Vägen till döden [THG]

JÄÄTTEBRA! Du är så duktig!

Hihi taaack bästa du! ♥ ♥

Hej alla underbara läsare! ♥
Jag kommer nog lägga upp ett kapitel på måndag.
Förlåt för att ni måste vänta!!! Men har mycket att hinna med.

Och tack för att ni läser!♥ Det är så kul att läsa era kommentarer. Ni får såklart skriva saker som kan förbättras om ni vill. Det är alltid bra att få lite tips.
Men håll tummarna på att fortsättningen kommer på Måndag!
♥

Yaaaay! ♥

Kapitel 7.

Jag satt med armarna om benenen utan att säga något. Dörren till vår vagn öppnades och två kvinnor kom in. En av de var hon som hade läst upp våra namn. Jag tittade på henne. "Grattis!
Och vad bra att du har återhämtat dig Clara!", sa hon.
"Clary.", rättade jag henne buttert.
"Nåväl.
Mitt namn är Wendy Lee. Det var jag som läste upp era namn." Hon hade en violett peruk och lila ögonfransar som var omöjligt långa. Hennes hud var blek med en blå nyans. "Ah, vi kommer faktiskt ihåg det.", svarade jag.
Wendy rätade på sig.
"Det här är Milly Hender. Från er distrikt.
Tidigare vinnare av hungerpselen.", fortsatte Wendy. Hon var bekant men jag minns inte henne så väl. Det kan ha varit för länge sen. "Jag kommer ihåg dig.
Du var bra på klättra och du var skicklig med knivar.", sa Marc plötsligt. Milly nickade kort. Hennes hår var brunt och uppsatt i en knut. "Jag ska ge er råd och tips. Säga åt er vilken strategi ni bör använda.", sa Milly. "Spännande.", sa jag surt och tittade ut genom fönstret.
"Du kanske borde ändra på din attityd om du vill ha några sponsorer. Få de att gilla dig.", svarade Milly.
Jag suckade. "Hon har rätt Clary. Du måste försöka göra ditt bästa.", tillade Marc.
Jag blängde på honom. "Jag fick ingen chans att ta farväl av min familj. Ingen! Jag fick varken se Mamma, pappa eller Alice en sista gång.", skrek jag argt. Wendy kom fram med en brun bakelse i handen och sträckte fram den åt mig. "Här.", sa hon. Jag tog emot den. "Vad är det här för något.", frågade jag förrvirrat när jag lugnat ner mig en aning. Wendy log vänligt mot mig. "Chokladmuffins. Utsökta! Smaka bara.", bad hon. Jag sneglade på Marc, sedan tog jag en bit av den. Det var gott men jag ville inte visa det. "Den var okej.", svarade jag.
"Du kan också få en muffins!", sa hon och gav en till Marc. Han tittade på den men lät den vara.
Jag återtog min enda syssla av att titta ut genom fönstret. En dimma började sprida ut sig. Tåget fortsatte rulla på i full fart.

"Förlåt. Jag ska, försöka att lyssna på dina råd.", mumlade jag tyst till Milly efter en stund.
Hon log lite snett mot mig.
"Du är redan lättare än vad jag var. Jag lyssnade inte på någon jag blev deprimerad efter ett tag.
Men endå vann jag hungerspelen. Men jag lovar. Det kommer bli mycket lättare om ni får sponsorer så sköt er. Charma hela huvudstaden och se till att inte bli ovän med några innan spelet börjar.", svarade Milly med en melodisk röst.
Jag funderade utöver vad hon sagt.
Varje ord la jag på minnet. För jag skulle göra vad som helst för att komma hem igen. För att se mamma igen, höra pappas röst och se Alice leende. Vad som helst.

Superbra Jessica!! ♥

Såå bra!

Otrooooooooligt!

GRYMT!!! ♥ ♥

Tack!



Tack så mycket!



Tackar!!

♥