Den Andra Alice i Underlandet

Bra!!!!
♥
Okej!

Det var hur grymt som helst Mer mer

Kapitel 12: Jabberwocken

Lucy backade långsamt och så tyst som möjligt tillbaka in i sprickan.

Hur skulle de kunna ta sig ur denna knipan? Vakterna var fortfarande på vakt på andra sidan, och att fortsätta framåt skulle bara innebära en plågsam död.
Jabberwocken skulle nog mer än gärna hämnats på Lucy då hon skadade honom rejält senast de träffades.

Det var två dubbeldörrar i rummets ändar, men de var strängt bevakade med två vakter på varje sida av dem.
”Hur tar vi oss härifrån”? Frågade Lucy och såg sig omkring vid öppningen av sprickan.
”Vi måste försöka komma förbi vakterna på något sätt”, sa Haigha.
”Ja, jag förstod det! Men HUR”? Sa Lucy irriterat då hon förstod vad de skulle göra, men inte hur.

Just då smälldes dörrarna plötsligt upp och slog hårt i vakterna vid den vänstra sidan av rummet.
En flicka som såg ut att vara ungefär i Lucy och Stewies ålder kom in i rummet, hon hade midjelångt mörkbrunt hår och havsblå ögon. Hon var klädd i en lång mörkblå klänning med ett vitt förkläde framför och bar på ett vackert långt svärd med marmorvitt handtag och silverfärgad klinga.

Lucy såg underligt på denna flicka. Flickan såg väldigt bekant ut från någonstans.

”Vad gör du här? Borde inte du vara död”? Sa en av vakterna som hade fått en av dörrarna som smälldes upp i huvudet.
”Det angår inte dig! Berätta vart Oswald hålls fången! Jag har Vorpalsvärdet och jag är inte rädd för att använda det”! Sa flickan och höjde svärdet.
”Bara ditt huvud kommer att åka av idag! Tänk på vilket rum du står i”, sa en av vakterna och uppmärksammade Jabberwocken som nu hade vaknat och stirrade med sina tomma, stela och läskiga gula ögon på flickan.
”Jag bryr mig inte ett dugg om den där ödlan! Berätta nu, eller så får ni känna på svärdet… ni vet alla hur det kommer sluta”, sa flickan hotfullare.

Korten var inte rädda för henne och sprang rakt fram för att fånga henne.
Flickan svingade och försökte skära av korten på mitten. Hon lyckades med ett av korten och det gick lika lätt som att riva sönder ett papper.
Kortet föll död ner.

Flickan förflyttade sig långsamt mot andra änden av rummet samtidigt som hon fäktades med korten, men på något sätt lyckades de avväpna henne och drog henne tillbaka in till rummet hon kom från.

Under tiden så satt Lucy och Haigha och stirrade ut ur sprickan.
”Vet du vem den flickan är”? Frågade Lucy viskandes. ”Såklart jag vet! Men jag kan bara inte tro det”! Svarade Haigha.
”Det är Alice”! Sa han.
Lucy förstod inte riktigt hans svar.
”Men… Alice var ju död! Jag såg ju hennes kropp inne i rummet med dörrarna”, sa Lucy.
”Jag är lika förvånad som du är Lucy, jag är! Men vi måste fly när vi har chansen”, sa Haigha.

Haigha hade sett att den högra dörren stod på glänt och sprang tyst ditåt.
Haigha hann precis igenom den lilla delen av dörren som var öppen.

Men Jabberwocken upptäckte Lucy då hennes tekoppar runt midjan hördes för mycket.
Jabberwocken smällde igen dörren med svansen och Lucy stod där, öga mot öga, mot den största best hon någonsin sett.
”Även om jag inte var i rätt storlek så skulle jag nog inte haft en chans mot denna best”, tänkte Lucy förskräckt.
Andedräkten fick henne att rysa och Jabberwocken höjde sina fjälliga händer för att krossa henne. Lucy lyckades hoppa undan, men faran var inte över än.

Bakom dörren där Haigha var, fanns det två svängar man kunde välja mellan att ta.
Ena svängen ledde mot köket och andra ledde mot Hjärter Dams tronsal, för att både hjälpa sig själv från att bli nertrampad och Lucy från att bli dödad så skyndade han sig mot köket.

Lucy hoppade runt mycket länge och försökte undvika att bli krossad och under tiden som hon inväntade Haighas räddning så fick hon kasta tekopparna även om de inte gjorde så jättestor nytta.
Haigha som tur var kom tillbaka efter tio minuter med små kaksmulor med kryddan crescre som han pressade under springan vid dörren, samtidigt som han behöll en liten del som han åt själv.

Lucy lyckades ta en bit av kakan innan Jabberwocken hann lyfta på sina fötter och händer. Lucy åt av den och skyndade sig bort mot svärdet som blivit kvarlämnat på golvet.
Hon log smått då hon nu visste att hon hade åtminstone en liten chans till att överleva detta.

”Du må ha Vorpalsvärdet, men det krävs mer än att bära det för att kunna dräpa mig, om det är vad du önskar”, sa Jabberwocken med en omänsklig röst. ”Jag kom inte in i slottet för att dräpa dig din äckliga varelse, jag kom för hjärtamuletten”! Sa Lucy och närmade sig besten.
”Tror du att du, ynkliga köttbit, kommer få tag på drottningens käraste ägodel? Jag skulle inte tro det”, sa Jabberwocken.
Lucy svingade svärdet och skar upp en reva i Jabberwockens lår. Den skrek plågsamt och slog Lucy hårt mot golvet.

Slaget gjorde så förfärligt ont i ryggen, men Lucy lyckades komma på fötter innan det var för sent.

Jabberwocken bevakade dörren hela tiden, trots sitt blödande sår.
Lucy högg den i magen och det fick den att skrika ännu högre. Lucy försökte undvika det kommande slaget.
Men misslyckades!
Hon blev upplockad av klorna och kastad rakt i väggen.
Smärtan återkom och Lucy kunde inte få fram ett ljud så ont det gjorde.

Jabberwocken tappade nästan fokus på Lucy då det droppade blod från det öppna såret. Men det varade inte länge. Nu var han argare än vad han någonsin varit förr.

Eld sprutades från hans skrikande mun. Fastän Lucy var på avstånd kunde hon ändå känna den varma elden omkring sig.

Hon kom upp på fötter igen och nu med stora aggressioner högg hon Jabberwocken i hjärtat och vidundret föll mot golvet.
”Det krävs mer än klor och läskigt utseende för att dräpa mig”, sa Lucy lugnt och stirrade den döda Jabberwocken i ögonen innan hon lämnade rummet.

När Lucy kom in i rummet där Haigha var så fick hon en kram av Haigha.
”Åh, vad glad jag är att du överlevde! Jag blev mycket orolig för dig”, sa Haigha. ”Jag hörde hur du kastades mot väggen, gör det ont i kroppen”?
Lucy kände att det smärtade i ryggen men något riktigt sår kunde hon inte känna. Sedan lyfte hon lite på ena byxbenet och såg ett blodigt sår som hon måste fått när hon blivit upplockad med klorna.

”Aj, gör det inte ont”? Frågade Haigha.
”Självklart gör det! Men det är inget att bry sig om, nu när vi har vänner i fara”, sa Lucy lugnt.
”Vi borde fortsätta! Och om vi har tur så kanske vi även lyckas rädda Alice”, sa Lucy och de fortsatte uppför ett cylinderformat grått rum med tegel väggar med facklor upphängda och en spiralformad trappa.

Däruppe väntade deras öde.
De skulle nu få konfrontera drottningen.
Bara hon visste vart amuletterna hölls gömda. Oavsett om hon skulle frivilligt överlämna sin amulett eller vägrade så skulle de ta den från henne, och även kräva fångarnas frihet.
Men det återstod att se hur det skulle gå.

Alice lever! Men hur? Var hennes skelett bara ett trick från hjärter dam?

Hoppas verkligen de klarar att konfrontera hjärter dam...

Bra!!!!

Kapitel 13: Konfrontationen

De kom snart in i den stora tronsalen.
Rummet hade schackformade rutor, mörkröda väggar, stora fönster med långa gardiner, statyer av drottningen vid sidorna och en mycket stor tron längst bort.
Det var även en mycket vacker kristallklar, mycket stor ovalformad spegel bredvid ingången (inte den vägen Haigha och Lucy tog då det egentligen bara var en väg som drottningen fick ta).

Uppe på tronen satt drottningen. Hon såg inte särskilt glad ut.
Hon var mycket lik Alice i ansiktet bortsett från att hennes hår inte alls såg ut som Oswald sagt, utan hon hade istället hår med slingor som spretade som tentakler åt alla håll, blodröda ögon, en slags köttlik krona med en form av ett människohjärta, en mycket smal klänning på överkroppen men tjockare vid den nedre delen.
En typisk viktoriansk klänning kunde man säga.
På hennes rödmålade naglar på den högra handen balanserade ett rött äpple och i den vänstra höll hon hårt i en guldfärgad spira med ett glittrande rubinhjärta på toppen.

”Hur kom ni in här avskum”? Sa Hjärter Dam i sträng ton. ”Ni är inte välkomna”!
”Vi passerade Jabbewocken och dina vakter, vi är inte ens rädda för dig”, sa Lucy modigt.
Lucy drog fram Vorpalsvärdet som hon gömt bakom ryggen medan de gått in i rummet.
”Ge oss amuletten, ditt grymma styre måste få ett slut”! Sa Lucy och sträckte fram handen som hon skulle ta emot amuletten med, och höjde handen med svärdet för att visa att hon inte var rädd att använda det.
”Tror du, verkligen att jag, Underlandets drottning skulle avsäga mig makten för att en löjlig liten flicka som du försöker hota mig med ett sväd, så har du fel”! Sa Hjärter Dam lugnt.
”Dessutom så kan det där svärdet inte skada mig ett dugg”!
Hon knäppte med sina fingrar och svärdets klinga blev till aska, och föll mot golvet.

Lucy förstod inte hur hon kunde göra det. Fast… om hon bar amuletten på sig just nu (om den var dold på något sätt då den inte syntes) så skulle det inte vara så konstigt.

”Förstår du inte att ditt folk mår dåligt av ditt styre? Ingen vinner på lidande så ge amuletten nu”! Sa Lucy.
”Jag mår bra av att styra Underlandet, och det är det enda som behövs”, sa Hjärter Dam. ”Jag mår knappast bra av att ni kommer in hit och stör mig medan jag funderar ut vilken av vakterna jag borde döda för att underhålla mig själv”!
”Lämna mig ifred nu! Såvida ni inte vill tappa ert huvud”!

”Du är den enda som kommer dö”! Skrek Haigha och sprang fram mot tronen. ”Du ska få för att du dödade Hattmakaren och Hasselmusen”!

Men precis när Haigha kom för nära så hade Hjärter Dam hunnit ta fram en yxa som var dold under kudden på tronen och huggit honom våldsamt i magen så att han föll ner på golvet.

”Ditt monster”! Sa Lucy och brast i gråt.
Hon föll ner på golvet framför Haigha och såg när hans ögon långsamt slocknade. ”Snälla dö inte”!
”Det är därför man inte binder band med någon! Att falla ner på golvet i tårar för någon annans skull, usch”! Sa Hjärter Dam kallt.
”Du kommer att ångra det här din jävel! Du har säkert redan dödat Alice och mina vänner, eller hur”? Sa Lucy med arg ton. ”Och jag börjar tro att hjärtat på din spira egentligen kommer från din amulett”!
”Så sant! Ta gärna med dig kroppen när du går”, sa drottningen och vände bort blicken. ”Jag lämnar gärna detta deprimerande ställe, efter att du dött”! Sa Lucy och reste sig upp.

Hon kastade tekoppar och sin dolk efter Hjärter Dam, men med spirans kraft så lyckades hon alltid få dem att missa.
”Nåväl, du får som du vill, vi ska slåss tills en av oss dör, utan att jag använder min spira, vinner jag så dör du, vinner du så får du spiran”, sa Hjärter Dam motvilligt.
”Men striden hålls inte här, så om du fortfarande är redo att slåss så är det bäst att du kommer”, sa Hjärter Dam och klättrade nerför tronen.
Lucy tänkte nästan kasta dolken igen när hon såg att Hjärter Dam inte längre fokuserade på henne medan hon gick, men hon vågade inte då hon förstod att ifall hon gjorde det så kanske hon missat, och då skulle Hjärter Dam ändra sig och då skulle hon aldrig ha en chans att få spiran igen.
Ifall hon fick spiran kanske hon på något sätt kunde återuppliva Haigha och de andra om de verkligen var döda, men om inte, så skulle hon åtminstone få komma hem.

Sedan försvann Hjärter Dam spårlöst efter att hon bara gått rakt igenom spegeln vid ingången.

Tyvärr så har jag inte orkat göra några bilder på länge som ni kanske märker, men i framtiden kommer jag göra till alla kapitel!

Men i alla fall så gjorde jag en bild av Hjärter Dam, som håller äpplet och spiran:

Spännande och väldigt bra.
Bra Fellrendión!

Jättebra!

Det är så kul att få så fiiina kommentarer av er!

Jag kan tro att det bara är 3-5 kapitel kvar! :o
Men det är inget före bestämt, då jag kan tro att det inte är mycket kvar då jag har allt planerat i huvudet.

Det är bara att få ner allt på sidor!

För skojs skull, så kom jag på en liten frågesport om man vill göra den.

Man skickar den i uggla och jag tänkte att man har till söndag på sig. OBS: Man får tjuvkolla men helst vill jag att man chansar om man inte kan någon fråga.

detta var jätte bra Jag tycker att du har väldig bra fantasi Jag längtar tills nästa kapitel ♥ Hur kommer du på allt???