Erik, min Erik [SV]

Ta en paus så länge du känner att du behöver det, men sluta inte!

NOOOO WHYYYYYY!?!??



Du taggar mig. Om jag ser så mycket som ett projekt av dig dom jag inte är taggad i.. Då duuuuu.

Men du vågar inte avsluta den här.

Ok synd! Ta den tid du behöver! Vi väntar! ♥

Synd ♥
Men jag väntar...

Neeej!! Men ta en paus om du känner att du behöver den, jag fortsätter bevaka ♥

Okej, nu har jag tagit mig samman och skrivit ett kapitel (med dåligt samvete) och är inte jättenöjd med det här kapitlet så att ni vet


Kapitel 7
Oväntade ord från Hermione och Minna

Dagarna gick, veckorna gick. Rätt var det var så var det Halloween. Det var en tidpunkt på året Minna egentligen tyckte ganska mycket om, men inte nu längre. Nu fanns det ingen Erik att fira den med …
Minna och Luna hade blivit lite som bästa vänner. Minna tyckte om henne, hon var sig själv och stod upp för det hon trodde på, men ibland kom hon med sådana där sanningar man inte vill höra. Sådana som att man inte är populär, att det var svårt att få vänner i deras situation och sådana. En gång frågade faktiskt Luna Minna om hon bara var med henne för att vara snäll.
”Är du inte klok?” hade Minna svarat. ”Jag tycker om dej, därför är jag det!”
Då hade Luna bara lett, och inte sagt något mer om saken.
Ja, Luna var en annorlunda typ, men det var just sådana som Minna gillade. Lite konstiga, gärna påhittiga och kloka.
Minna hade redan börjat leta efter ingredienser till Levande Död-brygden. Man behövde någon slags bönor som hon visste bara fanns i Snapes skåp, som hon hade snott under en trolldryckslektion. Man behövde också någon slags malörter som Minna inte riktigt visste var det fanns, men hon skulle väl hitta det i sinom tid.
”Hey, Jones, se dej för!” Malfoy puttade in henne i väggen, så att hennes axel fick en hård smäll. När Luna såg detta skrek hon efter Malfoy: ”Det där var inte speciellt snällt!” Minna trodde inte att det gjorde någon större effekt på honom eftersom Lunas drömmande röst är allt ifrån skrämmande, men hon tackade ändå Luna och ställde sig upp.
”Hur gick det?” frågade Luna.
”Bra”, sa Minna bara, fastän det kändes ganska lite bra. Det gjorde egentligen fruktansvärt ont.
Stora salen var fint dekorerad med pumpor stora som små hus från Hagrids land – man kunde sitta tre-fyra stycken i en enda – och en hel massa girlanger i typiska Halloween-färger hängde lite överallt. Minna blev helt stum var gång hon tittade på något från magivärlden. Mugglarnas Halloween-firande var inte ens likt detta en sekund.
”Minna! Luna! Kom hit!”
Hermiones röst ekade från ett bord. Först nu såg Minna att elevhemsborden var borttagna, och att det var ett stort runt bord med ett runt hål i mitten där alla elever satt och åt och skrattade tillsammans. I hålet satt det flera och åt; det var precis som elevhemsborden fast ett långt istället.
”Vi kommer!” ropade Minna till svar, och tog Lunas hand och rusade bort till Hermione.
”Sätt er här!” Hermione pekade på två tomma platser mellan henne och Parvati Patil, som Luna och Minna satte sig på.
Harry hamnade precis mittemot henne och Luna. Minna fångade hans blick, men tittade snabbt bort igen. De där gröna ögonen …
Nej. Minna ruskade på huvudet. Nej.
”Glad Halloween då!” sa Hermione, och log mot Minna, Luna, Harry och Ron, som satt mittemot henne.
Minna önskade henne detsamma, och började äta så att munnen inte hann med all mat. Hon vräkte i sig Sirapstårta, biff, potatismos, och allt vad som fanns. En av de fantastiska sakerna med Hogwarts var maten, tyckte hon.
När lunchen var över smög Minna iväg igen. Hon var tvungen att ta reda på vad de där malörterna var, och var man kunde hitta de.

”Så vad tyckte du om Halloween-firandet då?” frågade Minna Luna.
”Sådär”, svarade hon bara med sin drömmande röst. ”Minna, måste gå, lovade Hermione att möta henne i biblioteket. Följer du med?”
”Okej!” Minna log glatt mot sin vän, och tänkte att det skulle vara kul att få en pratstund med Hermione.
De öppnade dörren, och gick nedför de branta trapporna som verkade flytta på sig mer än vanligt idag, bara för att retas. De kusliga korridorerna gapade stort mot de två flickorna, som båda blev lite rädda när Blodiga Baronen svischade igenom de med ett elakt skratt.
”Peeves! Det är små förstisar här som vill bli skrämda på Halloween!” ropade han, och svischade igenom Minna och Luna en gång till bara för att retas.
”Vad äckligt!” utbrast Minna när Baronen skrattande hade flugit iväg. ”Kände du hur det ryste när han …”
Längre hann hon inte förrän ett välbekant skratt klingade mellan de höga slottsväggarna. Peeves, tänkte Minna. Hon tog tag i Lunas hand och sprang nedför de långa trapporna, som var ovanligt trotsiga just den dagen. En trappa vred sig i precis samma sekund som Minna tänkt sätta foten på den.
”Ånej, vad gör vi nu?” sa hon uppgivet.
Luna verkade inte så engagerad i saken, hon fortsatte att le sitt drömska leende och sa sedan:
”Tror du på skrynkelhornade snorkacker?”
”Vi har inte tid nu Luna, vi måste sticka nu!” ropade Minna, för hon tyckte sig se poltergeistens skepnad en bit bort.
Hon greppade tag om Lunas hand igen och tittade på när gestalten kom närmare. Han skrattade, log ett elakt leende mot de och flög framför Minnas ansikte så att hon höll på att ramla ner.
”Ser man på, är det inte Lolliga Lovegood och hennes vän som är ute och vandrar?” Peeves stoppade in sitt huvud in i Minnas så att hon äcklat backade några steg.
”Är du rädd för Blodiga Baronen?” frågade plötsligt Luna Peeves oväntat.
”Varför skulle jag vara rädd för honom?” Peeves fnyste högt.
”Du tar order från honom”, konstaterade Luna, och log mot honom.
Peeves gav henne fingret, tjöt ett förnärmat tjut och susade därifrån, och slog ner en fackla i förbifarten.
Minna darrade i hela kroppen. En sak visste hon; hon gillade inte Blodiga Baronen och Peeves speciellt mycket.
Hon och Luna såg hur trappan flyttades tillbaka, och de båda gick tillsammans nedför den långa trappan. Det kändes fortfarande lite skrämmande med Hogwarts, tyckte Minna. Vad fanns bakom dessa väggar? Fanns det en blodtörstig best som väntade på att få smyga ut och döda mugglarfödda elever, som hon?
När de gått in i biblioteket fann de genast Hermione, sittandes med näsan framför en bok. Hon satt med Standardbok i besvärjelsekonst, nivå 2, och verkade inte märka de två flickorna förrän Luna frågade henne vad hon ville.
”Åh, tog du med Minna också, ja, det är väl lika bra det.” Hermione slog igen boken och tittade allvarligt på de två flickorna. ”Något hemskt har inträffat. Jag tror jag är kär i Ron.”
Hermione slog ner blicken. Luna gick genast fram och klappade henne på kinden, där tårar sakta hade börjat strila ner. Minna kände igen sig själv så mycket i att gråta på det där sättet, tyst och diskret men ändå så märkbart, att hon själv kände tårar i ögonen. Varför Erik? Varför lämnade du mig, lämnade mig kvar i denna hemska och underbara värld på samma gång?
”Det går bra Hermione, allt går bra”, sa Luna och fortsatte att klappa Hermione på kinden. Minna visste inte riktigt vad hon skulle säga. Kärlek är väl underbart? Eller vad? Var Hermione ledsen för att hon var kär i sin bästa vän?
”Hermione, jag …” kunde hon bara säga.
”Jag förstår”, fnyste Hermione, och lämnade rummet som en storm.

[Nu lägger jag in något nytt, jag tar ur Hermiones perspektiv!]

~ Hermione ~

Hermione gick sakta uppför trapporna med tårarna sprutande. Ron fick inte se att hon grät, det skulle ge ett dåligt intryck. Men vad skulle hon göra? Hon mådde jättedåligt, hon ville bara gråta och försvinna från världen. Hon hade aldrig känt såhär förut. Var det något nytt som hade hänt eller vad?
Hon kanske behövde ta en dusch för att lugna sig. Hon hade läst i en psykologibok att vatten kan lugna en människa som är stressad.
Hon smyger sakta in i sällskapsrummet, efter att ha viskat ”Gristryne” till Tjocka Damen. Inne i sällskapsrummet var det ganska fullt. Fred och George satt och försökte få Ron att spela knalkort med de, de påstod att ”det är inte kul med bara två spelare”. Det högg till i Hermiones hjärta när hon såg Ron. Den där pojken hon tyckte så mycket om.
”Hej Harry”, sa hon och satte sig bredvid sin bäste vän, som satt och skrev en uppsats. Hermione gissade att den var till Flitwick.
”Hej”, svarade Harry glatt. ”Kan du hjälpa mig? Jag fattar inte; ska man uttala det alohomåra eller alohomora?”
”Alohomåra”, svarade Hermione, och tog uppsatsen ifrån honom. ”Jag fixar det där.”
Harry tackade henne, och satte sig med tvillingarna och Ron. Hermione började rätta uppsatsen, men hon gav hela tiden smygblickar till Ron, som inte verkade märka de. Varför kan man inte välja kärleken själv? tänkte hon, innan hon kom på att hon hade tänkt duscha. Hon rättade snabbt några stavfel och sprang sedan in till tjejtoaletten precis utanför sovsalen.
Det kalla stengolvet mötte hennes bara fötter när hon hade klätt av sig och duschat klart. Hon hade verkligen blivit lugnare; hon tänkte säg förlåt till Minna och Luna nästa dag. Det är hon skyldig de.
Hon tog fram sitt exemplar av Standardbok i besvärjelsekonst, nivå 2 och satte sig tillrätta i sin säng i sovsalen för att börja läsa. Till sin förvåning kunde hon inte uppfatta ett enda ord på de gula sidorna. Var det Ron som spökade i hennes hjärna nu? Ja, tydligen. Hans fräkniga ansikte uppenbarade sig för henne varenda gång hon läste ett ord i boken. Hans skratt klingade i hennes öron så att det blev svårt att läsa. Hans leende förvandlades till en pussmun, som sakta närmade sig hennes läppar …
Nej, detta var för mycket för henne. Hon bestämde sig för att gå ner till Hagrid, för att be om råd. Han kunde i alla fall lyssna.
Hon tog på sig sin mössa och höstjacka, och gick ut genom den stora slottsporten för att sedan gå mot Den förbjudna skogen. Den här stigen kunde hon gå och blunda samtidigt; de hade gått den så många gånger förra året att den var nästan för välbekant.
”Jag kommer fan dö om det ska fortsätta såhär!”
Precis vid kanten av skogen, men långt från Hagrids stuga, hördes den här rösten. Rösten lät välbekant för Hermione, men hon kunde inte riktigt placera den i det tillstånd hon var i just nu.
”Snälla far, försök att förstå mig! Jag vill inte leva såhär!”
Nu kom Hermione ihåg rösten.
”Malfoy, är det du?”
”Stick iväg, smutsskalle!”
Sårad och en aning skuldmedveten lämnade Hermione platsen. Hon vandrade bort mot Hagrids stuga, full av funderingar och känslor.

~ Minna ~

”Vad var det med henne?” Luna ryckte på axlarna.
”Hon kanske tyckte att vi inte lyssnade på henne tillräckligt.”
”Mm”, svarade Minna bara.
Hon såg på alla gamla dammiga böcker, som radade upp sig på de grå hyllorna. Bara för att titta på något annat än Luna. Hon ville inte se på sin bästa vän just nu, kände inte för det. Hon visste inte riktigt varför, men hon kände sig obekväm med Luna numera. Inte obekväm att hon inte gillade Luna, utan det var något annat.
Då kom hon plötsligt på det.
”Luna, har du någon gång varit kär?” frågade hon, bara för att testa.
”En gång”, svarade Luna. ”Men det var en kärlek som inte fungerade. Den personen kände inte detsamma för mej.”
Minna orkade inte prata mer om saken. Hon störtade ut ur biblioteket, ville inte se på sin vän. Hon hade för första gången blivit kär. I vem, undrar ni? I den personen hon verkligen inte fick bli kär i.
Men hur skulle hon berätta för honom? Hon kan ju inte bara säga ”Hej, jag är kär i dej och struntar i det du gjorde mot mej så kan vi bli ihop?”
Hon sjönk ner på en bänk i slottet och började gråta.
”Hur är det?” Harry såg ner på henne och satte sig bredvid henne.
”Jag är kär”, grät hon.
Harry såg lite undrande på henne, som om han inte förstod de tre orden. Men Minna fortsatte gråta, lutade sig mot hans arm och hulkade sorgset medan hon tänkte på den här dumma personen.

Så AWSOME (fast ta gärna in lite Dramione!) (även om jag vet att du inte gillar det.)

Hur kan någon skriva så otroligt bra? Törstar efter mer!!!♥♥♥♥♥♥

Jag är totalt kär i den här ff'n.

Men Romione är bläääää. (Ursäkta..)

Blir så rörd av allt.

Såå bra♥ Har längtat efter kapitlet!
Shippar Romione♥ Hoppas att det löser sig för Hermione♥
Fick en mysko tanke om att Minna skulle vara kär i Malfoy... Hehe...