Du vet inte allt (3:e generationen)

Jag dömer dig inte. Det hade varit sjukt kul om Bradley och April höll på! xD

Otroligt kapitel! Stör mig sjukt mycket på att April blev så sur Kan knappt vänta tills något händer mellan Scarlett och James!!
Keep going

Oj! Nu insåg jag att jag har varit dålig på att kommentera.
De senaste kapitlen har varit jättebra! Jag trodde att jag gillade april men nu är jag inte så säker längre.. Känner mig dock inte redå ännu att shippa Scarlett och James. Nu längtar jag jättemycket till nästa kapilel

Åh tack för alla kommentarer, och jag älskar hur ni spekulerar

Ni som har läst mina tidigare ff vet att jag är väldigt mycket för drama och häftiga vändningar i historien...

Med det sagt så hoppas jag att ni gillar kapitlet.
__________________________________________________
Kapitel 11
Scarlett
Nattens patrullering var tuff. Eftersom det inte hände något särskilt så var det bara jag och mina tankar ensamma i tomma slottskorridorer. Då och då stötte jag på någon utav de andra prefekterna men vi stannade inte för att prata med varandra. Jag undrar vad porträtterna på väggarna tänkte när jag kom snyftandes längs korridorerna. Det här med Parker och pappa satt verkligen som gjutet i mitt huvud hela natten. Och om jag ska vara ärlig så sitter det fortfarande där. Professor Vector står framför tavlan och går igenom vår nästa läxa. Det är skönt att låta hjärnan tänka på något annat. Det är även skönt att slippa ha en lektion med James.
- Tack för idag. Vi ses igen på fredag och då vill jag ha in läxan, säger Vector och vi får resa oss ifrån våra bänkar.
Leia suckar och lägger ner sina saker i sin väska.
- Tre pergament. Tillsammans med läxan i försvar mot svartkonster och trolldryckskonst så blir det åtta pergament som ska skrivas tills på fredag. Sjunde året är verkligen ingen lätt match, säger Leia.
- Åtta pergament på fyra dagar är väl inget problem. På kontoret ska pappa ibland skriva åtta pergament på två timmar åt ministern, säger Bradley.
Bradleys pappa är chef över hela justitiedepartementet, någonting som Bradley är väldigt stolt över. Även Bradleys mamma är chef men för utrikesdepartementet.
- Ska man bli något stort här i världen så måste man jobba för det, tillägger Pierce. Det är i alla fall vad pappa säger.
Bradley nickar instämmande.
- Mycket klokt sagt, säger han också lämnar de två klassrummet.
Leia suckar.
- Jaha, då blir det väl att ta tag i läxorna då. Följer du med oss till sällskapsrummet? frågar hon.
Jag skakar på huvudet.
- Jag tror att jag ska gå upp till mig och studera i fred, säger jag.
- Åh, okej. Då antar jag att vi syns vid middagen, säger Leia.
- Ja, det gör vi, säger jag.
Leia ger mig en kram och sedan skiljs vi åt. Uppe i sällskapsrummet är det tyst och tomt och jag kryper lättat ihop i en av fåtöljerna och plockar upp en utav mina skolböcker och börjar läsa igenom det aktuella kapitlet. Jag är så inne i boken att jag knappt märker att James kommer ut ifrån sitt rum en stund senare. Han sätter sig i fåtöljen på andra sidan. Trots att jag inte tittar på honom kan jag se hur hans hår är rufsigare än vanligt, som om han legat i sängen, och hur han sitter och tittar på mig med jämna mellanrum. Men han säger ingenting. Till slut står jag inte ut längre. Jag suckar tungt och tittar upp på honom.
- Är det någonting du vill säga? frågar jag.
James skakar på huvudet.
- Nej.
Jag himlar med ögonen och återgår till min bok. Han börjar trumma med fingrarna på fåtöljens armstöd och tittar rastlöst runt i rummet. I mitt huvud stönar jag högt. Han stör. Varför sitter han här? Kan han inte gå och flyga iväg på sin kvast och låta mig få sitta här och plugga?
- Råkade jag spilla salamanderblod på dig under vårt andra år? frågar James.
Jag tittar frågande upp på honom. Vad är det för fråga?
- Vad pratar du om?
- Ifall det var dig som jag råkade spilla på så ber jag om ursäkt. Det var verkligen inte med mening, säger han.
- För det första så hade vi inte trolldryckskonst tillsammans. Gryffindor hade det tillsammans med Hufflepuff. För det andra, om det nu var jag som du råkade spilla på, hur kommer det sig att du kommer och ber om ursäkt för det fem år senare? frågar jag.
James sträcker på sig.
- Det skulle förklara varför du hatar mig, eller i alla fall beter dig som att du hatar mig. Om någon spillde salamanderblod över hela mig så skulle jag i alla fall hata den personen, säger han.
Jag fnyser.
- Nej det var inte mig du spillde på. Dessutom så hatar jag dig inte, jag tycker bara inte särskilt mycket om dig, säger jag och lägger ner min bok i min väska.
James spärrar upp ögonen.
- Jag visste det! Men varför? Före att jag träffade dig i prefektvagnen så visste jag inte ens vem du var!
- Precis! Vi har haft lektioner tillsammans i nästan sju år och du har inte en aning om vem jag är. Men jag vet precis allt om dig. Alla vet vem du är men jag är säker på att du inte har någon aning om vem alla andra är. Och jag vet mycket väl att du inte kan hjälpa att din pappa är den han är men det är ingen ursäkt till att gå runt och tro att du äger hela världen. Om du hoppade ner från din höga häst någonting så kanske det skulle vara lättare att tycka om dig. För just nu gör du det väldigt svårt, säger jag och tittar provocerande på honom.
Under ett par sekunder ser James förvånad ut men sen kan jag se att det lyser till i hans ögon.
- Och om du om någon gång kliver fram från din vän besserwisserns skugga så kanske jag hade vetat vem du var. Det är inte så lätt att känna någon som aldrig säger någonting, fräser James.
- Vadå ”min vän besserwissern”? Menar du Bradley? För din information så är Bradley , förutom otroligt smart och intellektuell, faktiskt min pojkvän och jag står absolut inte i hans skugga, säger jag.
James ser förvånad ut. Han ger från sig ett skratt.
- Pojkvän? Inte nog med att du är vän med honom, du är dessutom ihop med honom. Wow, jag är faktiskt förvånad.
- Förvånad över att jag är ihop med Bradley eller att jag har en pojkvän? fräser jag.
- Både och om jag ska vara ärlig. I början tyckte jag faktiskt synd om dig när jag såg hur du blev behandlad av honom men nu ser jag ju att du är precis lika dan som honom. Och jag är säker på att jag inte behöver lära känna dig, jag skulle här och nu kunna berätta exat vem du är.
Jag fnyser.
- Jaså, det tror du. Okej, varsågod, berätta vem jag är, säger jag och lägger armarna i kors.
- Dina föräldrar gick både två i Ravenclaw. De kom ifrån fina familjer med renblodig bakgrund och efter att de lämnat Hogwarts med högsta betyg fick de med en gång viktiga jobb på ministeriet. Du bor i en stor herrgård utanför London och när du kommer hem på loven blir du ständigt uppassad av en massa betjänter. När du fyllde sjutton och blev myndig så fick du tillgång till din familjs gigantiska förmögenhet och när vi slutar här på Hogwarts så har din pappa redan fixat en plats på ministeriet åt dig. Så, hur nära var jag? frågar James.
Jag tittar på honom.
- Inte ens i närheten, fräser jag och tar min väska och går därifrån.
Jag stänger igen dörren bakom mig och slänger väskan på golvet. Alla böcker åker ut men just nu orkar jag inte bry mig om det. Istället styr jag mina steg mot badrummet där jag tar av mig alla kläder, vrider på kranen och ställer mig under det rinnande vattnet. För att hinna plugga lite mer efter middagen är det bättre att duscha nu än senare sen. Jag vet inte riktigt vad som hände precis. Det var som om vi båda två gått runt och haft allt det här inombords och nu exploderade det. Egentligen var det skönt att få det sagt. Nu vet vi var vi står. Och det där han sa om Bradley, det där är ju inte sant. Eller…

Jättebra!
En fråga bara. Du skrev att Bradley kramade om Scarlett efter lektionen, men hade inte han redan lämnat klassrummet?

Oj! Det ska stå Leia och inte Bradley! Tack så mycket!

Det var så lite!

Underbart, gillade deras fight! Vet inte vad jag ska säga så mycket mer. Det är lite roligt hur fel man kan ha när man ser en person, första intrycket kanske är viktigt men hur sant är det egentligen? ^^

Väldigt bra!!!

Så himla bra!!!