Muhahaa Mugglisgame

Behöver kille 5, kille 6 och kille 7 nu då! Så tagga personer som ni tror vill vara med

Saga Lovegood volounteere as tribute! (i hope) cx

Okej... Jag tar Distrikt 5! (Mall kommer snart! )

D 7 kille. Mall kommer snart

Namn: Al Zerjik
Ålder: 16
Distrikt: 5
Kön: Man
Frivillig?: Ja, han är trött på livet och vill bara bort. Men blir på arenan (om det är okej för författaren...) förälskad i någon... Går det bra?
Utseende: Ett brunt och ett blått öga, rufsigt mörkbrunt hår. Han är lång och muskulös - för att komma från Distrikt 5.
Personlighet: Är trevlig, men också väldigt... Annorlunda enligt nästan alla.
Familj: Ingen, han är enda barnet, hans pappa försvann spårlöst några veckor efter Als födelse och hans mamma dog förra året i en sjukdom.

Ska försöka skriva ett kapittel imorgon.
Men dubbelkolla att ni har skickat in mallen!!

Ja! ETT NYTT KAPITEL!

Yes, där är den...

ginnyw123 d5 t
Tåget stannade med ett mjukt, och jag tittade ut. Människor trängdes utanför fönstret för att alla få en titt av spelartåget. Alla hade blivit som galna när tåget kommit in och ropen ekade fortfarande utanför tåget. Alla såg helt galna ut, det var plastikopereringar över allt! Folk som opererat in morrhår, guldbeläggningar, extra ögon, allt! Jag mådde illa över hur alla såg ut, gröna, blåa och rosa kroppar skymtade överallt. Varför göra så mot sig själv? Jag tänkte på distrikt 5, där folk knappt hade råd till kläder, och inte ens borstade tänderna. Och här hade man hur sjukt mycket pengar som helst!
Hundar skymtade överallt, även de i färger och jag kände medlidande för dom.
Jag reste mig upp, slätade till kjolen och tog ett djupt andetag. Snart skulle jag vara där, snart skulle tjugotre ungdomar ha mist sina liv. Men inte jag. Men först skulle vi kläs ut, skämtas bort. Som om våra liv inte var värt något. Jag vinkade till folksamlingen och öppnade dörren.

Saga Lovegood d5 k
Jag tittade ut genom fönstret och såg den hysteriska folkmassan. Detta var ju helt sjukt! Folk i olika färger gick runt, skrattade och pekade. Säkert räknade dom ut oddsen att han skulle överleva. Jag gick fram till fönstret och tittade ut, suckade över hur världen såg ut. Hur folk gjorde för att passa in. Dom pekade, säkert skrattade dom åt hanns ögon. Dom hade alltid varigt som en vass nagel i ögat på folk. Inte för att jag visste vad jag hade gjort dom. Ingenting antagligen. Bara böjt huvudet och trött gått därifrån. Jag började gå mot dörren, slätade reflexmässigt till kavajen och blundade. Nu skulle jag gå ut, dö där på arenan och bara slippa alla. Bara slippa lida. Men först skulle jag kämpa, först skulle jag döda. Var jag redo? Jag hade aldrig varigt mer redo. Jag öppnade ögonen och gick ut.

Bra!

Super!