~Ib~

Spelet är HELT FRECKING UNDERBAR *^* Men vet inte vart man köper det tyvärr då jag sj inte har det.. o.o ^^

Ska fråga min storebror om det finns på Steem eller nåt. Då tänker jag tvinga honom att köpa det, även om det kostar 1000 kr.

Bra!! Bara en grej Lägg hellre ihop de där två kapitlerna som du la upp senast så blir det lite mer att läsa och man fattar enklare! Det är bättre att du skriver långa kapitel med längre uppehåll än korta kapitel med kort uppehåll!

Good iaf!! ♥ ♥

Jaaaaaaa I LOVE IT ♥ MARY ÄR SÅ HIMLA BÄST ASSÅ XD ♥ Men ett tips; kolla när Pewds spelar det♥ Han gör det så himla bättre

Har gjort det nu



cx

Det är GRATIS Det är i pokemon grafik, och det


ÄGER.

Kapitel 5: Den blåa rosen

Jag hoppade till och gav ifrån mig ett litet skri. Jag blundade och andades sakta in och ut. Jag räknade till 3 innan jag öppnade ögonen igen. Nej, det var inte en inbillning. Det verkade faktiskt finnas en person där. Han såg i alla fall verklig ut. Bredvid honom låg en blå ros med 2 blad. Jag böjde mig ner och tog försiktigt upp den.
Är... Är det en ros... Precis som min? Jag tror jag läste någon stans att... Hmr... Om alla bladen trillar av så ruttnar du också... Något sånt i alla fall. Han måste vara hårt skadad i såfall om det bara är 2 blad kvar. Jag borde hitta någon vas så hans ros återfår alla blad., tänkte jag och satte mig ner vid hans huvud.
"Ta det lugnt, jag ska hjälpa dig", viskar jag och ställer mig upp igen. Jag vänder tillbaka och tvingar mig själv att springa runt i den här konstiga världen för att hitta vasen. När jag äntligen hittat en vas med vatten så kunde jag inte släppa känslan att någon iakttog mig. Kanske inte så konstigt med dem där obehagliga bilderna på en kritvit man som följde varje min rörelse. Precis när jag skulle öppna dörren till mannen på golvet så hörde jag en svag röst från ingenstans.
"Lilla Ib, alldeles själv, tror hon kan komma ut härifrån? Försöker hjälpa lilla man, som så länge borde vara död. Snart möter dem två Guertenas öde som alla andra", sa den hesa rösten och jag började höra fotsteg. Jag skrek högt och rusade in i rummet. På marken satt nu mannen upp, hans hår var blå/lila med svarta slingor. Hans ögon var ljusblåa och snälla. Hans bleka ansikte verkade förvirrat. Hans kläder var enkla, han hade en ljusblå t-shirt, bara lite mörkare än hans ögon och en blå kappa över med krage. Sedan hade han bara beigea byxor med ett svart bälte och mörk röda skor. Han tryckte sin handflata mot sitt huvud. Han tog undan luggen med en suck och sa:
"Hemrh... Var... Var är jag?"
Jag gick blygt fram till honom och räckte fram rosen.
"Är... Är den din?", stammar jag fram och kollar skamset ner i marken.
Han lyfte upp min haka och log.
"Ja. Tack så mycket. Mitt namn är Gary, vad är ditt namn?", han tog försiktigt den blåa rosen ifrån mig och ställde sig upp. Han var mycket längre än mig och verkade stark också.
"Ib", svarade jag och tittade upp i hans ögon som verkade tindra även om situationen var som den var.
"Ah, fint namn. Ib... Verkligen unikt. Så, du är en av dem från galleriet, va?", sa han osäkert och tog ett steg tillbaka. Jag log ett snett leende.
"Ja. Jag kom hit med mina föräldrar men plötsligt så blev det mörkt och...", jag tystnade och mitt leende försvann. Men han log.
"Jag tror dig", han tog min bleka och kalla hand i sin.
"Det är helt sjukt att du klarat dig här helt ensam! Det blir säkrare om vi går tillsammans", hans leende var varmt och inte fören nu så kände jag hur ensam jag varit innan jag mött Garry. Det kändes som om jag för första gången var trygg på det här stället.
--
Mer? ;3
Hoppas ni gillade kapitlet!

Mary talar: Nej, sluta. Jag är ingen mördare. Bara lite ensam.

MEN SERYÖST fanta vad ägig du är ♥3

Mwahahahha c; ♥ *Maaaryyyh ♥*