Dramione - A love story. [SV]

Freddelito Haha åh, jag glömde helt av det stycket *awkward* fixar till det nu! Tack så mycket för att du lade märke till det

Jag såg den just och har precis sträckläst hela, och den var helt awesome!♥♥♥ Du skriver helt fantastiskt! När kommer det mer?

Ugglan Hedwig Tack! ♥ Jag får se om jag kan skriva nästa kapitel imorgon, det borde inte vara helt omöjligt! ^^ ♥

Omfg! Vad bra du skriver! Mermermermermermermer!

Ps. *bevakar*

älskar att få väta på att något underbart ska komma!
Du skriver som en ängel

Sååååå bra! jag bara älskar historien och dina ideer, och ALLT! super bra!

Din ff äger verkligen!
Längtar efter nästa kapitel!

Look FantasyGirl:

Everybody loves it ♥

Jag känner mig sååå dum, här har jag suttit och lovat uppdatering också kommer det ingen...
Tyvärr (eller inte) så har jag hittat en supermegaawesomebäst serie som jag älskar hur ***** mycket som helst och jag sitter och ser hela dagarna, vilket leder till ca 0 inspiration till en kärlekshistoria... Aja, här får ni i alla fall ett kapitel, hoppas ni tycker om det!
PS. Åker bort igen på Söndag/Måndag och är borta i ca 3-4 nätter, så jag vet inte när nästa uppdatering kommer!

Kapitel 8.
Hermione:

Hermione hade träffat Draco varje dag under den första veckan tillbaka på Hogwarts. Lördagsmorgonen hade äntligen kommit och de hade som vanligt bestämt träff i biblioteket. Än så länge hade ingen upptäckt att de tillbringat misstänksamt mycket tid tillsammans, men eftersom hela årkurs 5 och 7 hade stora prov som närmade sig (för att inte tala om de läskigt höga bergen av läxor och uppsatser) var Hermione säker på att det inte skulle dröja länge innan någon började fatta misstankar.
Hon gled ur sängen och drog på sig ett par jeans och en t-shirt innan hon hängde sin skolväska, som hon packat kvällen innan, över axeln och låste in sig i badrummet.
Drygt en kvart senare klev Hermione ut ur flickornas sovsal och in i sällskapsrummet, som var tomt så när som på ett par sjundeårselever som hade näsorna djupt begravda i studieböckerna och en tredjeårselev som satt i fåtöljen närmast brasan.
Stora Salen var heller inte s full som den brukade. Hermione slog sig ned på en tom bänk vid Gryffindorbordet och tog för sig av juicen och det rostade brödet.
Hon hade aldrig riktigt haft några vänner förutom Harry och Ron, och nu även Draco, trots att hon alltid kommit bra överrens med Parvati och Lavender, de hon delade sovsal med, men redan första kvällen hade Lavender gjort det klart att hon tvivlade på Harry & Dumbledore’s version om vad som hänt föregående skolår och i sin ilska hade Hermione brutit kontakten och gått och lagt sig. De hade inte gjort en ansats att prata med henne sen dess.
Sakta men säkert fylldes Stora Salen med elever från alla årskurser och just som Hermione avslutat sin frukost och rest sig upp slog sig Harry och Ron ned framför henne.
Bägge två såg rätt så dystra och ilskna ut.
”Har det hänt något?” undrade Hermione.
Harry muttrade något ohörbart och vände sig tjurigt om.
”Seamus.” svarade Ron och tittade menande på Hermione. Hon nickade.
Lavender var inte den enda som tvivlade på att Harry inte skulle vara någon knäppskalle.
”Men du, Hermione, har du märkt att Malfoy inte gjort speciellt mycket väsen av sig? Mycket mindre än vanligt i alla fall.” Ron avbröt tystnade som uppstått.
Hermione ryckte till.
”H-har han? Det har jag inte märkt!” svarade hon lite för snabbt. Som tur var så var Ron fullt upptagen med att trycka i sig så mycket mat han bara kunde. Han åt alltid som om jorden skulle gå under och det ända som kunde rädda honom var att äta.
Hermione gjorde en äcklad grimas när han öppnade munnen igen.
”Ja, ja’ ty’er då det! ’örru, ’arry, schluta schura nu!”

Två timmar senare mötte Draco Hermione i biblioteket, precis som överrenskommet.
Han log mot henne och hälsade henne glatt god morgon.
Hermione tyckte sig känna hur kinderna hettade när han gav henne en snabb puss och för att hindra honom från att märka det dök hon ner under bordet och grävde fram en bok.

”Så, vilket ämne blir det idag?” frågade Draco när Hermione visade sig igen.
”Ska vi ta itu med Försvar mot Svartkonster läxan?” föreslog hon.
Han nickade och plockade fram sitt exemplar av ’Magisk försvarsteori’ av Wilbert Slinkhard. Hermione gjorde det samma.
”Vad tycker du om Umbridge, egentligen?” frågade hon efter en stunds tystnad.
”Hon är väl sådär…” han verkade inte vilja säga så mycket mer, men Hermione envisades.
”Vadå, sådär? Hon är ju hemsk! Hon gav Harry kvarsittning för att han berättade sanningen och dessutom vägrar hon lära oss att använda besvärjelser!”
När hon nämnde ”Harry” och ”sanningen” skruvade han besvärat på sig.
”Du tror att de hittar på.”
”Nja… inte precis, men…”
”Vet du vad? Du kan göra dina läxor själv!” Hermione reste sig häftigt upp och pressade ner sina två böcker i den redan överfulla väskan.
”Nej, Hermione, jag menade inte så… Hermione, vänta!” ropade han efter henne, men hon var redan utom hörhåll.


Draco:
Draco var förtvivlad. Han visste mycket väl att Potter och Dumbledore talade sanning, hans egen far hade ju varit där, men hur skulle han kunna förklara det för Hermione utan att avslöja sin familj?

Yey! Ett nytt kapitel! Du skulle sett min lycka

Vad tråkigt att du har idétorka, men men, det brukar gå över efter ett tag. Jag tyckte inte det märktes alls i texten iaf. Det är lika perfekt som alltid. ♥

Oh, *nyfikna jag* Vad heter serien? X3