När lögner blir komplicerade (Next Generation)

Ghhhuuuuud vad braaa

AWESOME du skriver hur bra som helst ♥♥

I sin helhet bra ♥ Jag tycker att dina beskrivningar är särskilt bra och levande. Fortsätt så ♥

Jättebra skrivit, särskilt slutet!

Heeej alla!
På fredag så åker jag till Grekland och kommer vara borta i nio dagar!
Jag kanske kommer kunna uppdatera via min systers dator, men det är inte säkert!
Ni får ett nytt kapitel nu och ett imorgon om jag hinner!


Victoire

Jag snurrar på platsen och kommer ögonblickligen till en gränd i London. Jag tittar två gånger över axeln för att vara säker på att ingen såg mig. Som tur är, verkar det inte vara någon i gränden, förutom en sovande man, ihoprullad i hörnet med ett halvt dussin ölburkar runt omkring sig.
Jag skyndar mig ut ur gränden och hittar porten ungefär ett kvarter bort. Jag går in genom porten och rusar upp för den första trappan, nervositet och glädje byggandes upp i bröstet på mig.
Snabbt knackar jag på dörren, och efter några sekunder så öppnas den. Utan att tänka så kastar jag mig i Teddys famn, och känner hur han andas ut av lättnad och hur han håller mig hårt i hans armar.
”Vic…” Mumlar han och jag skrattar lite.
”Det har bara varit fem dagar”, påminner jag honom när jag går ut från hans omfamning, och han himlar med ögonen och ger mig en snabb kyss på läpparna.
”Jag har varit så orolig”, Säger han medans han leder mig in i lägenheten.
”Det har varit… jobbigt”, Instämmer jag, och han rynkar på pannan något.
”Hur är det med Lou?” Frågar han och drar fingrarna genom sitt hår.
Jag tvekar, och väger min tyngd från fot till fot.
”Okej, om man tänker på omständigheterna”, Säger jag och ler svagt.
Teddy ler också, och drar mig sedan ner efter honom, ner på soffan där jag landar i hans knä.
”Bra”, Mumlar han och jag småler mot honom. Han skakar sitt blåa hår ur ögonen, och lutar sig framåt lite, så våra näsor snuddar vid varandra. Mitt leende blir större, och jag stänger avståndet mellan oss och pressar mina läppar mot hans igen.

Louis

Jag hör hur ytterdörren stängs, och jag lyfter huvudet en aning.
”Hallå?” Ropar jag ut i luften, men ingen svarar. Jag antar att Victoire stack till Teddy.
Med en till suck så lutar jag huvudet mot mina kuddar igen, och drar upp mitt tjocka duntäcke upp till halsgropen.
Efter ett par minuter av tystnad som pressar mot mina trumhinnor så sparkar jag av mig täcket och tar upp mina armar i ljuset så jag kan se dem ordentligt.
Ärren håller redan på att läka, och istället för att vara illröda börjar de flesta gå över till en ljusrosa färg för att sedan blekna till vita streck.
Min hand faller ner på mitt ben, och jag sträcker ner den i min ficka på mina byxor, och drar upp en lapp.
Jag låter mitt finger dra över siffrorna på lappen, och tänker på Milous långa, slanka fingrar som hastigt krafsade ner sitt nummer.
Vad har jag att förlora, egentligen?
Plötsligt så reser jag mig upp och rusar ned till köket. Tur att ingen är hemma, typ.
Jag går fram till telefonen som vi köpte förra året, och trycker in numret som står på lappen. Sedan sätter jag luren mot örat och tar djupa andetag för att lugna ner mig. En bubblande upphetselse får mitt hjärta att bulta hårt och en adrenalinliknande känsla rinner igenom min kropp.
Signalerna går fram, och bara efter några sekunder så svarar någon.
”Ja?”
Jag sväljer, men ler när jag hör hans röst. Jag öppnar munnen för att säga någonting, men ingenting kommer ut. Istället står jag bara där, och hör hur blodet dunkar i öronen.
”Hallå, är det någon där?”
Jag säger fortfarande ingenting. I bakgrunden hör jag någon prata snabbt på franska, och sedan Milous röst än en gång som säger:
”Jag vet inte, antagligen en felringning”.
Sedan hörs ett klick och linjen dör. Ett lågt tjutande hörs i telefonen, och med en klump i halsen lägger jag undan den och går upp på mitt rum igen.


Ledsen för ett ganska kort/händelselöst kapitel

--Stella♥

Super duper bra!!!

Toppenbra!

Inte händelselöst, fint.
SUPER! ♥♥♥
Ha så kul i Grekland! c:

Jättebra!:3

love it ♥