Lämna mig inte.

Ny läsare! Det är superbra fast sorligt Du skriver jättefint

*bevakr*

Så himla bra!♥

Lika bra som alltid, ser fram emot nästa!

Så fint och bra! Som vanligt är det sorligt, men du skriver väldigt bra och på ett trovärdigt sätt!.♥

Ännu en gång! Tack för alla fina kommentarer, ni gör mina dagar ♥

Kap 10

Långsamt, med andan i halsen, öppnar jag dörren in till korridoren där min klass har sina skåp. Jag tar några steg framåt och det tar några sekunder innan dörren smäller igen och folk märker att jag kommer in. Långsamt vänder sig hela klassen om och tittar på mig. Det blir tyst i hela korridoren och jag försöker hålla blicken på en stadig punkt för att inte brista i gråt när jag kommer fram till skåpet. Jag trycker långsamt in nyckeln i det silvriga hänglåset och tar mycket långsamt av det och öppnar skåpet. Ännu en gång får jag känslan av att jag kommer ramla när alla minnen kommer över mig. I mitt skåp finns massa små lappar och bilder på mig och Linnea. Jag andas djupt och vänner mig om och möter första blicken. Maja, kort brunt hår och stora gröna ögon. Jag höjer på ena ögonbrynet och hon vänder bort blicken. Jag tar ut mina böcker till första lektionen och smäller igen skåpet innan jag försvinner bort från korridoren med brännande blickar i ryggen.

Lektionen var hemsk. Jag kunder verkligen inte fokusera. Klassen var ovanligt tyst och folk tittade på mig, lärarna frågade hur jag mådde och jag ville bara slå till dem. Tror dem att jag vill prata om det?
Den enda som pratade normalt med mig, som kanske förstod på ett konstigt sätt, var Maja. Hon gick och babblade på som vanligt och jag måste verkligen komma ihåg att tacka henne någon gång, för det hjälpte verkligen.
Dagen i helhet var helt okej. Jag fick inget breakdown och jag kommer kanske klara detta tack vare Maja.

Efter skolan mötte jag mamma på parkeringsplatsen.
”Hej älskling, hur var skolan?” Min mamma är en riktigt glädjespridare, jag tror jag aldrig jag har sett henne ledsen. Inte så hon visar det iallafall. Även fast jag vet att hon saknar Linnea nästan lika mycket som jag gör.
”Det var okej”, svarar jag och sätter mig ner i passagerarsätet med en liten suck och tar upp mobilen och ser ett sms från Maja.
Skulle du vilja hänga i eftermiddag?
Min tanke är endast, varför inte? Jag behöver faktiskt komma ut och träffa folk, så jag svarar okej och vi bestämmer att ses vid klockan 17 och för att vara helt ärlig är jag nervös. Jag brukade inte hänga med någon annan än Linnea (ja, jag var en sådan tråkig), så detta är lite annorlunda för mig. Men det får mig i alla fall bort från tankarna på Linnea.

”Jag drar nu”, ropar jag upp för trappan och smäller igen ytterdörren efter mig och stoppar händerna i fickan på den beiga rocken. Gatan är mörk efter regnet och himlen är tråkigt grå. Jag suckar till lite och när jag kommer till Linneas hus dras automatiskt mina ögon mot hennes hus och mina ögon börjar fyllas med tårar och mitt hjärta med känslor. Jag tvingar mig själv titta bort och ångesten sätter sig som en klump i magen, men jag fortsätter gå ändå.

”Hej!” Utbrister Maja när hon ser mig komma gående. Jag ler lite.
”Hej, har du väntat länge?” Jag sätter mig ner bredvid henne på träbänken och andas ut lite, jag klarade det faktiskt. Jag ler lite för mig själv.
”Nejdå, jag kom nyss.” Maja drar en hand genom sitt egna hår. ”Jag måste bara fråga. Hur..”
”Nej, fråga inte. Fråga inte ’hur är det?’, för jag klarar inte det just nu.” Jag vänder blicken mot hennes ansikte och jag kan se min spegelbild i hennes mörkgröna ögon. Jag ser känslolös ut. Jag ser tom ut. Jag har aldrig sett mig såhär och det skrämmer mig, men det som skrämmer mig mest är att jag inte visar att det skrämmer mig. Jag ser stark ut, jag ser känslolös och stark ut och det är precis motsatsen mot hur jag känner.
”Det var inte det jag tänkte fråga.” Jag vaknar ur min trans när Maja börjar prata. Jag höjer ena ögonbrynet.
”Inte?”
”Inte för fem öre.”
”Vad skulle du fråga då?” Jag knycker lite på nacken.
”Hur mår du? Innerst inne, vad är det du känner egentligen.” Svarar hon då och det blir en tankeställare. Jag har inte riktigt våga dyka in längst nere bland mina känslor. För att jag har varit rädd för att jag inte har några. Jag skakar på huvudet.
”Jag vet inte.” Jag tittar ner på mina skor och känner Majas hand på min axel.
”Bra”, säger hon då och sen går hon.

AN:*suck* Ännu ett sjukt sent kapitel. Jag ska verkligen försöka bättre, dock är det mycket i skolan här. Men tack för alla fina kommentarer och jag ska verkligen försöka posta kapitel oftare ♥

Skitbra! Vad bra att hon har fått en vän och att det åtminstone är någon i klassen som förstår henne!
Jag förstår att du har mycket i skolan! Själv skulle jag inte ens klara av att lägga upp någonting alls just nu, så det är lungt!♥

Superbra!
Du far till kensloran pa ett sa bra sett! ♥ ♥

Nu gråter jag... Japp den här berättelsen var så bra. Jag blir vanligtvis inte rörd av sorgliga historier men den här släppte lös niagarafallen ur mina ögon. Jag började gråta vid sms:et från Linnea. Du måste skriva en bok!!! Jag kommer seriöst tvinga dig! ♥♥♥♥♥♥

Du skriver verkligen på ett så fint sätt! Helt enkelt FANTASTISKT! ♥