Spirande kärlek

Kapitel fjorton: Månskensbal och galenskaper

Oscar torkade bort blodet från näsan efter knytnävsslagsmålet med Noah. Oscar svor på att om inte Jack hade kommit mellan dem så hade en av de inte levt nu. Så starkt var deras hat till varandra.
"Jag hatar hur han bara gillar dig för att du är snygg, Miranda. Killen är ju helt psycho."
"Jag vet", svarade Miranda tyst så att inte Noah skulle höra henne. "Vet du att han han slog mig på kinden en gång? Inte så hårt förstås, men ändå."
"Herregud! Han skulle ju behöva en psykolog."
Noah kom fram till Oscar.
"Jag hör hur du pratar om mig", sade han. Oscar nickade.
"Ja, jag pratade om dig. Jag sade att du är helt konstig. Jag förstår inte varför du håller på som du gör med Miranda. Vill hon inte så borde du låta henne vara. Varför ska du vara så våldsam hela tiden? Vad tjänar du på det, Noah?"
"Kom", svarade Noah bara. "Det är ingen fara", sade han lugnande. "Jag ska bara visa dig någonting. Miranda kan följa med om hon vill." Oscar och Miranda nickade enstämmigt mot varandra. De var ju trots allt två och kunde ta sig an Noah om han skulle försöka med något.

De gick ut i Entréhallen. Där stannade Noah.
"Hon är min tjej, tönt."
"Har vi inte redan gjort det här?", frågade Oscar en aning uttråkat. "Vi lät ju henne välja, eller hur? Hon valde mig. Du får helt enkelt välja någon annan. Vad hände med Sarah och den där andra tjejen förresten?"
"De är väl okej", sade Noah. "Men Miranda är snyggare än dem."

Wen kom ut ur entréhallen. Hon skulle gå och tjuvkika på hur det gick för Alice med Jack. Själv var hon ganska uttråkad. Det var då hon hörde ett ilsket utrop. Utan att egentligen veta varför gömde sig Wen bakom en pelare.
"Du är ju som en sexåring!" Det var Miranda som ilsket såg på Noah. "Du vill bara ha någonting när någon annan har det."
"Kanske", svarade Noah och fumlade med något i fickan till klädnaden. "Men någon annan kommer inte att ha dig så länge."
"Vad menar du?", frågade Oscar förvirrat. Noah tog ett steg mot Oscar så att de stod näsa mot näsa.
"När du är borta, vem väljer hon då?" Sedan stack han in kniven han hade haft i fickan djupt in i Oscars mage.

♦

Ungefär en halvtimme tidigare följde Alice med Jack ut genom entrédörren till den kalla luften utanför. Det låg snö på marken och det var som sagt mycket kyligt.
"Vad är det, Jack?" Alice var en aning irriterad, det kunde Jack se. Eller var hon upprörd?
"Är du okej, Alice?" Alice svarade inte, och vägrade att se in i Jacks ögon på det där sättet hon brukade göra förr.
"Vad har hänt mellan oss?", frågade Jack flickan med det blonda håret. Hon var så vacker i den ljust gröna klänningen. Färgen passade hennes personlighet på något vis. Alice skakade på huvudet.
"Jag orkar inte mer nu, Jack." Jack kunde skymta tårar i hennes ansikte när hon äntligen såg på honom. Han torkade bort en av dem från hennes kind.
"Vad, Alice? Vad orkar du inte?"
"Du vet vad det här handlar om, Jack." Fler tårar kom fram. "Förstår du ärligt talat inte varför det här inte fungerar? Jag vet inte vad jag ska tycka. Det är så svårt att förstå dig. I ena stunden ser jag dig hångla med Emelie och jag hittar en bild på henne och dig i ditt nattduksbord sedan håller du på som du alltid gör nästa gång vi ses."
Jack gav en suck. Så det här var hans fel på något sätt? Han lät faktiskt en aning irriterad när han yttrade sig nästa gång.
"Hur håller jag på?"
"Du beter dig ibland som om du... gillar mig. På ett annat sätt än som vän menar jag. Grejen är att jag har varit...kär i dig i flera år nu. Jag har önskat om och om igen att det inte var så, tro mig. Jag trodde du förstod det efter att du hittade mina teckningar på dig och så. Jag trodde du skulle fatta.." Alice hade släppt ut allt. Alla känslor hon hade haft mot Jack sedan de först träffats som elvaåringar vid skolans sorteringsceremoni. Nu rann ännu fler tårar ner för hennes kinder.
"Förstår du inte hur hemskt det har varit för mig varje gång jag har sett dig med Emelie? Hur mycket jag har kännt att jag inte är tillräckligt vacker för dig?"

Jack såg bestört på Alice. Han hade inte förväntat sig något sådant här. Hur kunde hon någonsin tro att hon var för ful för honom?
"Men du är vacker, Al. Världens finaste." Komplimangen fick inte den respons Jack hade önskat.
"Det här är precis vad jag menar! Du håller på så här med mig och är samtidigt ihop med Emelie."
"Vi är inte tillsammans längre", sade Jack. "Jag gjorde slut med Emelie så fort jag kunde få tag på henne sedan hon kommit tillbaka. Jag vet att jag har betett mig som en idiot, och jag ber så väldigt mycket om ursäkt för det. Anledningen är att jag har börjat känna saker, Alice. Saker jag inte trodde att jag kunde känna. Jag har alltid varit så osäker på hur jag ska göra med dig eftersom jag inte vill förlora dig som vän, och Emelie var snäll mot mig när jag var som mest osäker. Samtidigt visste jag inte hur jag skulle bete mig runt dig, för under tiden jag var ihop med Emelie så... älskade jag alltid dig. Jag förstod det inte då, men nu vet jag vad det var för konstiga känslor jag kände."

Alice såg med öppen mun av förvåning på Jack. Allt det här var saker hon hade kunnat skära av sina båda armar för att få höra. Åtminstone för några månader sedan. Var hon ens intresserad efter allt som hade hänt? När Alice såg in i Jacks blå ögon var det ingen tvekan om saken. Hon älskade honom fortfarande och det skulle hon alltid göra. Han tog ett steg närmare varandra. Alice lade sina armar om Jacks nacke och han placerade sina händer på hennes midja. Deras ansikten kom allt tätare tills deras läppar bara var någon millimeter från varandras. Då skar ett skrik genom luften. Det var till Alices stora förvåning Wen.
"Alice! Din bror har blivit knivhuggen!"

Jättebra♥

meeer!

Ooohhh meeejj gaaad!!!
Så himla bra!! Du skrivar så gripande! D´:
Åhhh, Jack din sten hur kan du låtit Alices vänta i SJU (!!!) år??? SJU ÅR!! *Suck*
Och Noah, ghaaa!! Vad gör du!!! Defrukt fick du kniven infrån??!! >:0

Ghhaaaa!! *går iväg, tar ett lungt bad, kommer tillbaka*

Ehhum, ja...jättebra skrivit... som alltid.. som en lung person som jag är så hetsar jag ju aldrig upp mig över små fanfiction, nej nej. /:-3) Håhåhå.
*Går tillbaka och hetsar upp mig som den fangirl jag är xD*

Vad kul att ni gillade det! Nu kommer tyvärr ett lite tråkigare (men ack så nödvändigt) kapitel. Det kommer hända mer i nästa



Kapitel femton: Skuldkänslor

Samtidigt som drama i sin allra högsta grad utvecklades i Entréhallen stod Penelope och flirtade med professor Hange. Han var mycket stilig ikväll, det var hon inte den enda som tyckte. Det visste hon. Penelope hade sett Alice lämna med Jack en stund tidigare och tyckte uppriktigt synd om Emelie, men samtidigt var det inte Penelopes problem, och Emelie verkade ha kul med Jacob.
"Jag tror inte det är så lämpligt att lärare dansar med elever, Penelope." Penelope lade sin hand på hans arm, för att bevisa att hon hade något mer än bara en dans i åtanke, men hon avbröts av att en lärare kom fram och viskade något i Hanges öra. Han blev med ens kritvit i ansiktet.
"Jag måste gå, Penelope."
Han skyndade ut i Entréhallen med de andra lärarna. Penelope hängde honom hack i häl, något som Dumbledore verkade dölja ett leende åt.
"Vad är det som händer?", frågade hon enträget. "Berätta för mig." Sedan såg hon honom, Oscar. Han låg på marken, men huvudet i Alices knä. Hon var helt upplöst i tårar. Blod kom ut från ett sår i hans mage. Bredvid låg en annan gestalt, en pojke som Penelope trodde hette Noah eller något sådant. Det såg ut som om någon kastat Petrificus Totalus över honom, för han låg alldeles stilla.
"Det var Noah, sir", sade Wen med blicken riktad mot Dumbledore. Också hon hade tårar i ögonen. Miranda såg också upp mot rektorn.
"Ja", sade hon bekräftande. Hon höll Oscars hand. "Jag såg det också, professorn."
Dumbledore var allvarlig. Mycket allvarligare än Penelope hade sett honom vara tidigare.
"Alice, Jack. Ni tar med honom upp till sjukhusflygeln." Han mötte ungdomarnas blick. "Berätta för Poppy att han har blivit knivskuren." Penelope antog att Poppy var Madame Pomfreys förnamn. Det var då Penelope kom på det. Sättet för henne att fånga Hange.
"Lärare, ni kan återgå till festligheterna. Jag tror att det vore bäst att inte ta bort förhäxningen från unge Noah än." Dumbledore viftade med sin trollstav och lät den orörliga Noah sväva genom luften framför dem mot Dumbledores kontor. "Wen och Miranda, vill ni vara så vänliga att göra oss sällskap? Vi har en berättelse jag gärna skulle vilja höra.".

När lärarna hade gått, och Hange just skulle vända på klacken för att följa med dem, satte sig Penelope ner på nedersta trappsteget och började gråta. Hon grät inte på riktigt förstås. Konsten att låtsatsgråta hade Penelope alltid kunnat, och det hade varit till hjälp många gånger. Hange, som givetvis inte bara kunde ignorera en gråtande elev, satte sig bredvid henne och lade armen om hennes axlar.
"Vad är det, Penelope? Du kände väl inte någon av de inblandade?" Penelope nickade.
"Du kan kalla mig Pen", sade Penelope. "Jag känner Alice, Oscars syster du vet. Vi är vänner. Jag har varit hemma hos henne på loven ibland och jag och Oscar kommer jättebra överens." Detta var givetvis en ren och skär lögn, eftersom Penelope varken tyckte om Alice eller hade lagt märke till hennes bror förut. Hange lade hennes huvud mot hans bröst och hon lade armarna om hans hals.
"Du behöver inte vara ledsen. Noah kommer givetvis att relegeras för vad han gjort." Penelopes gråt slutade inte.
"Vad bra...", hulkade hon fram medan krokodiltårarna rann. Hon såg upp mot hans ansikte. Hange kunde inte förstå vad som hände i det ögonblicket. Han hade lovat sig själv att inte flirta mer med Pen, men någon underlig dragningskraft hos henne gjorde att han ville kyssa henne i all evighet. Det var då deras läppar möttes. Hange tog hennes hand och ledde henne upp för trappan fortfarande våldsamt kyssandes. Han hoppades att Dumbledore inte skulle se dem på deras väg till Hanges kontor och sovplats. Det skulle bli väldigt pinsamt.

♦

Albus Dumbledore masserade tinningarna i ett försök att tänka klart. Det var inte bara eldwhiskyn han hade druckit samma kväll som gjorde hans tankar dimmiga och långt borta. Händelserna den här kvällen hade helt enkelt varit för mycket. Nu hade han hört Wens och Mirandas sida av historian och han tyckte inte om den. Sedan när blev kärlek ett sådant stridsobjekt? Särskilt när de var så unga. Elvaåringars kärlek höll i väldigt få fall livet ut iallafall. Så vitt Dumbledore hade förstått det så kretsade allt runt Miranda. Miranda hade valt att gå med Oscar på balen, och det hade inte Noah tyckt om. Den senare nämnda hade uttryckt detta öppet inför Oscar, som i ett försök att försvara Miranda hade blivit attackerad med kniven. Det gick runt i huvudet på Albus, som ändå ansåg sig vara förmodligen den mest kvicktänkta på skolan.
"Noah", sade Dumbledore efter att ha låtit honom återgå till sitt vanliga jag. "Varför knivhögg du en av dina klasskamrater?"
Noah verkade ha samvetskval. Det var åtminstone något, tänkte Albus.
"Det var inte meningen", grät Noah fram. "Eller.. det var nog det, men jag ångrar mig nu. Jag förstår att jag inte skulle ha gjort så. Kommer han att klara sig?"
"Ja. Han kommer förmodligen att överleva. "
"Vad kommer hända med mig då, professorn?", frågade Noah oroligt.
"Du kommer också att överleva skulle jag tro", svarade Dumbledore med en glimt i ögat. Han hade sagt det mest för att retas, även om det inte var riktigt rätt läge för sådana saker.
"Som du förhoppningsvis förstår, Noah, så kan du inte få gå kvar här. Därför är det min sorgliga plikt att informera dina föräldrar att du kommer återvända hem tidigare än de tänkt. Under tiden skulle jag också tro att en ursäkt både till Miranda och unge herr Oscar är på sin plats." Noah såg förläget på Miranda.
"Förlåt", sade han, men Miranda svarade inte. Dumbledore höjde på ett ögonbryn.
"Kan jag få kniven, Miranda?" Miranda räckte över den fortfarande blodiga kniven med äcklad min. Dumbledore tog emot den.
"Den här kommer från köket förstår jag?" Noah nickade.
"Jag tog den. Jag tänkte inte knivhugga någon med den. Den bara hamnade i min ficka." Pojken grät fortfarande, och Dumbledore tyckte faktiskt en aning synd om honom. Visst hade Noah gjort något väldigt underligt och elakt för en pojke i hans ålder, men samtidigt hade han ingen som kunde stötta honom nu när han väl gjort det. Dumbledore drog en djup suck.
"Ta en karamell, Noah."
Noah tog lydigt en gul karamell. Dumbledore såg rakt in i Noahs ögon och försökte se vad som fanns där innanför. Noahs själ.
"Kan jag gå nu, sir?", frågade pojken och Dumbledore ruskade trött på huvudet.
"Givetvis. Severus väntar nedanför spiraltrappan. Ge honom din trollstav." När Noah skulle insistera sade Dumbledore:
"Jag lovar att den inte kommer att komma till skada förrän vi tagit ett beslut om vad som ska hända med dig. Se så, iväg med er!"
Miranda, Noah och Wen gick mot dörren. Miranda såg på Noah som om han var smittad av något slag.

"Wen Jin. Kan du stanna kvar lite?" Wen vände sig om. Vad i hela världen kunde rektorn vilja henne?
"För att prata om något mindre allvarligt", sade Dumbledore och verkade försöka fjärrskåda henne med sina ögon.
"Jag, som är gammal och grå, är väldigt nyfiken på alla de rykten jag får höra om dina vänner. Det är därför jag tänkte fråga dig vad som är på gång mellan Jack Hall och Alice Johnson."
Wen suckade och lade den långa, röda klänningen tillrätta över stolen. Det här skulle bli en väldigt lång natt.

WOW! Du skriver som en guuuud! Eller kanske gudinna? I vilket fall som hellst.. det här är grymt. Typ bästa fanficen jag läst. Älskar också wen. Bara en fråga: Är Wen från kina tänker du? Eftersom hon har ett sånt efternamn som Jin och så...?

Oj, tack! Haha, random fråga ^^ Jag tror att Wen är från Japan ursprungligen, men hon pratar aldrig så mycket om det. Hon har varit med om något där som har med hennes riktiga föräldrar att göra som inte är så kul (hon är adopterad)

meeer!

Kapitel sexton: Lugnet innan stormen

Alice satt vid sin brors sängkant och höll hans hand. Hon strök den sakta. Jack, som satt på en stol bredvid henne, men armen om henne, var skärrad. Hur kunde allt ha gått så fel? Han skulle just till ha kysst Alice. Underbara Alice. Till och med nu, när hon grät och var väldigt upprörd, var hon vacker med det långa, blonda håret och de mörkblå ögonen. Hur kunde Emelie någonsin ha kallat Alice för blekt freak? När Jack väl tänkte på Emelie, var det just hon som kom in genom dörren. Hon lät ursinnig.
"Jack. Jag vill prata med dig. Nu."
Jack såg på Alice.
"Klarar du dig själv en stund? Jag kommer tillbaka snart." Alice nickade stumt och Jack följde med Emelie ut.
"Nå?", frågade Emelie en mycket förvirrad Jack.
"Nå, vaddå?"
"Har du kysst henne? Vi har inte gjort slut än du vet."
"Du har inte pratat med mig på över en månad", svarade Jack. "Jag antog att du inte ville vara tillsammans med mig mer."
"Och då kan du bara slänga dig över första bästa du kommer att tänka på." Jack svarade inte ens.
"Jag gillar Alice." Han mötte Emelies blick. "Ärligt talat så gillar jag henne mer än jag någonsin gillat dig. Så om vi inte har gjort slut än så kan jag säga det nu. Jag gör slut." Sedan vände han sig om och gick tillbaka in till Alice och Oscar. Emelie stod häpet kvar. Sedan när hade Jack stått emot något Emelie hade sagt? Jaja, hon hade iallafall sin backup kvar. Jacob.

Alice mötte inte genast Jacks blick när han återvände. Hon visste inte vad de hade pratat om, men hon anade att det på något vis handlade om henne själv. Hon släppte för en sekund sin brors hand.
"Vad ville hon?", frågade Alice och torkade bort de sista tårarna.
"Hon ville kontrollera att du och jag inte hade... du vet.. kyssts."
Alice rodnade, trots att hon fortfarande var rädd för Oscars skull. Han hade åtminstone fått medicin och såret hade redan börjat läka.
"Hon blev nöjd när du sade att det inte var så, va?"
"Alice...", började Jack. Alice hade aldrig brunnit av en längtan så stark att kyssa Jack, dra händerna genom det där lockiga håret och lägga armarna om hans nacke, men nu var inte rätt läge. Hon ville att det skulle vara perfekt. Alice ville inte kyssa Jack upplöst av tårar över sin brors medvetslösa kropp i sjukhusflygeln. Faktiskt kunde inte Alice tänka sig något mindre romantiskt.
"Jag är bara så orolig för honom, Jack."
"Jag vet, Al", sade Jack omtänksamt och lät Alice lägga sitt huvud mot hans axel. "Han kommer klara sig. Oscar är tuff." Alice nickade.
"Det är bara det att jag älskar honom så mycket och jag har varit en så dålig syster."
"Det tror jag inte på", svarade Jack genast.
"Jo, det har jag. Så elak."
Så satt de två vännerna hela natten, fortfarande iklädda finkläder, och stirrade på den orörliga pojken på sängen. Allt olustigt mellan dem kändes som om det aldrig hade varit där, som om allt obehagligt bara hade varit en dröm.

♦

Professor Hange vaknade tidigt nästa morgon och låg länge och njöt av att känna ljuset slå emot hans ansikte. Det gjorde ont i huvudet och han kände sig luddig och borta. Kanske hade Hange ändå druckit för mycket Eldwhisky dagen tidigare? Det var först när han vände sig om, några minuter senare, som han märkte att han inte var ensam i rummet. Där låg Penelope, lika vacker som vanligt. Hange insåg direkt vilket misstag han hade begått när han legat med henne. Hon var för ung och dessutom en elev, medan han själv var lärare. Det var förbjudet.

Trots det ville inte Hange att Penelope skulle gå. Han kröp istället fram mot henne och gav henne en kyss så att hon skulle vakna. Det gjorde hon också, men mycket långsamt. När hon vaknade log hon mot Hange. Hennes hår var ett enda rufs och hennes smink hade smetat ut sig, men just det att hon inte verkade bry sig om det var det vackra med Penelope.
"God morgon", sade flickan och sträckte på sig under lakanen.
"God morgon", svarade Hange. Sedan såg han på det stora vägguret. Klockan var halv ett... halv ett. Lektionerna skulle börja ett. Han satte sig hastigt ut.
"Du måste gå", sade han stelt.
"Men kom igen", sade Penelope och lade armarna runt lärarens nakna överkropp.
"Lektionerna börjar om en halvtimme och jag vill inte att folk ska se att du kommer ut härifrån och ser ut som om du varit med om ett åskväder. Då kommer jag aldrig få jobba kvar här. Dessutom måste jag vara anständigt klädd inför mina elever."
"Du är anständigt klädd", sade Penelope med ett fnitter och tittade ner under täcket. Hange drog det tätare om sig i försvar, men kunde inte undgå att flina.
"Du får gå nu. Annars kanske jag blir tvungen att underkänna dig."
"Så vi hotar varandra nu?", frågade Penelope med ett höjt ögonbryn. "Okej. Jag ska gå." Hon tog på sig klänningen från igår och lånade en av Hanges rockar att dra på sig utanpå så att hon inte skulle väcka så mycket uppmärksamhet. Sedan drog sig Penelope ner till fängelsehålorna och Slytherins uppehållsrum.

♦

Miranda stod uppe vid ett av fönstren som vätte ut mot stora entrén och såg Noah gå tillsammans med Hagrid vägen som ledde ner mot tågstationen. Noah skulle ta det tidigaste tåget hem, medan hon själv, Oscar och alla andra på skolan skulle stanna i över två månader till. Miranda var inte ledsen över att se Noah åka, men nog tyckte hon en aning synd om honom. Noah hade aldrig varit våldsam på det sättet förut, och han hade säkert inte menat så illa som man hade kunnat tro. Hon var ändå glad att han var ur vägen så att hon för en gångs skull kunde tänka klart. Noah hade alltid varit den där distraherande snygga som gjort att Miranda inte hade upptäckt att det fanns andra killar, men nu när Noah väl var borta så skulle hon se efter ordentligt. Oscar kanske var en lika stor tönt som alla hade sagt att han var i början av året, eller kanske inte. Det skulle Miranda ta reda på.

jättebra!