Without you [SV] [PG-13]

Aw, tror det kommer mer i helgen, eller på fredag, förhoppningsvis.

Längtar....

Så himla bra! MER!

Tack

Och som sagt, mer kommer antagligen i helgen.

Vad bra!

Ett kort kapitel. Ni får antagligen inte ett nytt kapitel förrän nästa vecka, så snälla, pressa mig inte. Hoppas ni tycker om det!

Kapitel 4 - du är drömmarna jag drömmer ibland

Lily Evans gjorde den svarthårige pojken knäsvag - han kunde inte gå utan hennes luft i hans lungor, han blev genomskinlig utan henne, någonting som inte syntes. Hennes röst berättade om alla de hemligheter han aldrig kunde nå, hon målade hans färglösa värld, och även om det låter som en kliché, en kärlekssång; så var hon allt han ville ha.

Jag undrar om du kommer ihåg våren, med de höga trädtopparna som vi aldrig kunde nå, ljudet av porlande bäckar när gräset kittlade vår hud, våra leenden som aldrig suddades ut. Har det lämnat avtryck i ditt minne? Kommer du ihåg den fjäderlätta känslan, när allting föll ihop, blev till ett? Snart är det vinter och våra andetag kommer lämna spår i luften, mörkret som kommer att ligga intill oss och allt vi rör vid kommer bli fruset. Berättelserna skvallrar för mig att saknaden är hålet som inte kan fyllas inom oss, de berättar att det vi vill ha är det vi inte kan få.
Hör du det? Det är friheten som svischar förbi; kanske drar den med våra fjäderlätta kroppar, och som jag önskar att du förstod -
Kom, vi springer in i evighetens andetag, dit andra stjärnor sträcker sig i natthimlen, dit mörkret inte längre hotar oss. Vi kan resa i hemlighet, det lovar jag; jag minns fortfarande ljudet av ditt hesa skratt för några år sedan, det är som ett eko i mitt huvud.
Det finns andra ord att beskriva det på. När vårvinden slet i gardinerna, när vi fotade med dina analoga kamera, det är ett avtryck lämnat på min handled; när du kisade med ögonen, bad mig att le och hur jag kollade in i linsen, betraktade den svarta pricken som liksom slöt sig när du tog fotot: vi skapade minnen, du och jag, minnen som skulle skriva in sig i det oändliga.

Severus Snape släppte den vita fjäderpennan; han lät sina ögon vandra över raderna han nyss hade skrivit, suckade och stängde den svarta, lilla boken. Det gjorde ont inom honom; överallt; men främst av allt, i dunklet av djupet av hans hjärta - alla sanningar som han hade skrivit i den boken, i en inkonsekvent handstil, i en speciell, i en nästan oläslig för sig själv. Hur han hade skrivit ner det som kändes, det som gjorde ont; en del saker kunde han inte förklara, orden fanns, men inte sådana ord som han fick använda. Ibland behövdes det inte meningsuppbyggnader, men det kunde hända, några få, få gånger att han hungrade efter dem; han letade efter dem, ibland kunde han finna dem i trädtopparna där höstsolen lyste svagt, andra gånger kunde han finna dem vid nattduksbordet bredvid hans säng.

Det kanske var ett nytt ljus som kom smygandes nu. Ett nytt ljus som förklarade för honom att sakerna han sträckte sig efter kan vara inom räckhåll - hon var inte långt ifrån, och han kunde inte neka till att allt han ville var att hon skulle ta hans hand, låta honom visa vägen -
men ibland vände hon ryggen till. Ibland befann hos sig med någon annan, med James, med pojken som fick Severus själv att nästan låta den där svidande känslan att ta över inom honom.
Det satte sig innanför huden. Det fanns kvar, som något permanent; och han önskade av hela sitt hjärta att han inte skulle ta död på fjärilarna i hans mage, de få som var kvar, de få som väcktes upp till liv när han fick syn på den rödhårige flickan.

För han hade varit hennes liv i alla dessa år, men ingen skulle någonsin förstå.

Asså shiiiit du är så bra på att skriiiiva!

Tack sötnosar! : )

Helt fantastisk! Seriöst, du borde göra en bok och skicka in till något förlag, så bra är det!