The Fluffy Games

Superbra!!

Hm.. Inget fel på nätverket eller så?

Allt annat verkar funka, så jag tror inte det.

Läskigt... Tråden kanske är förhäxad ;P

Dam-dam!!!!!

(ÄLSKAR DIN SIGNATUR, Majaluna!!! )


EDIT:
Kom på att jag inte har publicerat min mall än.., så hör kommer den:

Namn på karaktär: Sam Collor
Ålder (12-18 ) : 15
Distrikt: 7
Kön: Kille
Utseende (helst inte bild) : Askblont ruffsigt hår, blek svagt olivfärgad hud. Brungröna ögon med glimten hos någon som alltid har ett ess i tröjärmen. Är ganska kort och smal.
Personlighet: Oärlig ifall det inte gäller att berätta för någon vad han tycker om de, listig - har alltid en reservplan och gör sällan saker av den anledningen man först skulle tro. Han har en mjukare sida, men den är djupt begravd inom honom och han skulle aldrig i hela världen avslöja den för någon.
Familj och bakgrund: Har bott hos fosterföräldrar sen han var två år gammal. Enligt de hade han redan då en "mycket ouppskattad vana att få tag på saker som inte tillhörde honom" (citat av May Collor - Sams fostermamma - från fradsväktarintervju). Sam trivdes aldrig så bra hos de och rymde hemifrån då han bara var 7 år gammal. Han bosatte sig då i ett övergett hus och livnärde sig genom att snika till sig saker på marknaden. Hans förråd med mat och medicin började växa i takt med att namnet Sam Collor spred sig genom Distrikt 7. Vid en ålder av 12 år hade han blivit expert inom smygandets och lögnernas konst, hans fosterföräldrar hade intervjuats tusentals gånger i fredsväktarnas lönlösa försök att identifiera honom och varenda kotte i hela Distriktet gömde undan sina värdefullare tillhörigheter bara en okänd pojke i Sams ålder gick förbi.
Styrkor (högst 4) : Bra på att smyga, ljuger i princip bättre än han talar sanning, expert på förklädnader och får mycket sällan dåligt samvete.
Svagheter (minst 3) : Är dålig på att sikta, kan inte simma, är för okänslig och kan därför råka göra sina skador värre genom att ignorera de. Gillar inte att ta för mycket risker om han kan undvika det. Dålig på att skaffa vänner.
Frivillig? Isåfall varför?: Nope.
Övrigt:...

Förlåt för dålig uppdatering och förlåt för dåligt kapitel, hade lite bråttom så det kan även finnas en del stavfel. I detta kapitel är det Simone Lovegoods och Bokslukaren03s karaktärer som tolkas!

Familjen Millory är i Distrikt 3 kända för att ha haft två barn som vunnit spelen. Pojken som blev dragen när han var tretton och kom hem helskinnad, endast på grund av sina fantastiska kunskaper om el och framför allt, sprängämnen. Och sedan den frivilliga femtonåriga flickan som ville visa att hon minsann var lika bra som sin bror. De fick det bevisat - hon kom tillbaka, dock med ett ben mindre i behåll. Alla vet att Millory lever lyxigt i vinnarbyn, och de vet också att familjen har ytterligare två döttrar. Flickorna hade tränats, cirkulerar ryktena, tills de föll ihop, säger vissa. Alla vet vem som kommer att vara frivillig i år, någon från familjen Millory, det är ett som är säkert. De har bara en lott var, och oddsen är de alltid gynnsamma. Nästan ingen känner familjen nära då, hur ska jag säga, en del faktiskt är rädda för dem. Men smyger man in genom grinden till byn för alla vinnare, går förbi tre hus i identisk färg och stannar framför den fjärde dörren, knackar på den och kliver in förändras faktiskt ryktena avsevärt. Wendy Millory huttrar till när en kall vind slår emot henne från den öppna dörren. Hon sitter vid frukostbordet och kan inte se vem som står i hallen, även om hon kan gissa. I nästa sekund kommer Juliette instormande med kläderna drypande av regnvatten.
»Helt plötsligt bara öppnade sig himlen,« flämtar hon, »jag fick inte med mig veden.«
Martin uppenbarar sig i dörröppningen och flinar mot Juliette.
»Det är lugnt, syrran. Vi tar den imorgon.«
Hon ler tacksamt mot honom och sätter sig ned bredvid Wendy.
»Uuh, du är ju sjukt kall!«, säger Wendy och makar sig retsamt längre bort från sin tvillingsyster som förstrött försöker krama ur sitt hår.
»Alltså, det är orättvist att jag alltid ska dra det kortaste strået. Du behöver ju aldrig hämta ved!«, klagar Juliette och sträcker sig efter brödet.
»Särskilt inte när det regnar,« tillägger Wendy med ett litet skratt, »oddsen är mig gynnsam.«
»Mycket lustigt.«, hörs Claires röst från hennes rum och Wendy tiger.
De vet alla vilket datum det är, vad det innebär. Martin var den som startade ’traditionen’ i familjen. Är Millory med så vinner Millory. Det är bara så. Och nu är det Wendys tur. Eller Juliettes, påminner hon sig själv om. Men bara tanken på att se Juliette dö eller bli skadad är så hemsk att Wendy måste lägga ifrån sig smörgåsen.
»Är allt okej?«, frågar Juliette mellan tuggorna.
Wendy nickar, trots att det inte alls är okej. Martin ger henne en snabb blick och Wendy vet vad den betyder. Alla i det här huset vet att Wendy är mer kvalificerad än Juliette. De vet att Juliette har vissa.. problem, och det värsta: hon skulle inte överleva på arenan. Allt eftersom tvillingarnas träning fortsatte blev Wendy bättre, men Juliette liksom stannade mitt i. Alla vet att Wendy är den som ”borde” delta, men hon är orolig. Orolig över vad som väntar där ute.

Regnet öser ner och en pojkes dyblöta hår klibbar enträget fast vid hans panna. Han springer längs den öde gatan med ett bylte under armen och luvan som ett skynke för ansiktet. Hans glasögon är immiga, dels av regn, dels av tårar. Han hukar sig under en balkong som sitter alldeles för lågt för att vara en balkong, mer som en terras som är för hög för att vara en terass, men Palay Stormfire bryr sig inte om vad det är, bara det ger honom skydd för det smattrande regnet. Han hulkar till och sätter en hand på sitt dunkande huvud. Det är en läskig bula, men inget blod i alla fall. Han hade tur. Byltet ligger vid hans fötter, invirat i genomsurt tidningspapper. Han vecklar upp det och ett litet leende rycker i mungipan. Det är knappt vått. Han lyfter upp det ännu varma surdegsbrödet och drar in dess doft, sätter tänderna i det och njuter av smaken av nybakat. Huvudet bultar och glasögonen är trasiga, men han är okej och det smakar ljuvligt. Bagarens kavel gjorde inte så stor skada som han befarat, och tidningspapperet skyddade brödet bättre än han anat. Vilken underbar dag. Klockan på det stora torget slår och de grå molnen tätnar. Palay känner en lätt smak av spya glida runt i halsen när han svalt den sista tuggan bröd. Så blir det alltid när han väl får tag på mat. Han kryper ihop på marken under balkongterassen och sluter ögonen.
Ett rytmiskt klampande får honom att spritta upp ur sömnen. När han tittar ut mellan sina klibbiga ögonfransar ser han svarta stövlar marschera där ute. Han kryper närmare och upptäcker att hela torget är fullt med folk, trots regnets intensiva ösande. Fredsväktarna föser barnen och ungdomarna mot ett stort, blött podium och det går upp för Palay varför. Slåtterdagen. Han ålar ut från sitt gömställe och genast känner han en järnhand om nacken.
»Och vad tror du att du håller på med?!«, ryter den vitklädde mannen med vapnet.
Palay svarar inte och mannen ruskar honom hårt.
»Ingenting, sir.«, säger han svagt och väktaren lossar sitt grepp.
»Då så, till torget med dig nu!«
Palay lyder order. För två år sedan var det skandal i Distrikt 3, och ett mörkt år för familjen Stormfire. Den dragne Crowan Stormfires familj bröt sig loss från mängden, rusandes mot podiumet, bönande om att pojken skulle släppas. Fredsväktarnas pistoler var lika bra då som nu. Crowan Stormfire dog i blodbadet med en kniv i sitt hjärta. Palay flydde, feg, rädd och sörjande som den enda överlevande i familjen. Idag har dagen kommit. Han ska hämnas. Han ska hämnas på Huvudstaden, för att de tog hans mamma, hans pappa, hans syster och hans bror. De tog allt som var hans, och lämnade honom ensam kvar. Nu ska han göra upp en gång för alla.

Flätan hänger slapp och dyblöt över hennes axel och klänningens vita fåll är skrynklig och så våt att man skulle kunna krama ur den. Juliette står bredvid henne med handen i hennes och allt eftersom folkhopen blir större tilltar regnet. Skrik ekar långt bort i fjärran men Wendy har stängt av sinnena. Allt som finns är det där podiet, de där kupolerna med vita lappar, fyllda med namn och åter namn. Allt som existerar i världen är de klapprande klackarna från Anastasia Brown som kliver upp på podiet. Lyckos henne, tänker Wendy när eskorten stolt visar upp att hon minsann inte har en droppe regn på klänningen tack vare det illrosa paraplyet i sin hand. Anastasias hår liknar en kudde, det är stort som en iallafall, och vitfärgat med rosa slingor. Hennes klänning ser inte ut att bestå av annat än skrikande rosa paljetter, och de glänser i de ynka solstrålar som letar sig igenom regnmolnen.
»Väääääälkoooomnaaaaa!«, börjar hon och Wendy hör Juliette frusta till. Hon förstår henne, Anastasias röst liknar någon som talar till ett djur, plutte-fnuttigt och gulligt, som om hon sa: ’Koooom här små barn så ska ni få gooodiiis’.
»Vårt distrikt är hedrat av att få delta i årets Fluffy Games!«
»Som om vi inte alltid deltar,« fnissar Juliette i Wendys öra.
»Vi representerar, öh, hälsa och välstånd och vi supportar spelledarna till vårt yttersta!«
»Hälsa och välstånd,« skrattväser Juliette, lite för högt. Hon får en ond blick från podiet och tystnar abrupt.
»Vi ska idag utse en modig ung man och kvinna att representera vårt ädla distrikt i The Fluffy Games!«
Wendy får lust att säga ”ädla” och göra citattecken i luften, men hejdar sig i sista stund. Det är inget bra tillfälle.
»Och eftersom det är jubileum börjar vi med våra kära herrar!«, förkunnar Anastasia och hennes klänning guppar när hon studsar fram mot kupolen på hennes högra sida.

Palays finger värker efter nålsticket och först oroade han sig för att det skulle bli infekterat. Men nu har han annat att tänka på. Anastasia Brown har tagit upp en lapp och vecklar nu omsorgsfullt upp den. Palay rättar till de spräckta glasögonen och namnet ekar genom den regntunga luften.
»Rudy Shoyire!«
En blek pojke i fjortonårsåldern stapplar upp bredvid Anastasia. Hans blå ögon är uppspärrade i vild panik och den blöta håret hänger stripigt längs ansiktet.
»Är det någon som anmäler sig frivilligt?«, frågar eskorten med sin pluttefnuttröst men det hörs att hon inte tror att någon tänker göra det.
»Jag.«
Anastasia spärrar förvånat upp ögonen och det ser ut som om hon ska tappa paraplyet.
»J-jaha, kom upp här då. Och ner med dig!«
Medan en lättad Rudy lämnar podiet stiger en spänd men beslutsam Palay upp.
»Så, vad heter du då?«, frågar Anastasia.
»Palay Stormfire.«
Blickar vänds omedelbart till honom och munnar öppnas här och var. Däribland Anastasias. Alla vet vem Stormfire är, sedan skandalen. Alla vet att han är en gatutiggare och tjuv, men ingen kan hindra honom nu. Anastasia bryter tystnaden.
»Då går vi väl vidare med våra damer!«
Hennes röst bär inte riktigt och går upp i falsett vid ’damer’. Hon går vaggande över podiet och flickornas blickar bränner henne i ryggen när hon drar lappen. Hon harklar sig.
»Juliette Millory!«
Återigen hörs flämtningar och Palay vet också vem det är innan hon kliver upp på podiet. Millory är ett känt namn här, med deras två vinnande barn. Den traditionen tänker Palay vrida om.
»Jag anmäler mig frivillig!«
Skriket överraskar alla på torget och klungan delar sig för att ge plats för en annan flicka. Den dragna, Juliette, ropar: »Nej!« medan den frivilliga går upp mot podiet. Två fredsväktare släpar Juliette Millory därifrån. Anastasia ser milt sagt förvirrad ut, två frivilliga från Distrikt 3?
»Jaha, jaså, ja, vad är ditt namn då?«
Flickan harklar sig som om hon kämpar mot gråten.
»Wendy Millory«
Regnet är påtagligt starkt och Palays glasögon blir immiga.
»Jag sätter min hatt på att det där var din syster,« säger Anastasia, »tvillingar rentav?«
Wendy nickar.
»En varm applåd för våra båda frivilliga deltagare - Palay Stormfire och Wendy Millory!«

Skitbra

Helt amazing♥
Man blir så glad när det är nytt kapitel :3

Superduper bra! Älskar det.

Fantastiskt.

(Och det är väldigt roligt att få sin karaktär tolkad.)