Don't wanna loose you!

Verkligen bra!

Tack så mycket!
Här kommer nästa kapitel! Hope you like it

Kapitel 18

Jag var i ett rum som var väldigt belyst och hade vita väggar. Just nu var jag ensam och låg ner på ett slags sängbord. Det hade varit två stycken som hade finputsat mig, tagit bort alla fula men från mina år inne i distriktet. Alla ärr, mitt skäggstubb hade de ansat och klippt mitt hår, naglar och en massa andra onödiga saker som enligt huvudstadsborna är livsviktigt att göra.
När vi kommit in hade jag och Henrietta splittrats och lämnats ensamma i olika rum tillsammans med de korkade huvudstadsmänniskorna. Vi skulle inte få se varandra innan uppvisningen hade en sagt, en man som hette Lark, en av mina stylister. Den andra hette Zarah. Tillsammans hade de hjälpts åt att fixa till mig.

"Så nu är vi färdiga med dig, allt som saknas är klädseln och sminket. Sminket kommer vi fixa efter att Vendela har klätt dig. Din klädstylist alltså." Zarah stod i dörröppningen och gjorde stora och överdrivna gester när hon pratade. Bakom henne kom Lark fram, som var dubbelt så lång som henne och dubbelt så bred. Zarah var nämligen väldigt kort och smal, man såg till och med hennes revben genom den tajta rosa dressen och bredvid Lark, som var bredaxlad och muskulös, såg hon ut som en liten docka med överdrivet mycket smink på sig.
"Kom nu Zarah. Vendela kommer snart." Han drog med sig Zarah ut ur rummet och stängde dörren efter sig. Nu var jag ensam än en gång, men bara en kort tid eftersom Vendela kom strax efter.
"Hallå! Här kommer jag och ska mäta ut några mått till klädseln, tro mig du kommer att bli överförtjust! Sen ska vi äta nåt! Jag är vrålhungrig, skulle kunna äta en hel ko!" Hon stod vid en bänk och skrattade över sitt lilla tal. Efter ett tag blev hon allvarlig och gick fram till mig med ett slags måttband.
"Ställ dig upp nu så jag kan ta måtten."
Snabbt ställde jag mig upp framför henne och stod poserande. Hon rodnade lätt eftersom jag var helt naken, men rodnaden försvann snabbt och blev istället till en allvarlig min. Hon hade säkert gjort detta tusentals gånger. Medan hon tog mått på axelbredden, höfterna, magen och allt som behövdes stod jag stilla som en staty.
"Så färdigt. Du kan nog ta på dig rocken." Sa hon och pekade mot en grå morgonrock."Vi ska äta nu." Fortsatte hon.
"Jaha." Jag gick och tog på mig morgonrocken och knöt den löst runt min midja. När hon gick ut ur rummet följde jag med henne till ett annat rum där det redan var dukat med mat på ett lågt bord. Hon satte sig ner på en låg skinnsoffa och pekade på soffan mitt emot henne." Sätt dig."
Jag ryckte på axlarna och satte mig ner. På bordet låg allt möjligt, men det som fångade min blick var laxen. Jag skyfflade upp lite småpotatis på min tallrik och hällde en vit sås över som luktade svagt av vitlök, sedan tog jag en bit av den rökta laxen och började äta. Egentligen var jag inte jättehungrig, men åt ändå två portioner eftersom laxen smakade som himmelriket och påminde mig om hemma.
"Så." Hon tittade på mig intensivt och fingrade på mahognybordet. "Hur känner du dig, Finnick?" Hon sa mitt namn med eftertryck och fortsatte att blänga på mig. Jag hade fått såna blickar innan, men inte så intensiva."Mår du." Hon stannade mitt i meningen och slickade sig på underläppen."Bra?"
"Helt okej." Jag drack utav mineralvattnet som var i glaset framför mig.
"Jaha. Vad bra." Hon blängde fortfarande på mig, vad ville hon egentligen. Sedan helt plötsligt reste hon sig upp och satte sig bredvid mig, hon lade sina långa armar runt mina axlar. "Är du rädd?" Hon viskade nu och tittade rakt på mig, men jag tittade bara rakt fram.
"Nej." Jag svarade ärligt och snabbt.
"Det är väldigt många som brukar vara rädda, men inte du, Finnick. Eller?"
"Nej." Svarade jag igen och började bli besvärad av hennes beteende. Som tur var kom en annan kvinna in i rummet och började prata hastigt. Genast som hon hade kommit in hade Vendela snabbt rest sig upp och hennes blåa hår fladdrade till. Jag uppfattade inte vad den andra kvinnan sa utan bara Vendelas blick mot mig när hon stängde dörren.
"Nån kommer snart." Hade hon sagt innan hon gått.
Jag satt och drack mängdvis av det lyxiga, bubblande vattnet medan jag förvirrat tittade runt omkring mig.
"Vad är det med dessa knäppa människorna." Sa jag för mig själv gång på gång och suckade.

Till slut kom Vendela tillbaka.
"Så, nu har jag klädseln med mig. Helt färdig!" Hon log brett som att låtsat som om hon varit helt normal hela tiden, om man nu skulle kunna kalla någon här för normal. "Kom och testa den."
Jag gick fram till henne och rynkade på pannan eftersom jag redan nu förstod hur löjlig jag skulle se ut. Försiktigt hjälpte hon mig att få på dräkten och sedan alla "accessoarer". Efter det ledde hon mig till ett annat rum, där stod Zarah och Lark med en massa konstiga färgglada saker på ett bord som var fullt. De tryckte ner mig på en stol och började lägga på en massa saker på mitt ansikte som hade olika färger, stylade mitt hår och massa andra tydligen nödvändiga saker. När de var helt färdiga så hade jag suttit ner väldigt länge och fick ställa mig upp för att sträcka på mig. Alla de tre stylisterna tittade nöjt på mig och nickade på huvudena och tjattrade om hur bra detta skulle bli. Själv visste jag inte hur det såg ut, men anade starkt att det såg löjligt ut.

Senare så gick jag, Vendela, Zarah och Lark till ett annat ställe där alla från de andra distrikten var. Överallt var det folk i färgglada och löjliga kläder. Både deltagare och huvudstadsbor. Det fanns också hästar och några slags vagnar som de var fästa vid. Vi gick till Henrietta och hennes prepteam som stod vid en vagn med två vita, skimrande hästar. När allihopa var samlade gick Henrietta fram till mig och log besvärat.
"Ser jag så löjlig ut som jag känner mig?" Hon snurrade runt för att visa hela klädseln. Den var nästan likadan som min: en grön tajt dress som gick till knäna och en massa nät, låtsas sjögräs, metkrokar och annat var slängt ovanpå dressen som skulle försöka symbolisera vårt distrikt. Distrikt fyra: fiskedistriktet.
"Ja, tyvärr. Synd att du inte ser lika snygg ut som jag!" Sa jag och blinkade med ena ögat mot henne.
"Ha, ha, ha, så självsäker man kan vara då!" Hon log brett och slog mig på magen med en knuten hand. Det gjorde faktiskt ont, hon var väldigt stark.
"Oj, vilken styrka!" Jag skrattade skojandes och klappade henne på axeln. "Tyvärr så förstör hela klädseln allt."
"Jaså det säger du, har du sett dig själv då?" Hon låtsades att vara sur och blängde på mig, men började sedan skratta.
"Tyvärr inte. Jag kan inte ens föreställa mig hur bra jag ser ut."
Hon skulle precis säga något, men blev avbruten av Lark.
"Så, gå upp på vagnen och glöm inte att le." Han ledde upp oss på den svarta, eleganta hästvagnen och vi hörde hur portarna öppnades för att börja släppa ut det första distriktet och sedan det andra, tredje. Nu var det vår tur.


Hoppas ni gillade det!

Vendela, är hon intresserad av Finnick…?

Åh, shit vilket coolt namn, Zarah! :3

Verkligen bra kapitel! Längtar tills paraden sätts igång

Jätte bra!

Suveränt!

Hoppas ni gillade det!

Tack

Kapitel 19

Jag stod ostadigt uppe på vagnen bredvid Henrietta i väntan på vår tur, som var nu. De tre första distrikten hade redan åkt och nu var det distrikt fyras tur, vår tur. När hästarna började röra sig framåt slog hjärtat lite snabbare och jag var besvärad över att jag var tvungen att visa hur lycklig jag skulle ha varit, men inte var. Visa att jag inte skulle vilja något hellre än att få vara här.När vår vagn åkte genom portarna såg vi färgklickar utspritt överallt från huvudstadsborna löjliga klädnader. Nästan genast började jag le stolt och vinka eftersom jag skulle åtminstone försöka få sponsorer. Förstärka mina chanser att vinna, för jag skulle göra allt för att få komma tillbaka. Jag hade lovat Annie. Henrietta som stod bredvid mig log brett och vinkade åt alla hållen och fnittrade överdrivet, hon tänkte nog inte heller ge upp så lätt. Tillsammans stod vi med löjliga kläder, men snygga ändå och stoltserande. Hela vägen till podiumet där presidenten var höll jag masken och även där framme. Även om mitt hat mot President Snow var överväldigande. Han som styrde hela landet, han alla fruktade, han som bestämde över oss.

När Snow började prata tystnade alla tvärt från alla busvisslingar, applåder och häpnader över deltagarna. Nästan hela huvudstaden var här och ändå var det knäpptyst, man skulle till och med kunna höra en knappnål falla.

"Välkomna allihop!" Började presidenten. "Framförallt deltagarna till årets spel!" Och så fortsatte Snow om vilken ära det var för oss att bli slaktade inför hela landet, han nämnde det kanske inte så, men alla i distrikten fick det till det. Såklart nämnde ingen det.

När han hade pratat färdigt började hästarna föra vagnarna tillbaka i samma ordning som när vi åkte hit. Vi på fjärde plats. Väl framme kom Selin hoppandes.
"Åh, ni var fantastiska! Fantastiska! Jag visste att du också kunde, Finnick!" Hon syftade säkerligen på leendet som hon tjatat på. "Så! Nu ska vi äta middag." Hon lös av glädje.

"Tryck på fyran, är du snäll Henrietta." Vi var uppe på en av hissarna och Henrietta tryckte på en av knapparna som det stod en fyra på. Hissen gick väldigt snabbt så jag blev lite illamående och höll för munnen utfall att, men som tur var stannade dagens lunch kvar i magen. På nolltid var vi uppe på våning fyra som vi skulle bo på de senaste dagarna. Först gick såklart Selin ut och sedan Mags och Croft som hade kommit precis efter ceremonin ögonblicket efter Selin. Sist gick Henrietta ut som såg illamående ut med en lätt grön nyans i ansiktet.
"Men, Henrietta. Mår du inte bra?" Pep Selin så fort hon fick syn på henne.
"Jo, jo. Jag mår fint." Hon gick vinglandes mot oss med handen på pannan. Det första vi såg när vi gick in genom dörren till vår våning var en lång korridor, hallen. Hallen var bred och full med tavlor, vaser av sällsynt röd lera och många andra slags material, klädställ, byråer av mahogny, småbord gjorda av dyra, lyxiga material och en massa andra lyxiga föremål som jag aldrig hade sett förr. Efter korridoren var det ett stort öppet rum med stora fönster utåt som gav en utsikt över staden. Det fanns skinnsoffor, en stor tv-skärm, fåtöljer, mattor. På ena sidan fanns en trappa som gick uppåt och den andra sidan fanns en bred öppning till matsalen som var väldigt ståtlig med ett stort bord i mitten gjort av ett sällsynt träslag här i huvudstaden som hade en mörkare nyans. Stolarna som var ställda på sidorna av bordet var höga med fårskinn på.
"Vad tycker ni?" Selin studerade våra ansiktsuttryck millimetervis med öppen mun.
"Wow!" Henrietta snurrade runt och slängde med armarna med ett leende på läpparna."Wow." Upprepade hon.
"Mm." Nickade jag instämmande, jag hade aldrig sett något liknande. En sådan lyx och jag som hade tyckt att tåget var lyxigt. I jämförelse med detta var tåget ingenting och med distrikten var detta överväldigande.

"Åh, vad gott allt ser ut! Jag är utsvulten." Henrietta tog för sig av maten framför sig. Vi satt vid matbordet och tog för oss av alla de utsökta rätterna. Själv tog jag en skaldjurssoppa som var orangeaktig och fyllig. Det fanns räkor, rökt lax, pilgrimsmusslor och en massa andra skaldjur i. Till soppan åt jag ett salt bröd som påminde om det vi brukade äta i distriktet där hemma. Allt smakade fantastisk.

Ingen pratade särskilt mycket under middagen, alla var hungriga efter den långa dagen och proppade i sig av alla mat. Soppor i grönt, orange, rött. Biffar, saftiga köttbitar, köttfärs, köttgrytor. Potatisgratäng, pasta, ris. Det fanns hur mycket som helst att välja mellan. När det var dags för efterrätt var alla redan proppmätta, men tryckte i sig utav desserterna ändå eftersom det var fantastiskt gott. Bordet var fullt med gräddiga bakelser, sockriga kringlor, kladdiga chokladkakor, gelé puddingar i rosa, gult, chokladkakor och en massa andra sötsaker. Jag tog en kringla med pärlsocker som garnering och doppade den i honung som vi brukade göra där hemma, men då hade vi torra, smaklösa småkakor, som jämfört med det här var en fjärt i rymden.

Vid sen kväll var alla mätta och fick inte in en smula till. Maten hade blivit bortplockad av de tysta, smygande människorna som gick fram och tillbaka obemärkta. Solen hade gått ner och blivit ersatt av månen. Natthimlen var djupt mörkblå istället för den ljusblåa nyansen på dagen. Gatorna därnere lös av neonskyltar och var fyllda med människor som tjattrade fullt om årets deltagare, spelen, arenan, senaste modet och massa andra, i mitt huvud, obetydliga saker.
"Så, imorn så ska ni träna. Alltså gå till träningscentret." Croft hade börjat prata och tittade runt omkring sig. "Det kommer finnas en massa stationer, varje station är inriktad på en särskild sak. Till exempel knutar, växter med mera. Det ni ska börja med, som jag skulle rådslå er till, vore växter, ätbara växter. Det kan vara väldigt viktigt att kunna. Sedan ska ni förstärka sådant som ni kan, men försök att vara diskreta med sånt. Var inte snobbiga och visa upp er. Men viktigt är också att lära sig andra saker som kan vara nödvändigt, pil och båge är inte helt fel till exempel. Så välj sånt som ni tror kommet vara till nytta där ute i arenan." Han gäspade och sträckte på de kraftiga, starka armarna." Men, mer om det imorn. Nu ska jag sova. Natti!" Med ett leende ställde han sig upp och gick iväg till sitt rum.
"Jaha, det är nog bäst om ni går och lägger er." Mags behagliga stämma ekade lätt i rummet och hon mumlade lite för sig själv.
"Mags har rätt. Det är en viktig dag utav flera. Ni måste vara pigga!" Selin slog ihop sina små händer och flätade ihop de smala fingrarna.
"Mm, godnatt. Jag är verkligen trött nu!" Henrietta log trött och höll för munnen när hon började gäspade.
"Japp. Dröm sött." Sa jag flygandes med ett flin och himlade med ögonen. Samtidigt som Henrietta ställde sig upp rest jag mig och vände mig mot Mags."Godnatt!" Såklart trodde Selin att det var riktat till henne och svarade nästan genast leende.
"Gonatt!"
"Natt." Sa Mags lätt skrattandes.
Jag och Henrietta gick bredvid varandra mot våra rum med fötterna hasandes efter oss.
"Så." Hon sneglade på mig. "Vad tyckte du?"
"Hm, vilket av det menar du?"
"Allt, tror jag." Med en ryckning på axlarna stannade hon till. "Tror du man blir avlyssnad?" Viskade hon.
"Har inte tänkt på det. Bäst att akta sig för man säger. Passa på att håna dem." Jag blinkade med ena ögat och flinade.
"Men, tänk om dem skulle." Hon svalde. "Straffa en. Du vet. Döda nån man håller kär." Oroligt tittade vi runt omkring oss för att se ifall det var någon i närheten, vilket det inte var.
"Då, får vi passa oss." Fick jag fram med en ytterst seriös ton. Tänk om de skulle straffa mig via Annie. Jag kände verkligen allvaret i detta och var skärpt med vad jag sade hädanefter. För om de skulle straffa Annie skulle jag aldrig få vila i fred, speciellt inte efter att jag dött, vilket kunde bli inom en snar framtid.

Hoppas ni gillar det! Har inte riktigt läst igenom det så det kan finnas fel. Säg till om jag gjort nåt fel eller om jag ska förbättra nåt
Ha det bra och hoppas ni har bra väder med sil och värme

Gu vad bra!!!!

Åh Gud, jag verkligen ÄLSKAR DENNA BERÄTTELSE!!!!!♥
Ja, ganska soligt hos mig

Tack så mycket!!



Kul att du gillar det! Bra med sol, snart sommar ju


Jag blir så glad av era kommentarer och av att ni faktiskt gillar det! Tacktacktack!!

Tack?
Om någon ska säga tack är det väll endå vi!!