Enthopia: Resan till demonernas rike

Kapitel 14: Vandringen och drömmen


Skogen var mycket mörk och spöklik. Mycket läskiga och konstiga djur bodde där. Man var tvungen att vara på sin vakt.
"Åh, hur kommer jag klara demonernas rike"? Sa Violet för sig själv.
Det var mycket obehagligt här. Det var dimmigt och vägen var så oförutsägbar att man aldrig kunde veta vart man skulle nå fram. Det kändes också som om att Myrithos kunde dyka upp när som helst. Det skrämde henne. Även om hon visste att det var en liten chans att de skulle mötas i denna stora skogen.

Fast det var inte bara Myrithos som hon var rädd för. Också även andra lojala mot Demonica som mer än gärna skulle kunna fånga dem och överlämna dem.

Träden var mycket höga och under en väldigt stor buske fanns det plats för de alla att sova ifall de sov mycket tätt ihop. Busken hade också fullt av blad, så de behövde inte oroa sig för att bli upptäckta ifall någon gick förbi. Och de hade också lätt för att kamouflera sig då jorden under var så mörk att den nästan såg svart ut, precis som många hade för färg på sina kläder och trollkvinnans kappa var grön som matchade bladen.

"Här vilar vi en stund, när jag vaknar så fixar vi mat, vi måste sedan försöka röra oss in mot mitten av ön", sa Qwanora som låg närmast utgången. Violet längtade hem. Hon ville bara härifrån så fort som möjligt. Hon somnade snart, med huvudet liggandes mot sin armbåge som hon hade som kudde.
Snart vaknade hon av att Qwanora gått ut ur busken. Hon hade sovit i fem timmar.

När Violet gick ut ur busken, bad Qwanora Violet att göra i ordning en brasa medan hon letade efter något att äta. Daisy sov fortfarande.

"God eftermiddag", sa Violet. "Du har sovit länge du", sa Violet.
Daisy vaknade. Hon var mycket trött, men kom på fötter mycket fort.
Daisy, som var lyckans älva, hann ge Qwanora en förtrollning som kanske skulle ge henne någon tur med maten innan hon gick.
Det tog lite tid att få igång elden, men efter att ha kämpat hårt, så gick den igång. Det var ganska kallt i skogen men inte kallare än i bergen men fortfarande, ändå kallt.

När Qwanora kom tillbaka var hon inte särskilt nöjd. Det enda hon hade hittat var en handfull av röda vinbär.
De satte sig runt elden och åt bären. De kunde inte stanna länge. Så efter att alla gjort sig redo igen så fick de fortsätta.

Skogen var väldigt tät och de promenerade länge. Nu funderade de bara på vart de skulle ha sin nästa lägerplats.
”Vi måste hitta en lägerplats där vi inte syns alltför mycket", sa Violet.
Det var riktigt kusligt här. Skogar brukade aldrig vara knäpptysta. Det brukade alltid vara något bakgrundsljud, men det var alldeles vindstilla och bara de själva hördes.
De kom snart upp på en hög kulle med mycket klipphällar. Nedanför klippan hade man lite utsikt över en stor äng, men man såg inte hela vägen bort då en del täcktes av dimman. "Här kan vi väl ha vårt läger", sa Qwanora. "Tycker ni inte att det låter som en bra lägerplats"? Sa hon och satte ner sin väska där.
"Jo, det är en helt okej plats för mig", svarade Violet och satte ner väskan. Sedan satte hon sig ner i gräset där, under ett litet träd.

"Vi kan väl äta"? Frågade Qwanora. "Jag kom på att det finns fortfarande vinbär som jag sparat i en burk".
Hon tog upp burken ur väskan och gav några till var och en. Sedan fick de också dricka lite ur vattenflaskor som de hann ta med sig innan de flydde från båten.
Violet åt fem stycken samtidigt som hon låg i gräset och vilade. Klockan var bara fyra, men hon var ändå riktigt trött. Det började också mörkna. Det var tydligt att hösten börjat här i Enthopia.
Hon ville inte sova länge, för då skulle hon bara vakna på natten. Men hon var ändå för trött för att gå igen.

”Är det okej om jag sover nu”? Frågade Violet och gäspade. ”Jadå”, sa Daisy.
”Det är okej för mig”, sa Qwanora. Qwanora och Daisy pratade mest om hur glada och lyckliga folk brukade vara i Cuaranthem innan allt det hemska hände. Sedan pratade de också lite om andra saker. Men Violet lyckades somna bra ändå.

Hennes dröm var så märklig.
Hon satt i soffan framför familjens TV medan de stod framför henne. Hennes mammor, bror och syster stod där. De pratade så konstigt. De pratade alla samtidigt och sa åt henne att hon var tvungen att besöka Pladdius Spottacus trädet. Men hon förstod inte varför.
”Du måste göra det Violet! En ynklig dolk kan inte störta Demonica! Men frukten från det heliga trädet kan få din inre styrka att visa din sanna form”! Sa de.
”Jag förstår inte riktigt”, sa Violet. ”Min sanna form”?
”Du är mycket starkare än vad du tror, och Pladdiusen kan framhäva din inre styrka i en timmes tid. När du möter Demonica så borde du äta denna”, sa den ena modern och sträckte ut sin hand. I handen låg en Pladdius.
Dess utseende var ett mörkgrönt löv format som ett skal med ett brunt bär inuti.
Violet gick sedan fram för att ta frukten.

Då Violets hand var tillräckligt nära för att ta frukten så förvandlades hennes familj till Pladdius trädet och mammans utsträckta arm till en gren. Violet tog frukten och höll upp den för sig själv.
”Min sanna form… jag undrar vad det betyder”, sa hon för sig själv.
Sedan uppenbarades en slags målning i barken. Den såg ut som Violets lägerplats med sig själv sovandes och Qwanora och Daisy sittandes vid elden. Hon gick mot målningen och till sist när hon gått rakt igenom den så vaknade hon.
Men Pladdiusen var inte borta. Den låg fortfarande kvar i hennes hand!

___________________________________

När det närmar sig slutet tänker jag sluta lägga upp kapitel här för att då tänker jag börja försöka skicka in till olika förlag. Om jag lyckas och det blir en riktig bok så får ni reda på slutet genom att läsa den om ni skulle vara intresserade av att köpa den.

Suck! Jag och mitt drömmande... det är en ganska liten chans att det blir en bok men man får väl ändå hoppas?

Jättebra , om du inte får ut den så blir jag sur.

Bra ;D

Jag har inte läst, men jag ska så fort jag får tid Har haft väldigt mycket i skolan de senaste veckorna

Jag förstår!

Väldigt bra C:

Jag vill att du ska veta att du skriver underbart vackert och levande. Berättelsen är jättebra! Jag bevakar!
(Om inte du blir en publicerad författare blir jag suur )

Det är kul att du tycker så!
Jag hoppas också det.
Jag ska testa att skicka in denna berättelsen till olika förlag när jag redigerat den klart. Även om det är en liten chans att den blir publicerad.

Min kompis och jag kanske också ska göra en film om den.

Det är klart den blir publicerad, varför skulle den inte bli det?
En film! Oh god vad kul! Längtar efter den

*smyger in*
Jag är inte expert eller något, men jag tror att det är väldigt svårt att bli publicerad när man är så ung ^^
*smyger ut*