Mugglisgame!!!
Forum > Fanfiction > Andra fandoms > Mugglisgame!!!
| Användare | Inlägg |
|---|---|
|
Saga Lovegood
Elev 
|
Skrivet av Arngeir: Hoppas det inte är för sent! Mall ~ Namn på karaktär: Gaius Holt Ålder (12-18 ) : 15 Distrikt: 11 Kön: Kille Utseende:    Personlighet: Gaius är utåtriktad och social. Han är smart och pålitlig, lättsam, givmild och väldigt kvicktänkt och en bra planerare. Familj och bakgrund: Bor med sin mamma Eustacia och pappa Baron, bröderna Atlas (12) och Kern (8.) samt systern Charm (7) i ett litet hus i distrikt 11. Pappan jobbar på bomullsplantagen och modern sköter olika grödor. Gaius arbetar själv på fälten och sköter olika odlingar, och arbetat där sen en rätt tidig ålder för att kunna hjälpa att försörja familjen. Styrkor (högst 4) : Kan mycket om växter (vete, bär, medicinska och sådant), stark, smart och väldigt smidig. Svagheter (minst 3) : Rädd för att dö och lämna sin familj, rädd för stora spindlar, använda sig av andra vapen än kniv och ibland alldeles för snäll. Frivillig? Isåfall varför?: Nej! Övrigt: Det blev svårt att ta farväl av familjen.. Med en lättnad att inte brodern valdes. Aldrig för sent så länge det finns plats  Skriver upp dig direkt! »I solemnly swear that I am up to no good« 20 okt, 2014 09:04 |
|
Arngeir
Elev 
|
20 okt, 2014 16:34 |
|
Saga Lovegood
Elev
|
Okej! Jag har blivit så trött på att aldrig bli klar med kapitlet att jag har gett mig själv en liten deadline... När höstlovet är slut ska jag försöka vara klar med det! Kan dock inte lova något, men som sagt; jag ska försöka
 »I solemnly swear that I am up to no good« 27 okt, 2014 10:31 |
|
Kim Potter
Elev 
|
HEJA HEJA
27 okt, 2014 12:19 |
|
Arngeir
Elev
|
Du gör ett bra jobb iallafall!
   
27 okt, 2014 12:53 |
|
lusianna
Elev 
|
Kämpa på
Lusianna 27 okt, 2014 14:16 |
|
Saga Lovegood
Elev
|
Känner mig faktiskt riktigt stolt nu, för jag har klarat det! Kapitlet är färdigt! Tyvärr har jag inte hunnit läsa igenom det, så det finns nog en del småfel... Men jaja, här kommer det!
Slåtter Distrikt 3 Alex Champ, CheeseCake Flamma Carlsotne, Clara Malfoy Eric Champ 17 Alex låter blicken glida över till nästa gravsten. Selma Champ 44 Först namnet och sen åldern. 17. Det var så många år hans bror levde. Om bara fem dagar är det exakt tre år sen han dog. Alex känner den välbekanta hettan bakom ögonlocken, men han tvingar bort den. Idag gäller det att vara stark - inte gråta. Vad som än händer får han inte visa svaghet. Eric gjorde inte det. Inte ens när fredsväktarna eskorterade iväg honom mot hans egen död. Alex sväljer och går hela vägen fram till graven. Han gräver upp lite av jorden och sätter ner rosen han plockade på vägen hit. Den tog ett tag att hitta. Alex trycker till jorden runt stjälken och tar ett steg bakåt för att betrakta sitt verk. Den daggfuktiga rosen sträcker sig med djupröda, friska blad mot himlen för att försöka fånga upp strålar från den uppgående solen. Alex ler snett, ger rosen en sista snabb blick och vänder sig om. Han går hemåt längs den i kanterna nästan igenvuxna grusväg som leder från kyrkogården in mot distriktets mer centrala delar. Om det nu finns någon central del i Distrikt 3. Alex önskar att han låtit bli så fort han öppnat dörren. Det alltför bekanta ljudet av glas som krossas hörs från vardagsrummet. Alex blundar och tar ett djupt andetag. Så öppnar han ögonen och går in dit. Hans pappa sitter i soffan med en flaska öl i handen och ytterligare en tom, sönderslagen på golvet. När Alex kommer in i rummet tittar han långsamt upp. Blicken är dimmig och han verkar knappt närvarande. Inte för att han någonsin är det, men nu är det värre än vanligt. Alex orkar knappt bry sig om det nu för tiden. Det har pågått så länge, ända sen Eric dog. Redan innan dess hade han verkat... Konstig, liksom avtrubbad - ända sen mamma dog - men när Eric försvann blev det droppen för honom. På sätt och vis är Alex den enda i familjen som faktiskt finns kvar, som faktiskt lever. ...................................................................................~ »Dags att vakna, Flamma« Den tysta viskningen får Flamma att sätta sig käpprakt upp. Idag gäller det. Mamma ler mot henne och Flamma ler tillbaka på sitt vanliga, bedårande sätt. Så fort sovrumsdörren stängs efter mamma droppar Flamma leendet och reser sig från sängen. Hon trippar bort till garderoben och öppnar båda dubbeldörrarna på vid gavel. Klänningen som hon har valt ut för den här ytterst speciella dagen hänger rakt framför henne. Hon tar varsamt ut den och lägger den på sängen. Hon tar på sig den, försiktig med att inte låta en enda söm skadas och går förväntansfullt bort till helfigursspegeln i andra änden av rummet. Klänningen är korpsvart vilket framhäver både hennes bleka hy och hennes intensiva hårfärg. Samtidigt som färgen ger ett farligt intryck är moddelen söt och oskuldsfull. Midjan är hög och utmärkt av en blomma i samma sorts tyg som resten av klänningen, fast med tillslag av tyll och prydd med små silverpaljetter. Kjolen är kort och tyget i den är lätt vågigt. Flamma ger sig själv ett stort leende. Hon går bort till skrivbordet och hämtar sin hårborste. Hon hittar knappt några tovor alls trots att håret är så tjockt. När hon går tillbaka till spegeln förundras hon, som så många gånger förut, över hur lysande rött hennes hår är där det faller i glänsande lockar över hennes axlar. Hon är vacker. Väldigt vacker, om hon får säga det själv. När hon sätter sig vi köksbordet tittar både mamma och pappa upp samtidigt. Flamma ler sött mot de och de ler tillbaka. Hon tar en skiva bröd och brer på ett tunnt lager smör. Tystnaden som lägger sig vid bordet är genomträngande, men Flamma bryr sig knappt. Hon har tankarna på viktigare saker. På spelen, på årets Mugglisgame. På att hon ska anmäla sig frivillig så att Distrikt 3 till slut kan få en segrare som inte är helt- »Är du nervös, gumman?« frågar mamma försiktigt. Flamma rycks tillbaka till verkligheten och i några ögonblick sitter hon bara där och ser på mamma, tills scenen har tagit ordentlig form i hennes huvud. Då skakar hon på huvudet som svar och ler ett litet oskyldigt leende. Mamma ser lättad ut. Flamma slänger en snabb blick på klockan och flyger genast upp ur stolen. »Jag måste gå« säger hon snabbt och skyndar ut ur köket. Hon trampar ner fötterna i ett par bekväma och iallafall tillräckligt fina skor och slår upp ytterdörren. Med raska steg börjar hon gå mot Distriktets torg, där slåttern hålls. En varm känsla fyller henne. Efter idag kommer ingen att se henne som lilla söta Flamma längre. Idag är det dags för henne att sluta uppföra sig som lilla söta Flamma. Nu ska hon istället vara den riktiga Flamma. Den Flamma som ska åka till huvudstaden. Den Flamma som ska delta i spelen. Den Flamma som ska vinna spelen. Idag ska de få möta hennes riktiga jag. Flamma har ingen aning om vad de kommer att tycka om henne, men hon bryr sig inte heller. Det enda hon bryr sig om just nu är det faktum att hon om mindre än en timme ska anmäla sig som frivillig deltagare i spelen. Och hon är - konstigt nog - inte det minsta nervös. ..............................................................................~ Alex lämnar vardagsrummet och går in på sitt rum för att byta om till något snyggare att ha på sig på slåttern. Det bästa han hittar är ett par svarta byxor och en enkel blå skjorta. Han tar på sig de och ställer sig framför spegeln. Det första som fångar hans blick är sprickan som löper från ramen i högra hörnet och mer än en decimeter in mot spegelns mitt. Han drar blicken från den och tittar istället på sig själv. Han ser faktiskt bra ut. Byxorna sitter helt rätt och skjortans färg får hans ögon och hår att se extra bruna ut. Alex försöker sig på ett leende och nickar lätt åt sig själv. Det här kommer att gå bra. Vad som än händer. Årets eskort är en kort och knubbig kvinna som måste vara nära 40-års åldern, men med tanke på mängden smink hon har på sig måste hon vara mån om att dölja det. Hennes läppar är blodröda och lite för stora för att de ska se naturliga ut och hennes ögonfransar är långa och, om Alex inge misstar sig helt, guldiga. Hon har på sig en lång, guldfärgad klänning. Alex står rak i ryggen bland alla andra 16-åriga pojkar i Distrikt 3. Han känner sig lätt illamående när han tänker på att en av de här människorna kanske kommer att vara död om bara en vecka. Eller så kommer han själv att vara det. Alex trycker genast undan tanken och fokuserar på kvinnan på podiet istället. Hon tar de sista stegen fram så att hon nu står vid mikrofonen och harklar sig. »Välkommna!« utropar hon med ett brett leende. Efter att ha presenterat sig själv som Daisy... Någonting maler hon på om kriget och freden, och allt det vanliga. Så, till slut: »Låt oss börja med damerna!« ..................................................................................~ Flamma sträcker på sig. Det här är hennes signal, nu måste hon vara beredd. Eskorten vankar fram till flickornas kupol och sträcker ner ena handen - som är full av silvertatueringar. Hon rör runt bland lapparna och bestämmer sig till slut för en. Hon går vaggande tillbaka till mikrofonen och väcklar ut den valda lappen. De få ögonblicken mellan det att eskorten väcklar ut lappen och det att hon läser namnet känns som en evighet. »Emilie Hale« Flamma kan knappt låta bli att le. Snart är det hennes tur. En flicka från 13-årskategorin går långsamt fram till podiet, som om varje steg gör ont. Hon är likblek i ansiktet där hon står och ser ut över havet av människor framför sig. Eskorten lutar sig en centimeter närmare mikrofonen och Flamma står på helspänn, redo att kasta sig framåt vilken sekund som helst. »Har vi några frivilliga?« Flamma tar ett stort kliv framåt, räcket upp handen och utropar: »Jag anmäler mig som frivillig!« Eskorten tittar förbryllat på henne och den lilla flickan vid hennes sida ser ut som att hon ska börja gråta av lättnad när som helst. Eskorten hämtar sig snabbt från den lilla chocken och ger Flamma ett brett leende. »Men kom upp här då!« Flamma går upp på podiet och den dragna flickan skyndar sig ner. »Så, vad heter du då lilla vän?« undrar eskorten. Flamma håller tillbaka en fnysning. »lilla vän« är faktiskt 17 år och fullt kapabel till att mörda dig... »Flamma Carlsotne« svarar hon med ett brett leende. Nu ska Ditrikt 3 äntligen få en riktig segrare, det ska hon se till. Låt spelen börja! ............................................................................~ Alex ser på flickan på podiet. Hon ser så säker ut där hon står väl medveten om att det här kan sluta med att hon dör. Han rynkar på ögonbrynen. Han kan verkligen inte förstå sig på de personer som anmäler sig som frivilliga. Hur kan de vara fullt villiga att bara ge upp hela sitt liv? Och hur kan de riskera att låta sina nära och kära se de dö - i direktsändning? »Okej, dags för pojkarna!« ler Daisy. Alex känner ett sting i bröstet. Han tvingar sig själv att hålla huvudet högt. Var cool, uppmanar han sig själv. Var stark. Daisy går fram till pojkarnas kupol och sticker ner handen. Hon börjar gräva runt bland lapparna och sticker nästan ner hela armen innan hon hittar en lapp som verkar duga. Med den lilla pappersbiten som kommer att avgöra Alex liv i ett hårt grepp drar eskorten upp armen ur kupolen, men trots att hon gör det mycket långsamt är hon visst inte försiktig nog. På vägen upp råkar hon stöta till kupolens kant med armbågen och hela glaskupolen, och ställningen den står på gungar till olycksbådande. Daisy rycker snabbt ut resten av armen och tar tag i den. Efter att precis ha lyckats hindra den från att ramla omkull skyndar hon tillbaka till mikrofonen som om ingenting har hänt. På vägen väcklar hon upp lappen och innan Alex vet ordet av har hon uttalar namnet: »Alex Champ« Blodet fryser till is i Alex ådror, men han är noga med att inte visa något. Inga tårar, inga miner, inga känslor. På ben som inte ens känns under honom går Alex upp på scenen och intar sin plats bredvid eskorten. Han tvingar sig själv att inte släppa in en enda tanke i huvudet utom Var stark. »Ge en applåd till årets deltagare från Distrikt 3! Flamma Carlsotne och Alex Champ!« Alex kan inte höra applåderna alls. Allt som finns i hans huvud är samma tanke, om och om igen. Var stark, var stark, var stark. Och han tänket vara stark. Det är hans enda allternativ. »I solemnly swear that I am up to no good« 2 nov, 2014 20:51 |
|
Clara Malfoy
Elev 
|
Hehehe i gonna kill you alll!!!!
Superbra skrivet, du får henne precis som jag tänkt mig! 
2 nov, 2014 21:15 |
Borttagen
|
Eftersom CheeseCake tog bort sin profil innan detta blev uppladdat, så låter jag henne använda min just nu. SÅ DET SOM KOMMER NEDANFÖR ÄR SKRIVET AV HENNE, INTE AV MIG!
Jättebra! Jag älskar den dramatiska inledningen, och jag var lite rädd att du skulle få Alex på fel sätt, men den rädslan var helt obefogad. Du fick honom precis som jag tänkt mig! Det är AU igen nu, jättebra kapitel! 2 nov, 2014 21:32 |
|
Saga Lovegood
Elev
|
Skrivet av Clara Malfoy: Hehehe i gonna kill you alll!!!! Superbra skrivet, du får henne precis som jag tänkt mig! Haha, vi får väl se.... Tack så mycket! Skrivet av Borttagen: Eftersom CheeseCake tog bort sin profil innan detta blev uppladdat, så låter jag henne använda min just nu. SÅ DET SOM KOMMER NEDANFÖR ÄR SKRIVET AV HENNE, INTE AV MIG! Jättebra! Jag älskar den dramatiska inledningen, och jag var lite rädd att du skulle få Alex på fel sätt, men den rädslan var helt obefogad. Du fick honom precis som jag tänkt mig! Det är AU igen nu, jättebra kapitel! Vad bra att jag lyckades tolka honom rätt, för jag kände mig lite osäker... »I solemnly swear that I am up to no good« 3 nov, 2014 07:54 |
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen