Livet på Hogwarts

_{Skrivet av Elsa Gryffindor:}

Kapitel 10, försvar mot svartkonster:

När de hade kommit ner till frukosten hade jag bestämt mig för att inte berätta någonting för Willie om brevet. Vi satte oss ner vid Hufflepuff-bordet och åt, jag var väldigt hungrig. Jag åt sju skinkmackor och drack två gals pumpa-juice, sen åt jag en tallrik med gröt och ett ägg.

Efter frukosten gick vi upp för att hämta våra väskor och böcker, sen gick vi iväg till våran första lektion i försvar mot svartkonster. Vi gick genom slottets långa korridorer och kom sedan fram till professor Lupins klassrum. Vi gick in i klassrummet, där var det svalt och skönt. Längre bort i rummet stod en man med gamla och slitna kläder, jag antog att det var professor Lupin. Vi gick in i rummet tillsammans med de andra Hufflepuff-eleverna.
- Godmorgon och välkomna hit, sa professor Lupin och log brett,
- Godmorgon professor Lupin, sa vi, men vi sa det inte som de zombisar vi brukar låta som när vi hälsar på en lärare, det var något speciellt med Lupin som fick oss att verkligen mena vad vi sa.
- Idag ska vi lära oss hur man bekämpar en boggart, han visade med handen mot ett gammalt klädskåp som jag inte hade lagt märke till förens nu.
- Är det någon av vad som vet vad en boggart är för någonting, frågade Lupin. Jag räckte upp handen, det här visste jag. Jag hade läst det i en av Hermiones många böcker.
- Ja miss…? sa Lupin
- Granger sir, svarade jag
- Ja, miss Granger, kan du svaret på frågan?
- Ja, sa jag, en boggart är en varelse som tar formen av sitt offers största rädsla, jag ryste, därför är den så skräckinjagande.
- Mycket bra, mycket bra, tio poäng till Hufflepuff sa Lupin.
- Så, om ni ställer er där så ska vi öva på att få bort en boggart, det är en enkel trollformel, säg efter mig,
Riddikulus
- Riddikulus, sa vi.
- Bra, sa Lupin, en gång till högt och tydligt nu, Riddikulus
- Riddikulus.
- Mycket bra, mycket bra, sa Lupin, när jag säger att det är eran tur ska ni komma fram hit och tänka på det ni är rädda för som någonting skrattretande och säga riddikulus, okej?
- Ja, professor Lupin, sa vi.
- Bra, sa Lupin, ställ er nu på ett led så ska vi börja.
Det blev ett väldigt knuffande hit och dit när alla skulle ställa sig i ledet, men tillslut hade vi lyckats bilda ett hyfsat rakt led. Längst fram i ledet stod Wilie, han såg livrädd ut.

- Du först William, sa Lupin.
Willie gick fram mot skåpet och Lupin öppnade det, ut ur skåpet kom ett stort gigantiskt lejon, det gick långsamt och smidigt fram mot Willie som stod där och darrade som ett asplöv. Han pekade med sin trollstav mot lejonet och sa, Riddikulus! Lejonet förvandlades genast till en clown som började dansa, vi skrattade.
- Mycket bra, mycket bra, sa Lupin, din tur Ella.
Ella gick fram mot clownen, den förvandlades inte, jag fattade ingenting, Ella stod där och såg livrädd ut. Då förstod jag, Ella var rädd för clowner, hon pekad med sin stav på clownen och sa, Riddikulus! Clownen förvandlades till liten studsboll som studsade runt i rummet, alla i rummet skrattade, sen var det nästas tur. Efter ett tag var det min tur, jag svalde och sen gick jag fram till boggarten. Jag ställde mig fram för den med trollstaven i handen riktad mot den, den förvandlades, tre sekunder senare stod en jätteorm framför mig, redo att anfalla. Riddikulus! ropade jag och pekade på ormen, den förvandlades till en liten kanin som skuttade runt i rummet. de andra barnen skrattade, när alla var färdiga sa vi hejdå till professor Lupin och gick där ifrån. Det hade varit en bäst lektionen någonsin…




Bra ? / Dåligt?

(jag vet att det blev samma lektion som för tredjeårseleverna men jag kom inte på något bättre)