Ynken

Jättebra!

Underbart!♥~fantastisk~

Tack så mycket alla som bevakar min tråd^^

jättebra

KAPITEL 7: Nere i det bortglömda tornet


Allt blev mörkare ju högre hon kom. De andra trapporna var långt nere nu medan den här trappan bara fortsatte.

Men sedan så stannade trappan till helt plötsligt och det gick en sån hård stöt och hon höll nästan på att ramla ner. "Vart kan jag befinna mig nu då"? Tänkte hon bara och gick av trappan och såg att den ledde till en mörkblå dörr med ett bronshandtag, men det var också en skylt på dörren där det stod, "Endast för Mrs Ravenclaw".


Denna dörren verkade nog vara minst tusen år gammal. Detta kanske var ett rum som kanske Rowena Ravenclaw hade bott inuti på hennes tid som lärare på Hogwarts. "Hmm, jag tror inte att trappan skulle hissa ner mig igen", tänkte Clementine och såg sig om. Trappan rörde sig inte en milimeter.
Hon drog i handtaget som tydligen inte var låst och gick inåt.
Rummet såg nästan ut som en grotta och det var mörkt och ledde bara neråt hela tiden. "Morgana? Morgana, är du här"?


Ett jamande hördes i bottnen av tunneln.
"Åh, Morgana...är det du"? Frågade Clementine och började försiktigt klättra neråt. Men efter en stund så snavade hon på en sten mitt i nerförsbacken och föll. "HJÄÄÄLP"! Ropade hon så att det ekade.
"Jag hoppas att lyckan leder mig i säkerhet", sa hon för sig själv när hon upptäckte att det inte fanns ett endaste ljus, och allt var samtidigt trångt.

Hon började bli klaustrofobisk.
"Jag önskar att jag inte var så dum nog att lämna den där lektionen i förvandligskonst, åh vad det hade varit så mycket bättre att tråka ihjäl sig än att fastna i ett mörkt torn där ändå ingen kunde hitta en", tänkte hon.


"ARESTO MOMENTUM"! Hördes en röst och fallet dämpades så att hon kunde landa på en madrass.
Hon hade nu landat i ett rum med facklor längs väggarna. Fast det konstiga var att personen som hade dämpat hennes fall syntes inte till. Ju längre in hon kom i klassrummet började det mer likna ett gammalt klassrum.
"Hallååå"? Frågade hon dröjande.
Ett "mjau" hördes sedan.
"Morgana! Där är du", sa Clementine glatt och plockade upp henne i famnen. "Vet du om någon utgång härifrån"? Frågade Clementine och strök Morgana över ryggen. Katten skakade sedan på huvudet. "Åh, då måste vi ta reda på det själva", sa hon till katten.

"Åh nej! Hogwarts har ju alltid förtrollade lås när de ska låsa dörrar, så det betyder kanske att vi inte kan komma ut"!

Bra

Bra!!!

Super. ♥

KAPITEL 8: Amuletten


Sedan så gick Clementine och Morgana för att se sig omkring och då såg hon en liten pojke sitta vid en kateder.
"Välkommen till Rowena Ravenclaws klassrum", sa pojken.
"Vänta lite...jag känner inte till det här klassrummet...ingen lärare har ju informerat mig", sa Clementine och rynkade pannan.

"Det är för att alla som har kommit hit har aldrig kommit ut", sa pojken kallt.
"Klassrummet skapades för tusen år sedan av magi men det blev aldrig avslutat. Rowena Ravenclaw försökte skapa ett nytt klassrum men av någon anledning så hade Salazar Slytherin återvänt för att hämnas på var och en, och när han fick tag på Rowena så slängde han ner henne i tornet som inte var färdigt och då föll hon så långt ner att hon aldrig skulle kunna komma upp igen", sa pojken.
"Okej, men vad hände med Rowena"? Frågade Clementine oroligt.
"Hon dog"...



Det lät bara mer oroväckande, även om hon själv kunde ha listat ut svaret. "Hur länge har Morgana varit här", frågade Clementine.
"Vem"?
"Min katt", svarade Clementine och kramade hårdare om henne.
"Vad lustigt namn, vi alla härnere delar på en annan knizzlare som heter Merlin", sa han glatt och lyfte fram en annan knizzlare som var grå med svarta ränder.
"Ja, jätteroligt", sa Clementine sarkastiskt.
"Kom nu, jag måste berätta en sak", sa pojken och drog henne hårt i sin uniform. "Vart tar du mig"?

Han svarade inte utan ledde in henne i ett grupprum som låg bredvid.
"Äntligen har en ravenclaw-elev kommit hit, före dig har bara gryffindorare kommit och lagt sina näsor i blöt", sa pojken och stängde dörren efter sig.
"Vad ska det betyda"? Frågade Clementine osäkert.
"Bara en ravenclaw-elev kan ta oss härifrån, vi som inte har rötter hos Rowena kan inte ta oss ut", sa pojken.


"Jag förstår verkligen ingenting! Du sa ju nyss att Rowena dog härinne, hur ska då JAG kunna ta oss ut"?
"Innan hon dog av svält så gjorde hon en förtrollning över platsen som gjorde att endast en ravenclaw-elev kunde hitta utgången". Berättade pojken.¨
"Okej, men jag har ingen aning"! Sa Clementine.
"Då blir det ett problem", sa pojken oroligt och började känna efter på väggarna efter hemliga gångar. Innan hade Clementine inte lagt märke till att det fanns andra elever runt omkring, och dem såg väldigt rädda ut också. Alla började hjälpa till med att hitta gången trots att ingen lyckades.
"Vad är det här"? Frågade Clementine och såg ett halsband med en safir ligga under en stol.


"Det här"? Frågade pojken osäkert och tog upp halsbandet.
"Javisst, kan du berätta vad det är för något"?
"Äsch, inget speciellt, det är bara en gammal amulett som Rowena har lämnat att ligga och skräpa", sa pojken och kastade den i soptunnan.
"Vänta, får jag behålla den"? Frågade Clementine och skyndade sig för att ta upp den.
"Ja, okej då, vi kommer ju ändå vara fast här för evigt".
Den vackra safiren var så vacker att hon kunde inte motstå frestelsen att ta på sig amuletten.


När hon tog på sig amuletten så började hon plötsligt känna en stark vind av värme tränga in under huden på henne, och sedan så började hon känna att hon kunde trolla igen.
Amuletten som Rowena hade efterlämnat var visst all hennes kraft som hon hade tömt sig själv på innan hon dog.
Och nu hade Clementine fått hennes kraft som gjorde det möjligt för henne att trolla fastän att hon var en ynk. Men då var hon tvungen att ha på den varje dag.
"Åh, jag känner mig plötsligt kraftfullare, jag tror nu till och med att jag kan trolla", tänkte Clementine glatt och insåg att nu kanske hon kunde hitta utgången.

När hon hade på sig halsbandet så kunde hon se saker på väggarna som annars aldrig hade blivit funna.
"JA! JAG HITTADE GÅNGEN"! Utbrast Clementine glatt när hon såg att en liten lucka gömde sig högt uppe nära taket.



(P.S Det blir inte mer förräns nästa vecka för att jag ska flyga till Finland idag och gå på en begravning.)

Supermegabra!