Från helvetet och tillbaka

Har lite bråttom, ska försöka skriva typ tre kapitel på andra berättelser så jag hinner inte svara på era kommentarer, men jag har läst alla och åh, awie. ♥

♥ Kapitel 14 ♥

I'm sorry for the wrong things that I've done...



Jag tror att jag tidigare har nämnt att jag har ett ärr på min arm.
Om jag inte gjort det; nu vet ni det.
Jag suddade ut min hud, och ja, sedan fick jag ärret som minne. Jag rekommenderar inte att göra det, för det jag fruktansvärt ont och man får ett riktigt fult ärr efteråt. Jag läste faktiskt en artikel om en pojke som hade fått sin hud utsuddad mot sin vilja; några elever hade hållit fast honom och suddat ut hans hud tills han började blöda. Jag tycker riktigt synd om den pojken.

Men, i alla fall, anledningen till att jag suddade ut min hud var för att jag ville känna smärta. Det kan låta knäppt ( det är knäppt ), men under en period var jag tvungen att på något sätt få ont för att inte börja gråta. Det hände väldigt sällan, men när det väl hände så brukade jag trycka ner vässade pennspetsar på handryggen, slå till mig själv lite lätt eller nypa mig.
Det här '' behovet av smärta '' försvann, men nu har det faktiskt återkommit.

Jag kommer aldrig sudda ut min hud igen, för det var en riktigt onödigt och överdriven handling. Men senaste gången jag fick den här känslan av att jag måste få ont så bet jag mig själv. Av misstag bet jag sönder någonting, men min vän sa att det inte var farligt. Hon sa något i stil med:
- Det är som när du får blåmärken ungefär.
Sedan blev jag helt röd innanför huden, och min vän sa att jag '' blödde inuti ''.

Men, jag har bestämt mig för att inte bita mig själv eller något liknande igen. Istället ska jag ignorera det, men jag kommer förmodligen börja gråta då. Men, så får det vara tills det går över, för det kommer inte bli bra om jag ska bita mig själv ständigt.

GRÅT MAJ FRIÄND; GRÅT! DU VILL INTE BLI SOM JAG!!

Mer.

♥ Kapitel 15 ♥
For the good, the bad and the ugly.


Ni kanske undrar hur det går med den här saken vi ska göra framför föräldrarna.
Ja, det går faktiskt bra.

Min käre far ordade så att jag ska vara med och spela en låt i en större grupp. Det känns okej, jag slipper i alla fall prata.

Jag har tänkt på en sak väldigt länge, som jag faktiskt tänkte berätta lite om.
Jo, nuförtiden sminkar sig flickor som är tio år gamla, vissa är till och med yngre.
Vad beror det på, egentligen?

Jo, jag tror faktiskt att det beror på allt flickor ser på internet och i tidningar. Folk tittar på människor som sminkar sig, som till exempel '' Misslisibell '' och blir på något sätt på verkade; de vill vara som sin idol.
Vad tycker jag då om detta?

Jag tycker att den är ren idioti.
VARFÖR ska en ung flicka förstöra sin hy?
Visst, man kan tycka att det är kul att sminka sig, men jag ser inte grejen med att ha hela sminkväskan i ansiktet.

Jag tycker faktiskt inte att det ska uppmuntras, jag menar, jag tycker att man ska vara sminkfri så länge man kan. Jag kan tycka att det är okej att sminka sig i högstadiet, men när man är tio år ska man leka och gunga.

Jag erkänner, jag har sminkat mig, och jag såg väldigt fin ut ( för en gångs skull ), men det fanns massor med nackdelar.
När jag väl inte hade smink så upplevde jag mig själv som riktigt äcklig och jag såg trött ut. Dessutom var det jobbigt att tvätta bort hela skiten.
Och, personligen, så tycker jag bara att det ser lustigt och onaturligt ut om man som tioåring går omkring med smink. Det förstör huden och allting jag kan komma på är negativt, utom en sak; man kan se sig själv som lite vackrare.
Men, efter alla mina bantningsmetoder alla allting jag gjort för att vara perfekt, så har jag insett att man är fin som man är. Okej, jag är inte nöjd med min vikt, men jag försöker att få bort alla tankar på att jag är konstig, misslyckad och ful.

Jag försökte göra allt för att bli som de andra flickorna; jag ville också vara en av dem, en sån som var vackra med bra självkänsla.
Men, att börja banta och sminka mig förvärrade bara allting. Att ständigt tänka att jag vill vara perfekt fick mig att vad jag än gjorde bli missnöjd.
Jag förlorade mitt självförtroende mer än någonsin, gjorde jag en liten grej så sa jag:
- Nej, det blev inte bra.
Jag har fortfarande inte världens bästa självförtroende, jag är inte nöjd med hur jag ser ut - men jag ligger inte på botten då man sminkar sig och bantar för att bli perfekt.

Jag skrev tidigare att man påverkas genom att se saker på internet, och det är samma sak med vikten som med smink; man ser flickor som är pinnsmala och man påverkas utan att man vill det.
Mina föräldrar blev oroliga, de kan bli smått oroliga fortfarande, men ibland så sa min pappa att han kanske var tvungen att ta med mig till en dietist. Jag tror att det bara var ett hot för att jag skulle börja äta mer...

Det är svårt för de med bra självförtroende och självkänsla att kunna sätta sig in i den situationen då man hatar sig själv och varenda sak man gör.
Tänk dig att hata ditt utseende, tänk dig att aldrig bli nöjd med din klädsel, tänk dig att slänga varenda teckning du gör - tänk dig att aldrig vara stolt för något du gjort.

Helt ärligt så var det tack vare Wilma som jag slutade banta - rädslan för att hon skulle berätta för hennes/mina föräldrar växte, och jag ville verkligen inte riskera att de skulle få veta vad jag tänkte på.
Det var dessutom inte bara Wilma som upptäckte att jag inte åt normalt; vissa kallade mig anorektiker.
Det var helt klart en överdrift, jag har aldrig varit anorektiker och jag har aldrig haft någon annan ätstörning.

Jag känner fortfarande en oro för att jag inte är tillräckligt bra, men det finns folk som uppmuntrar mig, det finns folk som säger att jag duger.
Att få höra att man är fin eller att man har gjort ett bra jobb kan göra så mycket.
Det var en person, jag vill inte säga vem, men den här personen sa att jag var riktigt ful, att jag borde vara med i den '' cpstörda klubben ''. H*n mobbade mig inte, snarare kommenterade mitt utseende och mina '' annorlunda talanger ''.
I vissa fall kunde den här personen bli imponerad över mina '' annorlunda talanger '' och ibland kunde h*n se mig i ögonen och säga att jag var äckligt ful.
Den här personen har inte bara sårat mig genom ord, h*n har slagit till mig.
En gång.
Efter att ha hällt sand i mitt hår ( som kom ifrån h*ns sko ) slog h*n till mig. Jag ramlade nästan omkull, h*n hade slagit till mig på tinningen. Först blev jag orolig för mina glasögon, men jag var i en så stor chock.
Jag minns inte exakt hur jag tog mig hem, bara att en vän till mig hjälpte mig.
Jag kunde höra någon säga bakom mig:
- Alltså, h*n slog Freja, det räknas faktiskt som misshandel.
Tro inte att det här personen gjorde det helt på måfå, jag var inte helt oskyldig heller. Jag hade varit lite småjobbig, men jag hade aldrig retat den personen.

Säg inte till någon att den är ful, för det kan göra ont att få höra.
Uppmuntra deras färdigheter och säg att de gör ett bra jobb, att de är vackra.

Några små ord kan göra så stor skillnad.
Du är fin, du är helt perfekt - ändra inte på det.

This is so good :O

Min lillasyster ( sminkar sig. Hjäääääälp! Jag har aldrig sminkat mig, varför gör hon det!?!?

Det där kapitlet förtjänade verkligen, en extra tumme!
Jag har testat att sminka mig en-två gånger hemma, faktiskt inte för så länge sen. Jag kände mig mycket finare än vanligt, sådär så att jag faktiskt blev uppriktigt sagt överraskad.
Men jag hade det inte i skolan sen, det kändes ändå fel att ha smink utomhus. jag kommer säkert göra det flera gånger hemma, just för att få känna mig finare än vanligt. Men jag håller med, 10åringar "ska" inte sminka sig, det är bara onödigt och dumt att göra det i den åldern.
Men underart kapitel, förtjänar som sagt en extra tumme, kraaam! ♥

Jättebra! skrivet!

Jag kommenterar inte alltid då jag tycker det är lite onödigt att kommentera om jag inte har något bra att säga. Men jag håller i alla fall med dig om rätt många av dina åsikter.

Tioåringar borde inte sminka sig tycker jag.

Men jag tycker inte att det är så bra att man skada sig själv när man är ledsen som du skrev i tidigare kapitel.
Att bara sitta och gråta i en timme eller två är bättre enligt mig. Man slipper få sår och man kan få ut känslorna man har inom sig.

fashion7: Skulle gillat din kommentar, men tummarna tog slut :-/
Hur gammal är din lillasyster? o;
lumos1: Tack för tummen! Älskar dessutom att du skrev en lång kommentar, jag äääälskar långa kommentarer. TAACK. ♥
Fellrendión: Hm, det är ju någon sjuk grej som återkommer, då jag alltså får en känsla av att jag vill känna smärta för att inte börja gråta. Men, från och med några dagar sedan, ska jag inte bry mig om det och börja gråta om jag så måste.


♥ Kapitel 16 ♥
Sometimes, we're just like the weather,
changing by day after day.
As long as we'll be together,
storms will pass away.

I said I would guard and protect you,
keep you free from all harm,
and if life should ever reject you,
that love would weather each storm.


Vad får dig att skratta?

Det kan vara svårt att komma på det just när man får frågan, men jag vet vad som får mig att skratta; människor.
Människorna är det roligaste som existerar, jag menar, vi kan göra roliga saker och säga roliga saker. Du kanske skrattar varje dag på grund av det.

Idag skrattade jag ganska mycket.
Det berodde mestadels på vänner, faktiskt.
Det känns för mig väldigt skönt att veta att det finns folk som kan få mig att skratta och vara glad.
Jag inser först nu vad jag har missat under en så lång tid; jag bara iakttog, jag deltog aldrig i något alls. Jag frågade inte någon om jag kunde hänga med personen, jag sa inte ens '' hej ''.

Nu har jag faktiskt en ny vän; jag har inte känt den där känslan av trygghet på ett bra tag.
Emelie försvann ifrån min värld för två och en halv månad sedan, ungefär.
Under den tiden har det verkligen känts som om det inte fanns någon som skulle kunna få mig att skratta på riktigt igen.
Men, det handlar om att våga visa sig.
Här är jag.
Om man viker undan, aldrig närmar sig någon så kommer man vara ensam.
Man kan inte förvänta sig att folk ska fråga om man vill vara med dem. Det funkar inte så.
Man får visa att man existerar, att man faktiskt vill prata med en ny människa.

Idag stod jag i ett hörn med en av mina väldigt nya vänner.
Vi var inte ett dugg aktiva, det var idrott då. Istället pratade, och när vi var tvungna att göra något, så gjorde vi det. Sedan fortsatte vi att prata.
Hon och jag delar lika åsikter, vi har väldigt lätt att prata med varann helt enkelt.
Vetskapen om att det finns någon som man kan prata med, att det finns någon som förstår gör en trygg.

Man får sluta titta på, man får se till att skapa nya vänner, det kan faktiskt förändra mer än vad du tror.

Jätte bra! c:
Min klass får mig att skratta. Men vi skrattar liksom inte åt varandra, vi skrattar med varandra. Det känns alltid bra haha ^^
Men man kan verkligen liksom "känna" kapitlena, och det finns nästan alltid någon sak som man kan känna igen sig i eller hålla med.
Jätte bra! ♥

Min syrra är 8 (!)

Jag skrattar åt mig
Och andra såklart.... ._____.