Skuggans födelse (DEK 2)

Gillar???? GILLAR?!♥ JAG ÄLSKAR DET!!!!!!!!♥


Snäääääälla kan vi få del 2?????:3♥ OMG ÄLSKAR DENNA BERÄTTELSE JU♥

Well... Denna har inte varit aktiv väldigt länge så om jag får en till kommentar kan ni få ett till kapitel/del 1 x) ^^

Nu får du en till kommentar, och du Lovade ju EN kommentar, men du sa aldrig att den inte fick komma från samma! ♥ så, vart är kapitlet?? ♥ (erkänn Selma, du bar besegrats så ge oss bara kapitlet så skonar vi dig! xD♥)
Men allvarligt, ska tipsa mina vänner om denna berättelse juu ♥

Molly evans, aw, tack! :3 ♥ Jodå, här kommer kapitlet ^_^

•••

Kapitel 6 del 2

Idiot postad till dig, hör jag Angel tänka till mig efter att de klingande tonerna i huset har upphört. Jag krånglar mig ur Dominicks famn och ställer mig upp. Han ser förvirrat på mig medan ljudet från Tv:n överröstar hans mutter.
”Var går du?” undrar han. Jag böjer mig över honom och ger honom en lätt kyss innan jag svarar.
”Jag har tydligen en idiot postad till mig”, ler jag utan att veta vad som väntar mig nere vid ytterdörren.
”Kom tillbaka snabbt”, säger han och gnyr lågt. ”Snart börjar självaste dödandet”, säger han och pausar filmen. Han säger det som en orsak, vägrar erkänna att han njöt av att sitta med mig. The Hunger Games. Jag himlar med ögonen trots att jag älskar böckerna och filmerna.
”Verkligen en romantisk film”, säger jag ironiskt. Han rycker på axlarna.
”Kanske inte, men den påminner om vår vardag.”
”Förutom en grej. Vi blir inte förvarnade när dödandet kan börja”, påpekar jag. Han nickar. Jag ler och går mot dörren. Vi har suttit här sedan vi kommit hem och jag har berättat om vad han gick miste om när han inte var i skolan.
Jaga iväg honom snabbt är du snäll, innan Dominick upptäcker honom, tänker Angel till mig när vi möts i trappan. Jag stelnar till när jag förstår vem det är som letar efter mig.
”Jag trodde att du menade Evelina eller Samantha!” väser jag mot henne. Hon fortsätter gå uppför trappan och svarar inte så att man hör.
Om det ändå vore så väl denna gång, svarar hon. Jag vet inte vad jag ska göra så jag fortsätter nerför trappan och mot dörren som stor vidöppen. Han har i alla fall inte kommit in, alltid något.
Bara så att du vet, jag kommer stänga mitt sinne, jag gillar inte att det är öppen, inte ens bandet kommer funka, vi får kommunicera på något annat vis, eller som vanliga personer. Jag stänger sedan mitt sinne, det jag inte sade är att jag inte känner mig trygg med öppet sinne i närheten av Lukas.
”Okej!” ropar hon från sitt rum och stänger sitt rums dörr.
”Vad vill du?” frågar jag Lukas när jag står framför honom med vänster hand på dörren. Han sneglar upp på mig eftersom att han står nedanför de fyra trappstegen.
”Jag såg att det stod Breakow på brevlådan så jag tänkte väl… Jag tänkte väl att jag skulle be om ursäkt för det jag skrev på historielektionen”, säger han och verkar en aning orolig. Jag mjuknar för en sekund. Men bara en. Fast han lägger märke till det och fortsätter med ursäkten.
”Jag borde inte ha skrivit mina känslor på direkten. Jag visste ju att du var tillsammans med Dominick. Man ser ju blickarna ni ger varandra, och den där kyssen var ju pricken över i:et. Förlåt mig, och allt det där. Jag vet att jag har varit en skithög hela dagen. Men om du – ni – ger mig en chans till, förlåter mig, så ska jag visa att jag är bättre än så. Jag lovar, bara ni förl…” hinner han haspla ur sig innan jag avbryter honom.
”Okej då. Vi förlåter dig”, säger jag. Vad skulle jag annars säga? Jag genomgod som jag sade tidigare – eller jag hoppas jag är det… – jag skulle dö av dåligt samvete. Han kom ju hit och hittade huset med bara mitt efternamn till hjälp och så ber han om ursäkt och förlåtelse. En knall hörs och några sekunder senare så syns en blixt.
Nio sekunder. 3 km.
Lukas verkar knappt märka blixten eller ovädret som närmar sig utan ser bara lättad ut.
”Tack, Laurina. Jag lovar att ni inte ska ångra er”, säger han och det börjar dugga lätt. ”Jag borde nog bege mig hem nu, om du ursäktar?” Jag nickar och han börjar springa härifrån med munkjackans huva uppdragen.
”Lukas!” ropar jag och tar ett steg ut. Han verkar inte höra mig utan fortsätter att springa. Regnet tilltar i styrka och inom några sekunder så stänker det runt hans gympaskor för varje steg han tar. ”Om du fortsätter ditåt når du bara skogen…” muttrar jag och stänger dörren.
”Vem var det, gumman?” ropar mamma från köket.
”En idiot som sprang åt höger”, ropar jag tillbaka. Hon kommer ut med det bruna förklädet med massor med bullar som bild på. Hon ser förvånad ut och torkar händerna på en kökshandduk hon har i händerna.
”Det finns bara skog om man fortsätter dit bort”, säger hon.
”Det är just därför han är en idiot”, säger jag.
”Så det var en han?” undrar hon och ler. ”Är det din kille?” frågar hon med ett leende.
”Nej. Min pojkvän är i mitt rum och väntar på att jag ska komma upp”, säger jag med ett leende.
”Men…” säger hon uppenbart förvirrat. ”Där uppe är ju bara Dominick.”
”Exakt!” ler jag och det plingar till på dörren igen. Den välbekanta melodin fyller åter huset. Fastän mamma fortfarande ser förvånad och förvirrad ut så går hon och öppnar dörren. Jag svänger in i köket och går bort mot dem hackade grönsakerna och tar en liten morot som jag knaprar på medan jag går ut i hallen igen.
”Det lät som om du ropade”, säger Lukas. Jag nickar och ser mamma vända sig om och stirra på mig. Hon lägger nervöst en av dem mörkbruna, lockiga hårslingorna – som även jag och Angel har ärvt av henne, fast vårat är en korsning mellan hennes mörkbruna hår och pappas smutsblonda.
Jag nickar.
”Det finns bara skog i slutet av vägen du sprang på”, säger jag och mamma bleknar och ser ut att vilja slå igen dörren och aldrig någonsin öppna den för någon igen. Eller till alla utom Lukas.
”Skog? Jag trodde det var vägen till skolan”, säger han och verkar ställd. Jag skakar på huvudet.
”Nej, det är den till vänster”, säger jag. Han börjar le stort istället.
”Perfekt. Jag tänkte springa en runda.”
”I regnet? När det åskar och blixtrar? I en helt okänd skog?” frågar jag misstroget och antar att han är nyinflyttad, för varken jag eller någon annan har sett honom förut, och alla i staden vet att det ligger en skog åt det hållet. En stor skog dessutom. Han rycker på axlarna och jag kommer närmare, vilket gör att mamma ser skräckslagen ut. Jag stannar upp, i en sekund men fortsätter sedan gå. Mamma blir ännu mer blek i ansiktet och ser dödsblek ut. Hon är livrädd.
”Jag tycker om att springa i regnet”, svarar han. Till slut är jag bredvid mamma, fast med ansiktet mot Lukas istället för ryggen mot honom som mamma.
”Okej. Fast, jag måste erkänna att jag inte tycker om att frysa. Och det blir kallt nu när dörren står öppen. Vi ses väl imorgon?” frågar jag och tar tag i dörren och börjar stänga den. Han avfyrar ett leende, som inte är likt den Lukas man lärde känna idag under skoltiden.
”Självklart. Tack åter igen!” säger han och börjar springa igen, men stegen är mer hårda den här gången, som om han vore arg. När jag har stängt dörren så kastar mamma sig nästan över mig och kramar mig så hårt att jag stryps.
Hon kramar om mig utan att säga något, hon lossar inte ens på greppet, inte ens när jag flämtar efter luft och säger att jag inte kan andas så kramar hon om mig i några extra sekunder. När jag har lyckats hämta luft så ser jag att mammas ögon är fyllda med tårar. Hon torkar bort dem innan någon av dem lyckas rinna nerför kinden.
”Går han i din klass?” undrar hon och darrar bara lätt på rösten. Hon verkar ha återhämtat sig, något i alla fall.
”Mamma, du skrämmer skiten ur mig”, erkänner jag. Hon ler och tar ett djupt andetag.
”Förlåt han liknade bara Cornelius”, säger hon.
”Morbror Gabriels döda son?” frågar skeptiskt. Visst, det fanns vissa saker som liknade, men han liknar inte Cornelius, om han liknar någon är det Michael. När jag nämner ”döda son” så tåras hennes ögon igen, men denna gång är det verkligen på grund av Cornelius som gick bort i cancer förra månaden.
Hon nickar och jag står inte ut längre. Jag kramar henne och hon lägger armarna om mig i en beskyddande gest. Det är först nu jag känner hur hon skakar.
”Laurina!” hörs Dominicks röst. Jag ler och släppen taget om mamma. Jag ska precis börja gå uppför trappan när mamma hindrar mig.
”Sade du inte nyss att han var din pojkvän?” frågar hon och ler. Jag märker att hon fortfarande skakar men ler ändå.
”Ja”, ler jag tillbaka och längtar efter att krypa ihop i hans famn. ”Han får väl sova över i alla fall? Du kommer ju inte jaga bort Patrick”, påpekar jag innan hon hinner svara. Hon ler och verkar slappna av, så länge hon slipper tänka på det som skrämde henne.
”Självklart. Jag skulle vara en hemsk person om jag lät någon av dem gå hem i det här vädret”, ler hon och drar in mig i en kram och pussar mig på huvudet.
”Tack!” ler jag och skyndar uppför trappan – två steg i taget. Bakom mig skrattar mamma och försvinner in i köket igen.
När jag är inne i rummet igen så stänger jag dörren och kastar mig nästan i Dominicks famn. Det känns som om jag har varit borta från honom i en evighet, fastän det inte kan ha varit mer än tio minuter. Han lägger armarna om mig så att vi halvt ligger och halvt sitter på soffan. Mot ryggen så känner jag hans hjärta slå lugnt.
”Vem var det?” frågar han.
”En idiot, precis som Angel påstod”, säger jag och undviker att direkt svara på frågan.
Han nickar och startar filmen igen. Efter åtta sekunder så springer de från start plattformarna efter att de har räknat ner.
En idiot som lyckades skrämma livet ur mamma.
Dominick tar upp fjärrkontrollen, pausar filmen och ser ner på mitt ansikte när jag frågande tittar upp.
”Vem?” frågar han. Skit. Han hörde vad jag tänkte. Ibland är det uruselt att ha en elementär till pojkvän – eller en hybrid om man ska vara exakt.
I nästa sekund öppnas dörren och Angel står i dörröppningen.
Och en syster, tillägger jag bistert. Jag riktar uppmärksamheten mot henne och ser att Patrick står bakom henne och ser lite undrande ut.
”Måste ni höra samma tanke, samtidigt? Och hur kommer det sig?” frågar jag.
”Laurina, vem?” frågar de båda utan att slita blicken från mig. Jag mumlar så lågt att det borde vara omöjligt att höra. Trots att Angel vet att Lukas ringde på första gången vet hon inte att det även var han den andra gången. Och speciellt inte att det var han som skrämde mamma.
”Lukas…” Dock så hör de båda och Dominick hoppar, rasande, upp från soffan. Och jag ramlar ner på trägolvet. Jag gnyr till men sätter mig sedan upp på soffan, med en armbåge som gör ont och kommer ha ett gigantiskt blåmärke imorgon.
”Vad i helvete gjorde han här!?” nästan skriker Dominick.
”Du måste ha sätt fel, han kan inte ha skrämt livet ur henne”, säger Angel och skakar bestämt på huvudet.
”Hon trodde det var Cornelius, säger hon i alla fall. Eller, han liknade tydligen honom”, säger jag. Nu ser Angel orolig ut och springer nerför trappan. Jag hör hennes och mammas lågmälda röster, men kan inte uppfatta de exakta orden.
Dominick upprepar frågan med lägre röst. Den är mörk och darrar lätt av hat och ilska. Ett hårt uttryck finns i hans ansikte och ögonen glimmar farligt. Han ser ut som om han skulle vela döda Lukas. Och det värsta är att jag tror att han skulle det om han visste vart han var. Han är trots allt skyddsängel. Han måste ha lärt sig att döda. Den här sidan av Dominick är ny, och jag gillar den inte.
”Han bad om ursäkt”, säger jag och piper nästan. Faktumet att Dominick är rasande och skriker på mig skrämmer skiten ur mig. Dominick ser ut som om han skulle vilja slita av sig sin egen arm när han ser mitt ansiktsuttryck.
”Förlåt”, säger han och sätter sig bredvid mig i samma ögonblick som Angel kommer in i rummet igen. Dominick drar in mig i en omfamning. Angel sätter sig på min säng och Patrick likaså. Att säga att Patrick verkar förvånad och förvirrad vore att underdriva. Han ser ut att ha hamnat i ett helt universum.
”Visst blev hon livrädd alltid”, säger Angel förbryllat. ”Hon blev helt kritvit i ansiktet när jag frågade vem det var som hade ringt på, hon måste ha missat att det var jag som öppnande dörren från början. Sedan så skar hon sig nästan”, fortsätter hon.
”Hennes bortförklaring var Cornelius, eller hur?” frågar jag. Hon nickar stumt.
”Så er mamma blev livrädd när hon såg Lukas?” undrar Patrick med ett höjt ögonbryn.
”Ge mig din hand”, säger jag. Han ser förvånat på mig och rör sig inte. Jag ställer mig upp med en suck, greppar tag om hans axel och med Andes hjälp så visar jag hur allt gick till. Han flämtar inte till, eller något, utan ser bara ännu mer förvånad ut när jag går tillbaka och sätter mig i den svarta soffan. Att kunna visa ens minnen för någon verkar komma till hands oftare än det borde.
”Att säga att hon blev livrädd är att underdriva”, är hans enda kommentar.
”Jag skulle helst vilja glömma allt”, säger jag och vet att jag inte reagerar så kraftigt som jag egentligen skulle ha gjort på grund av att jag fortfarande är i chock.
”Nej, visa mig också”, säger Dominick tonlöst. Jag blundar bara, tar tag i hans hand, öppnar mitt sinne och visar honom minnet.
”Han såg i alla fall ut att mena det”, säger han när han sett det hela snabbt. Grejen med att visa minnen är att det bara tar en sekund trots att personen som ser dem upplever varje sekund.
”Äh, visa mig också”, säger Angel och reser sig upp. Hon tar snabbt några steg från min säng till soffan jag och Dominick sitter i. Jag tar hennes hand – som är kusligt kall – och visar henne.
”Jaha…” säger hon till slut och ser chockad ut. Hon sätter sig bredvid Dominick – eftersom att jag sitter längst ut på vänster kant av soffan. ”Det finns tre alternativ”, fortsätter hon.
”Låt höra”, säger Patrick och ser väldigt ensam ut på min stora säng. Angel tycker tydligen också det, för hon går och sätter sig i hans knä och lägger hans armar om sig.
”Ett: Hon har blivit galen. Två: Lukas är ett monster som vi inte ser den sanna skepnaden på, fast mamma såg den. Tre: Något helt annat”, säger hon och stirrar på oss.
”Jag tror på nummer två”, säger Dominick. Jag kan inte låta bli att skratta. Fast, jag håller med honom, till viss del.
”Hellre det än att mamma har blivit galen”, säger jag. Angel nickar instämmande
”Vilka andra alternativ finns det egentligen? Att er kusin dykte upp som ett spöke bakom Lukas i en sekund och endast er mamma såg honom?” frågar Patrick. Jag ger ifrån mig ett litet torrt och glädjelöst skratt.
”Jag skulle hellre ha med spöken att göra än en person utan själ”, säger jag och minnet av alla fjädrar på vattenytan får mig att rysa till.
”Absolut”, håller alla andra med. En knall hörs och sedan syns en blixt på fönstret vänster om mig och elen försvinner. Tv:n stängs av, precis som lampan. Regndropparna smattrar mot fönstret, hårt. Konstigt vad mycket man inte tänker på när man undrar vad det var som fick ens mamma att bli livrädd.
”Ha det så roligt”, säger Angel och reser sig tillsammans med Patrick. Han ger mig en sista blick.
”Laurina, slappna av, du borde tänka på att du även har ett liv där Ashley inte försöker döda dig”, säger han.
”Vilket då?” frågar jag honom. Patrick verkar inte ha något svar på det utan låter sig dras med av Angel ut ur mitt rum.
”Du kanske inte har ett liv där Ashley inte ingår, men den här stunden är vår. Hon är inte här nu, mitt hjärta”, säger Dominick och drar mig mot honom. Han har säkert rätt.
Utan att säga något så ligger vi som vi gjorde innan han hoppade upp och jag ramlade ur soffan tack vare honom.
Precis när jag har lyckats slappna av hörs Ashleys galna skratt – typiskt min otur.

•••

Ni får ursäkta ett sådant långt kapitel... ._. Man tänker inte på hur långa de blir när man skriver dem xD

Nej nej, det var underbart!!!! ♥

Cliffhanger??? ♥ MER!!!!!!!!♥

Jag kanske uppdaterar för ofta, men men x) Då jag sitter inne med hela Skuggans födelse känns det fel att låta någon vänta ifall den vill läsa

•••

Kapitel 7 Del 1

Smattrandet mot fönsterrutan hörs än. Jag stirrar upp och ser Dominicks ansikte. Jag kan inte förmå mig att le utan stirrar på de små vattendropparna som sätter ihop sig med andra och rinner ner för rutan.
Vi sitter på min säng. Jag sitter tätt intill Dominick och han har armarna om mig och vingarna. De är mjukare än de verkar. Trots deras lilla skimmer som är det enda beviset på att de verkligen finns så är de otroligt mjuka och beskyddande. Men trots mjukheten så finns det en styrka som nästan pulserar i dem. En styrka som skulle kunna bli någons död. En styrka som min skyddsängel besitter.
”Berätta hur det går till när man blir skyddsängel”, säger jag och hoppar nästan ur hans famn när en knall hörs. Han stryker lugnade handen över mitt hår.
”Ja. Man föds, precis som alla andra att börja med”, säger han och jag ler tunt. ”Sedan vid femton års ålder så väljer man ifall man vill bli skyddsängel eller inte.” Nu ser jag skeptiskt på honom istället för att se på fönstret.
”Man blir inte skyddsängel på tre år”, säger jag bestämt och antar att Dominicks utbildning redan måste vara slut, jag vet ju inte exakt. Det vore korkat om utbildningen var tre år.
”Självklart inte. Vi skulle inte ens kunna skydda er efter tre år. Men i alla fall, man väljer vid femton års ålder, om man inte är jag. Och eftersom att Patrick inte kunde låta mig göra det själv så följde han efter mig i mina spår. Alltså, om man inte råkar vara jag och Patrick”, fortsätter han.
”Varför?” frågar jag trots att jag vet svaret.
”För att jag råkade kära ner mig i en underbar tjej”, säger han och jag ser hur han ler. Jag ler lite större, men bara lite, och vänder blicken mot fönstret vänster om oss och lutar bakhuvudet mot hans bröst. Värmen från honom och vingarna hjälper mig att hålla min egen värme och håller kylan borta. Jag älskar att sitta här, just så här, trots att jag känner mig helt tom inuti. Det känns som om jag saknar något, en del av mig verkar ha blivit bortskuren tillsammans med all min glädje.
”Så… Jag såg henne för första gången, och då såg hon så hjälplös ut. Så okunnig, försvarslös och åter igen hjälplös. Jag kände hur det stack till i hjärtat då jag såg hennes blod rinna från pannan, blod lika röd som bilen själv. Jag ville rusa ner mot henne. Strunta i vingarna, falla, och falla, tills jag var vid henne och kunde hjälpa henne. Jag försökte dyka men kunde inte. Det fanns en barriär mellan oss, en barriär som nästan förstörde hela mitt liv. När jag hade flugit ner till bilen försökte jag komma igenom igen, i ren desperation, vem visste vad som skulle hända henne, hennes syster och deras mamma om de inte fick hjälp? Barriären öppnade sig och släppte in mig. När jag stirrade på det stället där jag nyss hade stått flög en fågel in i barriären och förvirrade sig då den studsade tillbaka.
Jag kände mig stolt eftersom att jag hade blivit insläppt men samtidigt växte min skräck när jag öppnade bildörren. Alla tre blödde från olika ställen. När jag tog bort säkerhetsbältet från flickan min blick först hade fallit på så såg jag ett kort i hennes hand. Grattis på födelsedagen, Ang…” Jag kör in armbågen mellan revbenen på honom och han skrattar till.
”Den rätta versionen, inget annat. Och du berättar inte hur du blev skyddsängel, utan hur vi möttes, eller typ möttes”, påpekar jag.
”Okej, okej. Den rätta versionen. Men den här historian förklarar hur jag kom att vilja bli skyddsängel.” Jag muttrar ett ”jaja” och känner hur skräcken och spänningen i mig börjar släppa lite, lite för varje ord han säger.
”Var var jag… Just det, vid: Grattis på födelsedagen, Laurina. Jag älskar dig, din kära mamma. Trots att de hade kört av vägkanten höll hon krampaktigt i kortet, som om hennes liv vilade på det. Sakta men säkert lyfte jag upp henne i famnen och tackade att vi änglar är extra starka. Vid ungefär sju års ålder flög jag med en helt främmande person i famnen, på väg mot närmaste sjukhus. Under färden lyckades hon öppna ögonen och såg halvt drömmande på mig och mumlade två ord som om hennes liv hängde på det också, och inte bara kortet som hon fortfarande höll i.
”Angel… Mamma.” Jag stirrade förvånat på henne. Hennes sår i tinningen och pannan borde göra ont, men hon visade knappt att hon kände någon smärta, hon mumlade bara två ord som verkade vara det viktigaste för henne i hela livet och jag kände ett stick i hjärtat och undrade hur det skulle låta om hon sade mitt namn med en sådan kärlek. Efter att ha yttrat orden svimmade hon igen – med kortet tätt intill henne. Jag undrade om hon menade allvar. Hon kan inte ha märkt att hon var uppe i luften tillsammans med en helt främmande pojke på mer eller mindre sju unga år. Hur skulle jag kunna lyfta en fullvuxen människa och ännu ett barn – hennes tvillingsyster? Men när vi till slut nådde sjukhuset så såg jag att hennes sår var borta. Sår som egentligen hade behövt sys och skulle lämna ärr – men de var borta.
Jag visste inte vad jag skulle göra, utan gick in med henne i famnen och bad första bästa läkare att ta hand om henne tills jag hade lyckats hämta resten av henne familj. Han tittade på mig som om jag vore galen, och sade sedan att det inte verkade vara några problem med henne. När jag sade att hon hade svimmat blev han lite oroligare och fick fart på det hela.
När jag lyckats flyga tillbaka så såg jag att en gammal man med käpp i handen höll i en telefon och ringde någon. När jag hörde sirenerna från ambulansen så flög jag iväg igen tillbaka till sjukhuset och flickan som hade blivit av med allvarliga skador på mindre än fem minuter. Hon log på sin säng med dropp i armen. Det verkade som om hon hade skador som inte syntes också, för när läkaren kom in så såg han väldigt orolig ut.
Jag stod utanför dörren och lyssnade på hans och sköterskans samtal.
”Hur kom hon hit?” undrade läkaren.
”Jag vet inte. Men det verkar som om hon är tvillingsyster till mamman och dottern som nyligen kom hit. Enäggstvillingar”, svarade hon. Jag blev såklart förvirrad, vem skulle inte ha blivit det? Jag hade kommit med henne i famnen och lämnat över henne till exakt samma läkare som frågade hur hon hamnat där. När de hade gått ut ur hennes mörka rum smög jag in. Det var natt och månens ljus lyste upp rummet någorlunda. Jag satte mig på stolen som fanns på höger sida om sängen och tyckte att det var synd att hon var här själv istället för med resten av sin familj. Hon slog upp ögonen, men de var inte längre vackert gröna utan skrämmande röda. Jag slog med vingarna och försökte på något vis får bort det röda, och det hemska, ur hennes ögon.
”Tack, du räddade henne. Som bevis på vår tacksamhet så kommer ingen minnas dig.” Rösten som kom ur henne var inte hennes sköra och vackra röst jag hade hört tidigare. Det röda som brann som eldar i hennes ögon försvann innan hon stängde ögonen igen och lämnade kvar mig själv i mörkret med frågan inom mig; Vem var ägaren till den kraftfulla mansrösten?”
”Eld”, muttrar jag och avbryter. Var det verkligen så här allt gick till? Det skulle åtminstone förklara hur jag mystiskt nog vaknade på sjukhuset och fick veta att jag hade kommit dit innan Angel och mamma. När mamma senare hade viskat med ett leende på läpparna att jag hade en skyddsängel blev jag imponerad, men har tvivlat i alla dessa år – tills nu. Han harklar sig i ilsken ton och jag böjer på nacken så att jag kan se honom. Han flinar som en dåre och jag inte låta bli att le tillbaka.
”Aja, det var bara kort kvar i alla fall, jag har inte tänkt berätta om lektionerna som var värre än militärens, allvarligt, det var sjukt skrämmande”, säger han och ryser. Några av fjädrarna kittlar mig under nästan och jag nyser till. Jag skulle ha tagit honom mer seriöst om han inte skrattade lätt när han sade det.
”Okej, så jag satt och undrande när jag insåg det bästa någonsin. Jag hade blivit kär i henne. Jag hade aldrig trott att man kunde bli kär på första ögonkastet, men ändå hade jag fallit för henne när jag först såg henne. Och just henne, inte hennes tvillingsyster. Så när jag satt bredvid henne så tog jag tag i hennes hand och svor en ed om att finnas vid hennes sida. Nästan samma ed som jag svor idag. Jag ville skydda henne, aldrig se henne lika försvarslös som den dagen. Aldrig någonsin. Snipp snapp slut så var sagan slut”, säger han med lekfull röst. Jag stryker med fingrarna över vingarna och förundras ännu en gång över deras vithet och styrka.
”Det låter lite väl… påhittat”, medger jag utan att kunna möta hans blick. Jag säger bara mina innersta tankar och synpunkter, och hoppas han inte blir sårad. Jag biter mig i läppen och hoppas att han inte blir sorgsen. Och det blir han heller inte.
Han skrattar.
”Det menar du inte?” säger han ironiskt. ”Jag berättade det hela och skulle inte ha trott på ett ord om det inte var jag själv som hade gjort allt det där. Och tro mig, till och med i mina öron så låter det helt osannolikt. Du var fem och jag var nästan sju, jag borde inte ens ha vetat vad en ed var”, säger han och drar in mig ännu närmare honom.
”Så, du bara ville beskydda mig och kom in på ’Utbildning för blivande skyddsänglar’?” frågar jag och har inte den blekaste aning om det ens är rätt namn.
”Nja… Så lätt var det inte precis. Jag var ju tvungen att spöa upp några av Tors elever framför näsan på honom och hotade med att jag skulle fortsätta tills jag blev antagen, och stackars Patrick blev ju tvungen att göra likadant. Men när vi till slut kom med och fick vår examen så hade jag näst högst betygen av alla, Patrick var den som fick högst, vilket är ganska typiskt för honom.”
”Hur gamla var de ni spöade upp?” frågar jag. Han slutar stryka mig över håret och kliar sig på huvudet.
”Ja, det är väl det komiska. Vi spöade upp de elever som höll på att få sin examen. Alltså fullvuxna änglar på tjugofem år.” Jag skrattar så mycket att jag får ont i magen och ögonen tåras, men jag kan inte sluta skratta när jag för min inre bild ser en nästan sju årig Dominick som spöar en fullvuxen ängel som ska ta sin examen och allt. Dominick rycks med och till slut ligger vi båda på sängen och vrider oss av skratt.
”Tjugofem år!” flämtar jag vid ett tillfälle och skrattar ännu mer. När en blixt flimrar till bryr jag mig inte ens. Jag tycker bara att stormen är mysig – som vanligt.
En knackning hörs på dörren och jag antar att det är Angel eftersom hon har kommit och gått lite som hon vill i mitt rum idag. När mamma uppenbarar sig i dörröppningen blir jag lite förvånad men kan inte sluta skratta.
Mamma ser frågande på mig men ler som om hon är glad över att se mig skratta.
”Det är middag”, förkunnar hon. Jag nickar men kan inte skärpa mig utan fortsätter skratta medan jag ligger ner på sängen och flämtar efter luft. När en tår rinner nerför kinden och mot halsen så inser jag att jag skrattar och gråter. Skrattet döljer bara varför jag gråter.
Dagens händelser börjar dra ut sin rätt och jag förstår vad som verkligen har hänt. Precis som igår så kommer allting på natten: chocken, skräcken, förfäran, förskräckelsen, ilskan – allt.
Till slut gråter jag bara istället för att skratta. Mamma är genast vid min sida och sätter sig bredvid mig, drar upp mig så att jag sitter ordentligt och ser frågande på mig. Dominick fattar tag om min hand och drar försiktigt tillbaka sina vingar.
”Vad är det som har hänt?” frågar hon, och det är något med hennes tonfall, nästan magiskt. Och i en sekund överväger jag att berätta precis allt om alla. Fast sedan känns det som om jag har stått ute i ösregnet och vaknat upp.
Jag skulle aldrig kunna berätta. Aldrig.
”Bara en massa som jag kunde ha klarat mig utan”, snyftar jag stället. Dominick trycker min hand och jag förstår att jag gjorde helt rätt val. Hon ser nästan besviken ut men ställer sig upp och rättar till de osynliga problemen på hennes nattsvarta klänning.
”Jag antar att jag inte kan vara till hjälp?” undrar hon. Jag skakar på huvudet och hänger med det så att håret täcker skymten av henne. ”Vill ni ha något att äta? Eller, var vill ni äta, för ni måste äta”, säger hon och jag lyckas le och se upp mot henne.
”Här tack, om det går bra?”
”Självklart”, säger hon och nickar medlidsamt medan mina tårar fortfarande rinner. ”Ska ni plugga på läxan?” frågar hon och är väl medveten om hur hård vår skola är.
”Något åt det hållet”, svarar jag. Mamma går mot dörren och håller på att stänga den när hon precis hejdar sig.
”Laurina, snälla håll dig borta från den där pojken”, säger hon bedjande.
”Det kan bli lite svårt då vi går i samma klass”, säger jag.
Och när han verkar lite besatt av mig… tänker jag. Hon kollar forskande på mig men jag kan inte avgöra vad hennes blick betyder.
”Du har inte på dig halsbandet som jag gav dig, du hade det vid frukosten”, säger hon utan att visa vad hon känner inför det.
”Nej… jag… det var till stor hjälp. Fast jag kunde inte behålla det”, säger jag som svar eftersom att jag inte riktigt vet vad jag ska svara. Jag kan inte ens säga sanningen om vad som har hänt med halsbandet som hon gav mig i morse.
”Varför inte?” frågar hon lite sorgset. ”Det sägs att de kan skydda bäraren.” Visst gjorde den det alltid, den räddade till och med mitt liv.
”Den var inte som den var när du gav mig den. Den gick sönder på sätt och vis, så jag blev tvungen att slänga den”, säger jag och är glad att jag åtminstone kunde svara någorlunda ärligt på den här frågan. Hon ger mig sin genomträngande blick men säger inget utan går ut ur rummet och stänger den bruna dörren efter sig.
”Ska vi plugga?” frågar Dominick och låter så uttråkad så att man skulle ha kunnat tro att vi redan har hållit på i timmar. Jag tar närmaste kudde och kastar den på honom.
”Självklart inte”, säger jag och skrattar när han inte hinner fånga kudden och får den i ansiktet istället. När han tittar på mig så märks det att han är nöjd med att han har fått mig att skratta.
”Vad ska vi göra då?” undrar han och lägger sig på sängen med kudden jag nyss kastade åt honom under huvudet.
”Bara för att Ashley har lyckats skrämma skiten ur mig så betyder det inte att vi inte ska ha våra vanliga lektioner idag. Och ja, det var mig hon skrämde skiten ur och hotade – inte dig.” Han stönar till men på hans läppar finns ett stort flin.
Han älskar lektionerna.
”Vilka Element har du?” frågar jag fastän jag vet svaret.
”Vatten och Luft”, svarar han. ”… Och ja… kanske Eld, han har inte lämnat mig ifred på senaste tiden, men än låter han mig inte få använda elden.” Jag skakar bara på huvudet.
”Jag kan nästan svära på att ni båda också har en välsignelse från alla Elementen.”
”Om du vore helt säker så skulle du ha svurit på det”, påpekar han.
”Så jag är den enda som har Jord av oss tre?” kontrar jag.
”Patrick har ju det knappast”, säger han och irriterar mig. Det värsta är nog att han ser oberörd ut och bara stirrar upp i taket. Jag ställer mig ilsket upp.
”Hur vet du det? Han kanske också kan få en gåva av Elementen. En välsignelse, eller flera? Du fick ju det i gåva, du föddes inte med kraften!” Jag vet att jag överreagerar men kan inte göra något åt det. Det är så orättvist! Jag kan väl ändå inte vara den enda som har blivit välsignad av Jord? Jord som accepterar alla. Det kan ju inte vara så! Jag är trött på att vara utvald. Det känns så fel att jag ska ha speciella förmåner medan alla i min närhet inte har det. Till och med Eld tyckte att det var orättvist att jag kunde träffa Vatten när hon hade dragit sig undan.
”Ni kanske har välsignelsen men vet bara inte om det?” frågar jag. Dominick fnyser.
”Knappast.” Jag känner spänningen. Både utifrån och här inne i rummet. Snart. Snart kommer en fulladdad blixt slå ner.
När jag precis tänkt det så slår en blixt ner, precis vid mitt fönster, utan någon knall. Dominick hoppar skräckslaget till men inte ens det hjälper.
Det är så himla orättvist! Om jag nu har så många förmåner varför kan inte bara Ashley försvinna från Jordens yta? Försvinna ur mitt liv? Jo, för även om man skulle säg att det här är en otroligt stor gåva som följer alltid konsekvenser med.
Varför? Varför måste jag stå ut med allt det här?!
En till blixt. Två. Tre. Fyra. Fem. Alla precis vid mitt fönster.
Dominick stirrar lite tveksamt på fönstret, som om blixtarna skulle kunna klättra in genom fönstret och bränna oss.
Jag blir argare och argare hela tiden utan att veta om riktigt varför.
Jag har tappat kontrollen.
”Du kanske borde sätta dig?” frågar Dominick. ”Det ser ut som om du kokar.” Retsam. Han säger det retsamt.
Det åskar, mullrar, regnar, haglar – allt i en storm på samma stund. Stormen tilltar i styrka på en sekund, från en vanlig storm till en onaturlig storm.
Det verkar nästan som om stormen följer mitt humör.
I ögonvrån ser jag gardinen flamma upp men sedan släckas elden med ett fräsande. Jag ser ilsket på Dominick. Han håller upp handen och vattnet följer hans handrörelser. Det är som en orm, utan huvudet och allt annat. Bara själva formen och rörelserna liknar en orms. Han blundar men hans ansiktsuttryck verkar uttråkat.
”Så lätt räknad”, suckar han trött. ”Du har inga överraskningar, va? Jag tror jag tar och sover en stund”, muttrar han och vänder sig på sida. Ilskan bubblar inom mig och innan jag vet ordet av så åskar de så kraftfullt att man kan tro att apokalypsen är nära. Kanske redan här.
Jag förstår inte vad han håller på med! Försöker han medvetet provocera mig eller en han en skithög på riktigt?!
Min säng flyger upp i luften samtidigt som ett tiotal böcker flyger ut ur bokhyllan på väg mot hans huvud.
”Herrejävlar! Det där var jag inte beredd på!” tjuter han och öppnar ögonen. I de chokladbruna ögonen så syns ren och skär skräck. ”GAHH!” utropar han förskräckt och hoppar ner från sängen så att böckerna flyger in i väggen med en stor smäll.
Jag är snabbt vid hans sida och faller ner på knä. Jag får mig inte ur ett ord men med en skräckslagen blick från mig så är böckerna tillbaka i bokhyllan och sängen är på plats med en lätt duns. Jag försöker hjälpa honom upp på sängen men han verkar inte vilja sitta på den. Aldrig någonsin.
Vad har jag gjort?
”Soffan då?” frågar jag trevande och försöker hjälpa honom upp genom att greppa tag i hans arm.
”Jag har helst golv under fötterna”, säger han avvaktande som om bara golvet inte skulle kunna attackera honom – som om det var det enda trygga i hela världen.
”Förlåt…” mumlar jag. ”Och jo… Det är en matta du står på.” Han sätter sig på sängen och lägger sig sedan tveksamt som han låg innan. Den här gången ler jag inte, för jag förstår hur han tänker: antingen blir man hoprullad av en matta eller så flyger en sängen upp men man hinner ändå hoppa ner. Han är ju trots allt tränad och har reflexer snabbare än de flestas.
”Förlåt…” mumlar jag igen och tittar skamset ner på mattan innan jag osäkert sätter mig på sängen. Jag trevar efter hans hand och flätar ihop våra fingrar. Det värsta är att han inte tar tillbaka sin hand utan trycker bara min. Han kommer älska mig – och förlåta mig – vad jag än gör.
”Du är en idiot”, säger Eld högt och Dominick sätter sig upp. Och inte bara inne i mitt huvud högt, utan högt som i ”jag-hörs-över-hela-rummet-högt”. ”Men tur för dig att jag råkar gilla idioter, och galningar – se bara på Laurina, hon håller på och försöker döda dig, men ändå är hon min favorit.” Rodnaden stiger över mina kinder och jag bli knallröd inom några sekunder av all skam jag känner i just den här sekunden. Jag fortsätter stirra rakt ner på mattan när jag märker hur det bara regnar lätt nu.
”Laurina är inte galen, om någon är galen är det jag.”
”Precis. Och det är därför som du nu även har kontrollen över elden.” Jag sneglar upp mot honom och ser hur skräcken i Dominicks ögon ersätts med förbrylla.
”För att jag är galen?” frågar han förvirrat.
”Galen, tokig, modig, idiotisk, ja det mesta. Och smart ska väl tilläggas.” Jag fortsätter snegla på honom – eller stirra i smyg passar väl bättre – och ser honom bli förvånad. När han märker att jag stirrar så vänder han blicken mot mig och jag vänder den genast mot mattan igen medan jag blir ännu rödare i ansiktet.
En liten låga uppenbarar sig på mindre än en bråkdel av en sekund innan den släcks av mig. Den lilla lågan som brann mellan mina fötter skulle snabbt bli en stor brasa som skulle bränna mig i ansiktet, men jag lyckades reflexmässigt sätta stopp på elden innan den ens hade hunnit börja brinna i en sekund.
”Excellent”, säger Eld. ”Krafter snabbare än ljuset. Det syns verkligen att du är utvald, och att du även kan kontrollera dina gåvor.”
”Det är inte bara gåvor…” mumlar jag tyst. ”Jag tappade kontrollen nyss.”
”Självklart. Vilken person som helst med en själ skulle tappa kontrollen. Fast att Dominick provocerade dig så att du skulle ta ut all din undermedvetna ilska på honom var idiotiskt, galet och smart. Tack för hjälpen… Dominick”, säger han med tacksam ton och verkar vara ovan vid de sista orden. Orden förvånar mig. Eld brukar inte tacka folk. Inte på det här viset i alla fall. Gåvor? Jovisst, men ord? Knappast.
Alla går och blir snälla medan jag nästan skadar personen jag älskar mest av alla. Och jag ska vara den som är genomgod? Universum har en sjuk humor.
”Det var det minsta jag kunde göra för henne, även om det nästan skrämde min själ ur mig. Jag var tvungen att blunda för att inte stirra skräckslaget på taket”, säger han och ger sängen vi sitter på ett tvekande ögonkast. ”Den kommer inte försöka krossa mig mot taket igen, va?” frågar han och det enda jag kan göra är att svagt skaka på huvudet.
”Bra”, säger han och tvingar mig att se på honom med hjälp av sin fria hand, den som inte varmt håller om min kalla hand.
”Du vet lika väl som jag att det var mitt val”, säger han och ser mig allvarligt i ögonen.
”Och du vet lika väl som jag att det var jag som attackerade dig”, svarar jag.
”Vilken person som helst skulle ha gjort det.”
En knackning på dörren hörs och mamma lyckas öppna dörren fastän hon har två tallrikar i handen. Mammor är otroliga. Mamma kan fler saker nu än vad jag kommer kunna i hela mitt liv. Och hon brukar inte ens magi.
”Värst vad allvarliga ni ser ut”, säger hon och räcker oss varsin tallrik med spaghetti och köttfärssås. Dominick släpper min hand och tar sin tallrik, sätter sig i skräddarställning på sängen, låter blicken vandra mellan mamma och mig. Jag gör likadant och sedan ser jag på mamma som ger oss ytterst tveksamma blickar.
”Om ni råkar smutsa ner lakanen...” börjar hon men jag avbryter henne.
”Jag lovar, de ska inte vara smutsiga när vi lägger oss.”
”På varsitt ställe”, säger hon varnande. Jag nickar.
”Jag skulle aldrig skada Laurina. Om någon skadar någon så är det hon som skadar mig, ni behöver inte oroa er, jag ska inte göra henne något.”
Jag ger honom en förbannad blick, trots skammen jag fortfarande känner betyder det inte att han gå runt och säga sådana saker lite som han vill. Han flinar retsamt, men något nervöst finns ändå över honom.
”Slappna av, och jag skulle aldrig vilja skada dig”, säger jag och till min förvåning, men lycka, så ser jag honom faktiskt slappna av.
”Har jag ert ord?” frågar mamma.
”Absolut”, säger vi båda allvarligt. Hon verkar syna oss och nickar nästan omärkbart när hon verkar se något hon gillar. Fast jag vet inte riktigt hur jag menade ”absolut”. Man kan se det på två olika vis. Att jag antingen lovade att inte skada honom eller att jag lovade att vi skulle sova på varsitt ställe. Det sistnämnda är det då inte.
”Jag hörde massor med ljud här uppifrån och ett skrik lät det som, är det bekant?” Jag stelnar till. Jag hade aldrig tänkt på att det skulle höras ner till nedervåningen.
”Det var säkert bara stormen som spelande dina sinnen ett spratt”, säger Dominick lugnt och jag är glad att åtminstone en av oss har situationen under kontroll.
”Det var väl det jag trodde”, ler hon och drar bak sitt hår och hennes blå ögon gnistrar som alltid av liv. Man skulle inte tro att hon är fyrtiotre, hon ser nästan tio år yngre ut, kanske till och med mer. ”Det finns mer om ni fortfarande är hungriga efteråt, och flera andra rätter också.” Med de orden försvinner hon och jag kan bara gissa vilka andra maträtter som står och svalnar i köket.
”Du måste lära mig att komma på bra svar”, suckar jag och börjar snurra gaffeln i spaghettin så att jag får upp något. Jag smakar på det och inser att det är lika gott som vanligt – om inte godare.
”Jag är en naturbegåvning, sådant går inte att lära ut”, säger han till svar och börjar hungrigt äta. Han älskar mammas mat – all mat faktiskt. Jag skrattar till när jag ser hans glada min.
”Och hur jag lyckas kontrollera mina elementära krafter är också en naturbegåvning, men ändå ber du mig hålla lektioner”, påpekar jag och tar en tugga till. Jag är utsvulten. När han inte svarar utan bara fortsätter att skyffla i sig maten suckar jag men skrattar lågt.
”Du bara älskar mammas mat, eller hur”, säger jag, mer som ett konstaterande än en fråga. Han tittar upp mot mig och nu när han inte sitter lutad över tallriken märker jag att hälften redan är borta. Jag stirrar storögt på honom.
”Du skämtar med mig”, säger jag överraskat.
”Nja… Jag är hungrig, och känner ingen som kan laga bättre mat än din mamma”, säger han. ”Och det där med naturbegåvning, jag kan alltid försöka lära dig något, fast det skulle inte gå något vidare, det skulle sluta med att vi övergår till våra vanliga lektioner, där du är lärare – inte jag.”
”Okej då, du har väl rätt, antar jag. Men jag har en ny regel. Regel nummer ett; provocera aldrig din lärare – mig – igen”, säger jag och ser för min inre syn hur det kunde ha slutat, hur jag kunde ha skadat honom, om han inte hade hoppat ner. Jag skulle ha mosat honom mot taket! Med all styrka i magin jag använde så skulle han ha blivit mosad.
”Det kan jag inte lova”, säger han och böjer sig åter över tallriken.


•••
Ännu ett långt kapitel x) Hope you like it guys!

På begäran av Molly evans så blir det två kapitel idag xD

•••

Kapitel 7 Del 2

”Okej, gör likadant med den här biten”, säger jag och skapar ännu en träbit i händerna på mig. Han börjar torka den fuktiga träbiten med hjälp av Luft och sedan så suger han ut det sista vattnet ur den med hjälp av Vatten. Han stirrar fokuserat på den snustorra träbiten och en liten låga börjar bildas. Även om den är liten har den mer liv än en stor brasa skulle ha. Den dansar framför mina ögon och blir då och då retsamt större. Jag ser upp mot Dominick med ett stolt leende. Trots att svetten lackar på hans panna flinar han.
”Det börjar bli lättare”, säger han segerglatt. Jag svarar med ett ännu större leende och ser den lilla lågan – som inte bara är mer livfull än en brasa utan också mer kraftfull – sluka upp träet i mina kupade händer. Även om elden ser ut att vara farligt nära min hud och nästan bränner den så är det enda jag känner en behaglig värme. Som jag njuter av till fullo då jag fortfarande har iskalla händer efter händelsen med sängen.
Jag fortsätter skapa träbitar med hjälp av Jord och gör dem sedan fuktiga eller blöta med Vatten. Alla är de den andra olik: stora torra, stora fuktiga, små genomvåta, mellanstora och mellanvåta, helt olik den andra. Ibland fokuserar jag fukten på endast ett ställe så att det blir aningen svårare.
Medan jag sitter med ännu en träbit i händerna så öppnas dörren och åter stiger mamma in. Tur som det är så sitter jag med ryggen mot henne och hinner få vår övning att försvinna innan hon ser något.
”Mår du bra, Dominick? Du är helt svettig”, säger hon oroligt och tar upp våra tallrikar.
”Självklart, det är bara lite varmt här inne”, säger han. Hon har bytt om till varma thermoleggings och en ljusbrun, stickad långkofta.
”Mamma, det är mitt på sommaren, eller åtminstone i slutet. Du har på dig kläder som man har på vintern”, påpekar jag och hör själv hur anklagande jag låter.
”Jo, men det är iskallt i resten av huset. Jag förstår inte hur ni kan ha det så varmt här inne”, försvarar hon sig med. ”Är du säker på att du är okej, Dominick?” frågar hon igen och låter åter igen orolig.
”Jadå, inga problem. Du sade det själv, det är varmt härinne”, säger han. Hon lägger ena tallriken i den andra och suckar.
”Det sade jag väl. Men vad ni än har gjort kan ni mer än gärna göra det i resten av huset också. Den där stormen fick ju elen att försvinna, och nu funkar inte elementen”, säger hon och går mot dörren.
”Mamma, elementen brukar inte vara på under sommaren”, påpekar jag. Hon ser på mig och det är först nu som jag märker dem mörka ringarna under hennes ögon.
”Du har givetvis rätt, jag är fortfarande trött efter flygresan”, säger hon trött. ”Men, man tycker att de borde vara på när det har stormat så förfärligt de senaste timmarna.” När jag ser ut mot fönstret ser jag att hon har rätt. Det ösregnar fortfarande, och blåser hårt, men till min lycka så har det slutat åska.
”Du har rätt”, säger jag bara.
”Jag hoppas ni lägger er snart, klockan är några minuter efter midnatt”, påpekar hon och går ner mot köket igen. Jag stänger dörren med en snabb blick.
”Jag tror inte hon skulle vilja att vi sitter i vardagsrummet och framkallar träbitar som jag sedan bränner i händerna på hennes älskade dotter”, säger Dominick med en grimas. Jag skrattar till. Ett mer äkta skratt än på länge.
”Nej, men jag kan värma upp huset ändå”, säger jag och med Elds och Andes hjälp så lyckas jag värma upp huset utan att bränna upp något. Eld för värmens skull och Ande för att överföra värmen till varenda vrå i huset. Från källaren upp till vinden. Dock så tror jag att mamma kommer bli väldigt misstänksam nu när huset värmdes upp på mindre än två sekunder. Jag får tänka ut ett logiskt svar om hon frågande kommer hit igen – eller så får Dominick göra det åt mig.
”Du har en otroligt snäll mamma, hur sjutton lyckades du få henne som mamma och bli utvald?” frågar han med fejkad tjurighet.
”Svaret är lättare än man tror”, säger jag. ”Jag fick aldrig välja.” Han skrattar fullhjärtat och drar in mig i en mysig kram och lägger vingarna om mig igen.
”Hur är det med din mamma?” frågar jag och inser att jag inte har träffat en enda från hans familj. ”Berätta om din familj.”
”Okej… Hur ska jag börja… Jag har tre yngre bröder: Alexander som är elva år, Jeremy är tretton och Aaron är femton, sedan har vi min storasyster Mia som är tjugoett – och kan vara en riktig plåga – min pappa heter Richard och min mamma Juliette. Hon dog när hon skyddade Mortem Nirvir. Han kom och blev hennes död”, säger han sorgset. Jag nickar bara tyst medan jag känner ett stick i hjärtat av medkänsla.
”Mortem är från en av dem mäktigaste familjerna från trollkarlarnas släkte. Rika, mäktiga, stort inflytande sedan flera århundraden tillbaka. Nirvir familjen är snobbig och självupptagen, men ändå så skyddade mamma honom med livet. Hon sade flera gånger att han inte var som dem andra, utan att de säkert skulle kunna ha blivit vänner om hon hade tagit kontakt med honom. Hon dog på grund av att han hade anordnat ett möte med några personer, ett möte i fredliga avsikter men till slut nådde informationen om mötet några andra personers öron, och det ena ledde till det andra. Några personer som brukar svartkonst kom inrusande i lokalen och började attackera dem. Till både mammas och trollkarlarnas försvar måste jag säga att alla lyckades bli räddade med hjälp av min mamma. Hon flög ner och började försvara Mortem och alla de andra. Resultatet blev att det låg fem lik på golvet. Fyra av de liken var svartkonstnärerna och den sista var den som fallit offer för deras sista förbannelse: min mamma.” Någon klipper av någonting inuti mig. Mina känslor stängs av, all medkänsla, sorg, ilska mot allt ont, min kärlek till Dominick, allt stängs av. Utom en känsla. Nyfikenhet. Jag måste veta hur det kom sig att en ängel lyckades besegra fyra svartkonstnärer. Vingarna är väl det enda som skiljer dem ifrån en vanlig människa? Inte skulle väl de kunna besegra andra och skydda sina skyddslingar bara med hjälp av sina vingar?
”Hur vann hon? Hon kan inte bara ha vunnit med hjälp av vingarna.” Så fort jag har uttalat orden kommer mina känslor tillbaka och viktigast av allt, mitt samvete. ”Dominick, förlåt! Jag vet inte vad som flög i mig. Det var inte meningen att ställa någon fråga. Du behöver inte svara, absolut inte. Det var inte meningen, jag skulle bara sitta tyst, jag svär!” säger jag halvt hysteriskt. Mitt samvete gnager i mig, får varenda por i min kropp att skämmas. Jag skulle bara vilja gå någon annanstans just nu. Känna mig fri från skammen, spola tillbaka tiden, hindra det som fick mig att ställa frågorna, nästan vad som helst bara jag slapp känna hur Dominick stelnar till. Han drar ett skälvande andetag och vingarna darrar svagt till.
Han hostar till och harklar sig.
”Oj. Förlåt, jag är inte van ännu, fem år är en lång tid, men ändå så kort”, säger han och försöker skratta bort det. Försöker förgäves.
Fem år sedan.
Ett minne flimrar snabbt förbi i huvudet. För fem år sedan gick jag i mellanstadiet och han i högstadiet.
”Du var ungefär fjorton då”, säger jag lågt. ”Var det… Hon dog då, eller hur? Det var därför du inte sade ett ord på en och en halv vecka”, fortsätter jag i lika låg ton.
”Ja”, säger han och just nu, i detta ögonblick, så passar regnets piskande mot fönsterrutorna in. Styrkan i det tilltar, som för att visa att även Vatten själv sörjer hans mammas bortgång, som om hon gråter istället för honom, eller med honom.
”… Vi änglar, hur ska man säga det, har en egen magisk gåva som väldigt få känner till. Magin i denna gåva fick vi samma dag som den första skyddsängeln blev utsedd. Vi skulle inte komma särskilt långt med bara vingar.” Han skrattar ihåligt och lågt. ”Den magin går ut på att den endast går att använda i ett syfte: att skydda sin skyddsling. Men den här magin funkar bara om man verkligen skyddar rätt person, om det är den man vill skydda. Därför har det krånglat lite när man utser en skyddsängel. En skyddsängel ska vara beredd att betala med sitt liv för att just sin skyddsling ska klara sig – hålla sig vid liv. Den enkla lösningen blev att vi skulle besöka våra blivande skyddslingar i sömnen i tre månader – drömresor är också tack vare magin, fast den går att använda när man vill.” Det där var för mycket information för att kunna tas in så snabbt. Och speciellt inte halv ett på natten.
”Så magin gör att…?” frågar jag och inväntar att han ska fylla i luckorna som finns i informationen han gav.
”Enkelt sagt är väl att vi har en magi som hjälper oss skydda den vi vill skydda. Och ju starkare man vill skydda personen desto starkare magi.”
”Det kunde du sagt innan”, påpekar jag. Han skrattar. Ett behagligt skratt som skulle kunna lyssna på hela dagarna, ett skratt som får hans kropp och vingar att skaka till. ”Men säg mig, hur kommer det sig att du är min skyddsängel fastän du bara är arton, snart nitton?”
”Det kan bero på att jag och Patrick är ett undantag där med. Man skulle kunna tro att vi är särbegåvade och inte envisa som en hög med åsnor”, säger han och jag skrattar till.
”Men varför var Patrick så envis? Han hade väl egentligen inget speciellt mål? Inget han tjänade på genom att bli skyddsängel?” frågar jag.
”Det är en fråga jag aldrig fått svar på, men jag har mina aningar. Patrick kommer inte från den rikaste familjen, om man säger det så. Att vara skyddsängel är ju också ett jobb, ett jobb som man får riktigt bra betalt för. Sedan fick man också betalt av att gå på utbildningen. Så det är min gissning”, säger han.
”Aha”, får jag fram. Patrick är mognare än oss alla, kan det bero på en hård uppväxt? Om han började samtidigt som Dominick så var han sju år – eftersom att han fyller i april och Dominick i november.
Sju år och redan börja försörja sin familj? Det kallar jag tufft.
Om man börjar sin utbildning vid femton års ålder – om man inte är Dominick och Patrick – och avslutar den vid tjugofem så tar det tio år att avsluta den. Det betyder att de tog sin examen förrförra året.
”Dags att sova, min prinsessa”, säger Dominick och pussar mig på huvudet.
”Prinsessor har ett lättare liv än mig”, säger jag och lyckas ta mig ur hans varma famn och hämta ett nattlinne ur garderoben. ”Grattis i efterskott, förresten. För att du har tagit examen alltså…”
Jag smiter in i badrummet och byter om innan jag återvänder tillbaka till mitt rum. Mina andra kläder slängde jag i tvättkorgen.
När jag öppnar dörren så ser jag att Dominick redan har tagit fram ett täcke till sig själv och har kurat ihop sig i soffan. Med sårade steg går jag mot soffan.
”Maka på dig”, säger jag. Han slår förbryllat upp ögonen.
”Varför?” Han flyttar inte på sig, inte en enda millimeter.
”Antingen så sover vi tillsammans eller så behöver du inte ens sova över. Vad är det för mening med att du sover över om du ligger i soffan och jag i sängen?” frågar jag surt och känner mig som ett litet barn på tre år som inte fått det han velat ha.
Dominick ger ifrån sig ett ljud som är en blandning mellan en suck och ett skratt. Han reser sig uppgivet och låter täcket ligga kvar.
”Du har rätt”, säger han med ett litet roat leende. Varken den roade glimten i ögat eller leendet stör mig.
”Självklart”, strålar jag.
När vi väl har krupit ner i sängen och jag ligger med huvudet på hans arm och med min vänstra arm över hans mage så tänds lampan – elektriciteten är tillbaka.
Dominick gör en ansats att resa sig.
”Nej, nej”, säger jag och trycker ner honom mot sängen igen. Med en snabb tanke så släcks lampan. ”Det här kan jag vänja mig vid”, medger jag.
”Vilket? Magin? Eller vi två i din lagom stora dubbelsäng – som måste vara alldeles för stor för bara dig?”
”Båda”, säger jag.

•••

Hehe ^^' lite för många kapitel på sistone... kanske borde sluta lägga ut så många? xD

Lika bra som alltid♥

NEEEEJ!!!!!! TVÅ DELAR PÅ EN DAG ÄR SUPER ♥

PS. Jag antar att det inte är en tillfällighet att du har döpt två medlemmar av Dominicks familj till Juliett och Aaron?? ♥
HAR DU LÄST Rör mig inte!??:3♥♥ DET HAR NÄMLIGEN JAG!!!♥♥♥:3♥

Selma...

Molly evans, haha, nej, det är ju ingen tillfällighet precis ♥

•••

Kapitel 8


”Jag såg att det stod Breakow på brevlådan så jag tänkte väl… Jag tänkte väl att jag skulle be om ursäkt för det jag skrev på historielektionen”, säger han.
Hur kunde han säga det?
Jag vänder mig oroligt om i sömnen.
Någonting med den där meningen. Vad är det med just den?
Dominick andas lugnt bredvid mig medan mina muskler är på helspänn och mina andetag blir allt mer snabba, oroligare.
Hur kunde han veta? Varför kom han egentligen? Hur lyckades han skrämma mamma? Han är ny i staden, hur lyckades han hitta hit? Varför kunde han hitta till mitt hus? Varför ville han springa i ovädret?
Hur kunde han allt det där? Skrämma mamma, hitta hit, verka snäll, och åter igen, hitta hit? Staden är inte jättestor men den är inte heller så liten att en nykomling kan den utantill utan några som helst hinder.
Ville han verkligen be om ursäkt eller var det för någonting annat? Varför ville inte mamma se på honom?
Jag griper hårt tag om täcket och vrider mig ur Dominick famn.
Hur kan han vara så lik Michael men ändå vara så olik honom?
Jag börjar hyperventilera.
Det är för mycket. Han kan inte bara komma till mig, skrämma mamma, be om ursäkt, be om en ny start och sedan göra mig förvirrad. Han borde inte ens kunna komma hem till mig! Det är ingen slump att han kom, han kunde knappt vilken väg som var vilken, hur skulle han då ha kunnat hitta hem till mig? Jag bor ju nästan vid stadsgränsen!
”’Jag såg att det stod Breakow på brevlådan så jag tänkte väl… Jag tänkte väl att jag skulle be om ursäkt för det jag skrev på historielektionen’”, mumlar jag medan jag inte lyckas använda mina lungor rätt. Det finns inte tillräckligt med luft. Jag flämtar och flämtar men lyckas inte få luften mina lungor behöver. Jag försöker använda min magi för att öppna fönstret men lyckas inte. Något har blockerat den.
Jag stirrar skräckslaget upp i taket i mörkret och försöker andas. Det går inte.
Flämt. Flämt. Jag flämtar och försöker andas så bra jag kan men det finns inget syre till mig.
Dominick fortsätter andas lugnt bredvid mig men hans ögon är hårt hopknipna, som om han kämpar emot något.
”Monsto… Monstora!” flämtar jag och fönstret bredvid mig i väggen flyger upp med en stor smäll. Ord som egentligen inte betyder något räddade mig.
Obestämda besvärjelser på det gamla språket är egentligen ord som bara dyker upp i huvudet i just den situationen man är i.
Jag sätter mig upp och hänger med huvudet medan regnet och vinden piskar mitt ansikte.
Jag flämtar och flämtar innan jag börjar kunna andas på riktigt.
Djupa andetag, djupa andetag, in genom näsan, ut genom munnen, upprepar jag för mig själv. Jag andas in genom näsan och ut ur munnen tre gånger innan jag struntar i det där idiotiska andetagssättet.
Mina lungor vill ha luft, och det med det samma.
När jag har lyckas lugna ner mig inser jag att jag är helt kallsvettig på ryggen. Faktum är att jag är kallsvettig överallt.
Regnet piskar skönt medan luften fyller mina lungor med syret de saknat.
Den stora eken i trädgården börjar plötsligt röra sig över gården och blir två stycken framför mina ögon. Den kommer ingen vart, utan går mer runt på stället.
Jag ruskar på huvudet och när jag öppnar ögonen igen står den där den ska. När mitt huvud börjar väga för mycket och nästan praktiskt taget ramlar åt höger, rakt i fönstret, inser jag att det inte var trädet som rörde sig, utan jag som ser i syne.
Svetten lackar i ansiktet och jag stänger fönstret samtidigt som polletten faller ner.
”Han kan inte mitt efternamn, ingen sade det.”
Mina sista ord innan allt svartnar och mitt huvud faller ner på kudden som plötsligt känns som en tegelsten.

•••

... Helt otroligt... Jag har faktiskt ett kort kapitel xD
Hope you enjoy it!