Den eviga kampen

JA!!! LAÄGG UPP DEN!!!!!

Kapitel 10

”Du kan ta ett bad först om du vill”, säger han och låser dörren om oss. Jag kollar chockat på den långa korridoren.
”Ja, tack”, säger jag och försöker fundera ut vilken av de många dörrarna som leder till badrummet. Det svaga ljuset i hallen gör att allt får en mysig känsla.
”Femte dörren till vänster”, säger han och kollar på mig. Jag står kvar och undrar vad jag ska göra.
”Jag kan inte följa med dig in om det är det du vill, du hörde din faster”, ler han retsamt. Jag daskar till honom på armen.
”Det var inte det jag tänkte på!” fräser jag. ”Jag undrar bara om jag skulle kunna få låna en handduk och kläder…” mumlar jag.
”Åh… Det hänger en handduk där inne som är min, men jag kan hämta en nytvättad om du vill? Jag måste gå ut och handla men min garderob är din garderob.”
”Tack. Din handduk duger bra”, säger jag och börjar gå men stannar upp och vänder tillbaka.
”Tack igen, för allt”, säger jag och pussar honom på kinden. Jag vänder mig om och går till badrummet.
När jag stiger in och tänder lampan hör jag ytterdörren stängas.
”Wow…” säger jag och kollar på det största badrum jag någonsin sett. Vad är det med änglar och stort? Hela badrummet går i svart och vitt. Varannan kakelplatta är svart och de andra är vita. Ett vitt badkar och en svart dusch står en bit bort. På ena väggen sitter ett liter fönster.
Jag kollar åt höger och ser en svart handuk hänga i en hängare. Jag klär av mig och viker kläderna och lägger de vid ingången, på golvet.
Jag går fram till duschen och öppnar den, sätter på vattnet och låter det skölja iväg det yttersta lagret av smuts.
Jag ser att det ligger en duschkräm precis bredvid och tar upp den och synar den närmare.
Axe.
Jag känner en galen idé skapas i huvudet och testar den. Jag tänker på min favorit lukt och stirrar på Axe-flaskan, klämmer ut lite i handen och sniffar på det medan jag känner duschstrålarna mot ryggen.
Engelsk lavendel! Perfekt, jag lyckades, tänker jag och känner mig glad över att jag även kan göra små saker och inte bara utreda stora ting.
Jag ser en schampo- och balsam flaska och gör likadant med dem. Jag fnissar för mig själv och undrar vad Dominick kommer säga. Det är skönt att kunna använda magin som jag vill.
Efter att ha använt duschkrämen, schampot och balsamet är jag klar men känner att jag fortfarande vill ta ett bad.
Jag går bort mot badkaret och tappar upp vattnet medan jag går och stänger lampan. Jag trollar fram några ljus och tänder de alla på en och samma gång.
Jag kliver i badkaret och låter värmen tränga in i huden och slappnar av. Ljusen som ligger över hela golvet lyser mysigt och jag suckar nöjt. Bara badskummet som saknas, tänker jag och fixar fram det också med hjälp av en snabb blick.
”Vi finns inte för att du ska kunna njuta! Du ska inte njuta när du använder oss!” säger Eld argt. Kolla bara! svarar jag. Och jag använder inte bara er, tillägger jag.
Jag skapar en vattenkula i miniatyr av den som jag använde mot Ashley. Kulan snurrar snabbare och snabbare, löser upp sig bara för att sedan forma sig till ett hjärta, sedan en kula igen och sveper över hela rummet i en dans och några vattendroppar faller ner i ljusen så att de fräser till med jämna mellan rum.
Jag låter den sväva mitt framför mitt ansikte och låter den sedan växa och växa tills den måste sväva ovanför mitt huvud istället.
Plötsligt öppnas badrumsdörren och jag tappar koncentrationen. Den enorma vattenkulan ramlar ner på mig och får badkaret att svämma över. Vattnet flyter över golvet och släcker alla ljus.
Jag får flera kallsupar och fräser och hostar och försöker få bort vattnet ur ögonen.
”Vad i helvete?!” fräser jag och vänder mig mot dörröppningen.
”Oj…” säger Dominick och vänder sig om, fast det behövs såklart inte, det är ändå kolsvart, sånär som på några få månljusstrålar som lyckas leta sig in i rummet. Jag tänder ljusen igen och glider ner djupare i badkaret med en suck och låter skummet dölja kroppen.
”Vad är det?” frågar jag och stönar, jag kan inte slappna av när han är här. Hela min kropp är på helspänn.
”Är det okej om jag vänder mig om?” mumlar han frågande.
”Jag var ett hårsmån från döden idag. Om jag inte hade satt upp den där eldkulan så skulle jag dött, tror du verkligen att jag bryr mig om såna här småsaker längre?
Och så döljer skummet allt…” tillägger jag mumlande, för jag bryr mig fortfarande av de ”småsakerna” som jag kallade det.
”… Okej”, säger han och vänder sig om. Han spärrar upp ögonen vid åsynen av alla ljus som ligger på golvet.
”Hade du tänkt bränna ner stället?” stammar han förfärat och rynkar förvånat på ögonbrynen av någon anledning. Jag ger honom en arg blick och släcker alla ljus och tänder de sedan igen. Plötsligt slår yrseln till och jag vänder blicken mot taket och försöker slappna av så att jag inte börjar spy. Åh, Gud… Kom ihåg att inte använda för mycket magi, tänker jag och vet att jag kommer glömma det. Magin känns så naturlig, men om jag fortsätter så här kommer jag kräkas och sova hela dagarna långa.
”Även du har dina gränser, vet du. Man kan inte använda hur mycket magi som helst. Detta är bara en lindrig yrsel. Ibland försvinner magin helt så att den kan laddas och återvänder sedan när den är laddad, det samma gäller oss. Det är därför alldeles för giriga människor inte lyckas använda magi, de vill bara ha och ha, inget tålamod alls.”
Trots att Elds ord mest känns som något han vill skrämma mig med vet jag att han har rätt. Om jag fortsätter såhär kommer jag inte kunna använda magin igen.
”Vad är det?” mumlar jag och blundar.
”Jag tänkte bara berätta att jag ska börja med maten nu och undrade om det är något särskilt du skulle vilja ha?”
Jag öppnar chockat ögonen.
”Du? Laga mat ?” frågar jag chockat och sneglar mot honom.
”Det här är tacken man får för att man försöker vara hygglig”, säger han surt.
”Okej, okej. Förlåt, du har rätt.
Laga vad du vill, det blir säkert gott oavsett vad. Förlåt”, ler jag ursäktande. Han tittar en sista gång på mig och vänder sedan på klacken och försvinner ut ur badrummet.
Jag suckar och hoppas att han inte blir sådär mystisk och konstig som han blir när jag har gjort något fel.

Jag går ut ur badrummet i hans svarta handduk om kroppen och en liten omkring huvudet som håller kvar håret.
”Herregud, vad gott det luktar!” utbrister jag förvånat när jag känner den kryddiga doften av kyckling.
”Jag visste det! Du trodde inte jag kunde laga mat!” säger Dominick anklagande bakifrån. Jag vänder mig förvånat om.
”Hur i all sin dar kom du dit?”
”Tänkte smyga upp bakom dig och krama dig, fast när jag hörde din kommentar så lyckades jag inte hålla tyst…”
”Vad blir det till mat?” frågar jag och känner hur magen kurrar till igen. Dominick skrattar till när ljudet fyller hela hallen som vi befinner oss i.
”Kyckling, ris, sås, och sedan äppelpaj och glass till efterrätt, jag försökte komma på något mer att laga men fick hjärnstopp”, säger han beklagande.
”Det är okej”, säger jag snabbt. ”Men jag är utsvulten, skulle vi kunna gå och äta…?”
”När du är klädd sådär? Nej, du ska inte bli förkyld också, då kommer jag inte kunna gå till ledarvalet imorgon”, muttrar han och försvinner in i ett rum. Jag kommer smygande efter och går in.
Jag stiger in i ett stort rum som är klätt i svart, från golv till väggar. Överkastet på sängen är svart, tapeterna är svarta, gardinerna är svarta, och även mattan är svarta. Det enda som inte är svart är det bruna trägolvet, det vita taket och dem vita garderoben som verkar vara inbyggda i väggen.
”Här”, säger Dominick och stänger garderobsdörrarna innan han kommer fram till mig.
”Tack”, säger jag. Han ler och går ut ur rummet.
”Du kan byta om här inne”, säger han innan han försvinner ut ur rummet. Inom några sekunder hörs klirrandet från tallrikar och bestick.
Jag smiter ut ur rummet och in i badrummet igen. Mina kläder ligger fortfarande på golvet, dock så är det en skillnad.
De är genomvåta.
”Fan”, svär jag lågt. Jag plockar upp min bh och mina trosor, resten slänger jag i tvättkorgen. Jag får svimma om jag måste, jag vägrar gå runt i Dominicks närhet utan bh och trosor.
Jag lockar fram Vatten och börjar tvätta kläderna i min egna lilla tvättmaskin, en vattenkula.
Sedan vrider jag ut vattnet med händerna och torkar de snabbt med Luft. Illamåendet stiger och jag blir tvungen att stanna upp ett tag innan jag kan klä på mig mina kläder. Jag sätter på mig Dominicks kläder och inser att det är svarta mjukisbyxor och en svart T-shirt, båda alldeles för stora. Jag försöker torka håret så bra som möjligt med handduken innan jag hänger både den lilla och den stora handuken på tork. Jag går ut och tassar in i köket. Dominick står med ryggen mot mig och jag smyger fram och slår armarna om honom.
”Jag var bara tvungen och se om det gick att smyga upp bakom dig”, ler jag mot hans rygg.
”Åh…” skrattar han och vänder sig om. Han kollar på mig och börjar stryka mig över kinden, ner mot halsen.
”V-vad gör du?” stammar jag. Dominick har aldrig rört mig såhär förut. Aldrig någonsin, och det värsta är att det inte känns bra. Jag känner en kallkåre längs ryggen och börjar backa. Dominick kollar på mig med en sorgsen min, men hans ögon är helt tomma. Det är inte alls med samma ömhet och glädje som han brukar kolla på mig.
Som om han inte hade en själ.
Han börjar komma närmare och närmare när jag stöter in i något. Jag snubblar till och tappar balansen. Jag reser mig snabbt men har ryggen mot honom i en sekund. När jag vänder mig om så står han precis framför mig och sträcker ut händerna.
”Du dödade Ashley…” mumlar han och sätter händerna kring min hals och börjar strypa mig.
”D-Dominick!” skriker jag så högt som det går i hopp om att få honom att inse vad det är han håller på med. Jag kämpar emot och försöker andas men lyckas inte dra ett enda andetag. Han klämmer hårdare och hårdare utan någon hänsyn till mitt röda ansikte. Tillslut börjar jag se svarta prickar dansa framför ögonen.
”Laurina!” skriker någon och smäller till Dominick på kinden. Jag faller flämtande ned på golvet och drar efter andan. De svarta prickarna upphör och tillslut lyckas jag andas. Händerna och kroppen skakar när jag ställer mig upp. Mitt våta hår hänger och jag flyttar argt undan det med handen.
Framför mina ögon slåss två stycken Dominick. Eld, vad händer? frågar jag och känner mig rädd. Om jag försöker hjälpa till, hur vet jag vilken jag ska starta en eld på?
”Flicka lilla! Stör mig int… Vänta… Är det där två stycken Dominick som slåss?” Den ena Dominick får in ett slag i magen på den andra, den andra ger igen med att knäa den andra Dominick - den som utdelade slaget i magen - i skrevet.
”Dumma flicka! Använd Ande för att avslöja vilken av de som är den riktiga! Eller använd magi, vilket som! Men om du inte gör något snart kommer den riktige Dominick dö!” ryter Eld argt. Jag får panik och känner bara att jag ger ifrån mig lite magi, vad jag gör vet jag inte. Den Dominick som knäade den andra börjar lysa av elektricitet och ändrar sedan skepnad till sin riktiga.
En svart, lång klump med blodröda ögon och röda, blottande tänder vänder sig mot mig och fräser.
”Du. Dödade. Ashley. H-hon. Kom. Inte. Med. Sin. Vanliga. Rapport”, väser den och tvingar fram vartenda ord som om den skulle ha svårt att prata.
”Dra åt helvete”, morrar Dominick och slår till den i ansiktet med armbågen.
”Du, odjur till Mörkret, försvinn härifrån! I ett välsignat land hör du inte hemma!” mullrar plötsligt min röst. Varelsen försvinner med ett skri och jag slår förskräckt handen för munnen.
”Vad sa jag?” piper jag skräckslaget. ”Jag har inte låtit Elementen ta över min kropp.”
”Jag tror att du… Nej, jag vet inte riktigt…”
”Du behöver inte känna dig så illa till mods. Det har länge varit en evig kamp mellan Mörker och Ljus, ond och gott, Ljusets tjänare och Mörkrets tjänare. Personen som nyss talade genom dig var bara Ljus, lilla vän. Ljus försöker skydda alla sina tjänare, fast Ljus kallar oss såklart inte det. Känn dig bara trygg, huset är under Ljus beskydd nu.”
Jag andas ut och känner mig glad över att Jord förklarade det för mig samtidigt som jag blir rädd igen. En evig kamp? Varför just jag? Varför måste just jag vara utvald?
”Vad var det där?” frågar jag och stapplar bort mot Dominick. Efter några trevande och stapplande steg tappar jag balansen och ramlar nästan. Dominick är framme hos mig på en sekund och fångar mig i fallet.
”En demon”, svarar han och lägger beskyddande armarna om mig.
”… Det måste vara den som Ashley sålde sin själ till…” mumlar jag och känner hur han är på helspänn. ”Dominick, slappna av. Det är okej nu, huset är under Ljus beskydd… Vad det nu ska betyda”, tillägger jag muttrande. Vad det än betyder får det Dominick att slappna av och han drar in mig i en kärleksfull kram istället för beskyddande.
Kramen får ögonen att tåras och snart brister jag i gråt.
Tänk om demonen hade lyckats döda mig? I tron om att Dominick hade dödat mig skulle jag aldrig fått frid.
Dominick lyfter min haka och kollar chockat ner mot mig.
”Laurina, varför gråter du? Du sa det själv, huset är nu under Ljus beskydd och ingen med något dåligt i sinnet kommer kunna komma in.” Jag kollar upp och möter de mörkt bruna ögonen. Äntligen, det är de där ögonen. De med självaste livet i. Jag ställer mig på tå och kysser honom, länge. Girigt börjar han kyssa mig tillbaka och jag känner åtrån i hela kroppen. Men hungern gör sig påmind och jag måste avsluta kyssen.
”Laurina, jag älskar dig”, viskar han mjukare än någonsin och lutar pannan mot min. Plötsligt bleknar han och harklar sig precis när jag ska svara och säga att jag älskar honom med.
”Vi borde äta, du är ju trots allt hungrig”, säger han och den mjuka rösten är borta.
”Dominick… Jag äl…”
”Nej! Säg det inte!” säger han skräckslaget och kollar vädjande på mig.
”Varför inte?” frågar jag chockat. Vart kom allt det här ifrån? Jag har sagt att jag älskar honom som vän flera gånger innan fast jag menat att jag älskar honom, och att jag vill vara så mycket mer än bara vänner, varför skulle det vara någon skillnad nu?
”För att… Jag vill bara inte att du ska känna dig tvingad, snälla, säg det bara inte”, ler han sorgset och vänder sig om för att ta ut kycklingen ur ugnen.
Vi äter under tystnad och säger bara några olika få saker.
”Hur mycket är klockan?” frågar jag en gång för att bryta tystnaden.
”Någon timma efter midnatt skulle jag tro…”
”Blir vi inte sena till valet om vi råkar försova oss?”
”Nej, det är på eftermiddagen.”
Sedan sitter vi åter tysta och bara äter, jag vill prata men känner att han har mycket att tänka på och vill verkligen inte störa honom.
”Vad gott det var…” säger jag när vi diskar under tystnad. Han nickar men säger inget. Nu efter maten är jag mätt men ledsen och orolig, vilket Dominick måste ha sett eftersom att han erbjöd sig att ”visa vägen” till sovrummet fast jag redan vet vart det ligger. Jag nickar bara och sätter mig på sängen när vi kommer in.
”Okej, god natt då”, säger han och vänder sig om och börjar gå när jag ligger med täcket över kroppen.
”Nej! Vänta!” utbrister jag och slänger av mig täcket. Jag tar tag i hans handled och ser hur han stelnar till.
”Snälla… Sov med mig ikväll”, ber jag honom. ”Sängen är stor nog”, påpekar jag när han inte svarar.
”Din faster sa…” säger han uttryckslöst innan jag avbryter honom.
”Jag vet vad min faster sa”, klipper jag av. ”Jag sa aldrig att vi skulle ha sex, bara att vi skulle sova tillsammans.” Jag kollar på hans rygg och känner att jag är nära till gråten. Om han säger nej är det kört.
Han nickar svagt.
Jag drar med honom bort till sängen och lägger mig. Han lägger sig bredvid mig och drar täcket över oss.
Han stäcker sakta ut armen och jag vilar huvudet mot den, jag lägger min arm över hans mage och lägger mig på vänster sida så att jag kan se honom, trots mörkret.
Han är på helspänn och ansiktet är en uttryckslös mask. Jag flyttar mig närmare så att hela våra kroppar möts.
”Visst är det otroligt att jag kan se dig trots att det är mörkt?” viskar jag och känner sömnen komma. Jag flyttar huvudet mot hans bröstkorg och känner hur hans hjärta slår.
”Jag älskar dig, Dominick, det svär jag på. Låt det annars bli min död”, viskar jag ännu lägre än förut och hoppas att han inte somnat. Och jag menar vartenda ord.
Spänningen i hans kropp försvinner och han slappnar av.
”Sa jag inte åt dig att inte säga det?” frågar han och jag kan känna hur hans hjärta slår snabbare. Jag kan svära på att han ler lättat och glatt ut i mörkret. Han kysser mig på huvudet och börjar stryka mig över håret men slutar då kan råkar trassla in fingrarna i mitt redan trassliga hår.
”Har du inte kammat det?” frågar han chockat.
”Nej, jag hann inte… Eller jag kunde inte fråga vart du har hårborsten under måltiden”, mumlar jag.
”Förlåt”, mumlar han sorgset tillbaka. Jag sätter mig upp och kollar förfärat på honom.
”Skämtar du? Jag är otroligt glad att du inte går runt som en zombie just nu, så prata inte om mitt hår, jag fixar till det innan vi går…” tillägger jag. Dominick skrattar och fyller hela rummet med glädje och det lilla som var kvar av den konstiga tystnaden försvinner.
”Hann jag säga att du passar i mina kläder innan jag blev den där ”zombien”?” flinar han. Jag kollar ner mot min egen kropp och försöker urskilja de svarta kläderna i allt det andra svarta.
”Nej, det hann du inte säga”, svarar jag och lägger mig åter på hans bröst.
”Då har jag i alla fall sagt det nu”, säger han och lyckas pussa mig på kinden på något vis. ”God natt”, viskar han mjukt och lägger armen över min kropp.
”God natt”, viskar jag trött. ”Och kom ihåg att du bara är min, ingen annan får försöka ta dig igen…” säger jag och minns Ashley. Hon försökte ta honom ifrån mig och se vad som hände, ingen kommer någonsin få ta honom ifrån mig, vi två är ämnade för varandra och det ska ingen få förstöra. Undrar vad som hände med Ashley? Demonen trodde att hon hade dött… Men hon sitter väl inne i en cell i fängelset?
Dominick skrattar, helt ovetande om mina tankar och rycker även mig därifrån.
”Jadå, bara din nu och för all framtid. Och du är bara min, Laurina. Jag älskar dig…”
”Jag lovar, jag är din för all framtid, och jag älskar dig mer än självaste livet…” mumlar jag och faller in i sömnen. Jag är vagt medveten att han svarar något, men jag kommer nog aldrig få veta vad det var.

”Nej! Det får inte vara sant!” gnyr jag och vaknar alldeles kallsvettig och rädd. Hon har flytt… Hon kom på ett sätt att fly…
Jag skakar på huvudet och kollar runt i rummet. Solen lyser in i rummet och får det att se bättre ut än igår natt. Jag märker att Dominick är bort och att jag är själv kvar i sängen. Jag ställer mig upp på ostadiga ben och börjar stappla bort till köket.
I köket ser jag Dominick som står och letar efter saker i kylskåpet med bar överkropp och blött hår. Han vänder sig och ser mig. Han får ett lyckligt leende på läpparna och stänger det stora kylskåpet.
”God morgon”, ler han. Hur mycket jag än försöker lyckas jag inte le tillbaka.
”Har det hänt något?” frågar han oroligt. ”Har du ångrat dig angående vad du sa igår natt?” frågar han och blir mer orolig.
”H-hon har r-rymt”, svarar jag skärrat. Hans uttryck ändras från orolig till lättad och sedan till förvirrad.
”Vem?”
”Ashley… Hon lyckades…” svarar jag fortfarande chockad.
”Hur vet du det? Det är praktiskt taget omöjligt att ut ur den där cellen. Det går bara att vara en i en cell för svartmagiker, om någon kommer för nära stöts den bort.”
”Ge-genom drömmen”, svarar jag och blir ännu mer chockad över mitt ärliga svar. ”Hon lyckades… Hon delade sig i två… Och sedan kom den där demonen och hämtade henne därifrån…” fortsätter jag chockat. Jag känner tårarna rinna och min sikt färgas blodröd.
”Vad är det som händer?” frågar Dominick desperat och kollar på mig, han kommer fram och börjar torka bort tårarna men oron står skriven i hans ansikte.
”Det var en vision… Ni utvalda brukar ha den egenskapen, att drömma om vad som sker eller kommer att ske… Och det brukar föra med blodröda tårar” förklarar Eld. Fast det förklarar inte varför jag grät blodrött förra gången, då var jag fortfarande vaken… påpekar jag och ruskar på huvudet och slår armarna om Dominick. Hans muskler spänns under min beröring och jag känner hans hjärta slå hårdare av oro och skräck.
”Det var som en varning. En varning för Ashley, Livet har sina metoder och de brukar funka bara man är erfaren.” ”Jag… Det verkar som om jag hade någon slags syn, eller vision, kalla det vad du vill…” mumlar jag till svar. Han stelnar till och kollar på mig med ett skräckslaget uttryck.
”M-men… Framtiden kan ändras eller hur?”
”Jag antar det…” mumlar jag. ”… Om det inte var nu det sker, vill säga…” tillägger jag.
”… I bästa fall var det bara en mardröm…” mumlar han och vänder sig åter till kylskåpet och tar ut ett paket ägg och flinar sedan.
”Nu ska vi laga frukost”, säger han utmanande och verkar skjuta undan Ashley ur huvudet. Jag känner hur jag bleknar.
”Bara för att huset står under Ljus beskydd betyder det inte att jag inte kan råka bränna ner det!” utbrister jag. För sanningen att säga är att jag inte kan laga mat. Alls. Hans breda flin blir om än möjligt ännu bredare
”Dags att lära dig att inte bränna ner hus då”, skrattar han.
”Men Ashley då? Om hon har rymt så…”
”Kommer vakterna ta hand om henne”, avslutar han meningen åt mig. Jag skakar på huvudet.
”Nej, nej. Hon har demonen på sin sida, de skulle aldrig klara det. Sedan finns också hennes svartkonst. De kommer inte lyckas!”
”Då får vi hoppas på att det var en mardröm. Demonen tror ju att Ashley är död så hon är säkert fortfarande kvar i sin cell”, säger han bestämt.
”Ja! Men det är fel Ashley som är kvar!” utbrister jag och börjar gråta igen. Varför kan han bara inte tro mig? Han lägger äggen på diskbänken och lägger sedan armarna om mig igen. Han suckar tungt och stödjer hakan på mitt huvud.
”Laurina… Du måste förstå att vi måste hoppas på det bästa. Om hon verkligen har rymt och har delat sig i två så kommer hon vara svag, länge. Kanske ett år om vi har tur, och sen när hon har fått tillbaka krafterna kommer hon ändå inte kunna vara så mäktig som hon var förut och då kommer vakterna klara av henne. Sedan har vi ju alla häxor som går runt överallt. Din faster är ju en av de, hon kommer inte lyckas.”
Jag biter mig i läppen och funderar. Allt verkar stämma. Jag drar ett djupt andetag och försöker tänka på något annat.
”Hur sjutton kunde min faster vara domare när hon är häxa?” frågar jag i ett försök att ändra tankebana.
”Din farfar, hennes far, var ängel. Din farmors skyddsängel faktiskt”, ler han och verkar känna sig mer bekväm med det här samtalsämnet istället för det andra.
”… Blir alla skyddslingar kära i sina skyddsänglar?” frågar jag och tänker på Patrick och Angel och på oss. Det rycker till i hans mungipa tills han börjar skratta.
”Nej. Absolut inte. För några århundraden sedan så var det förbjudet att ta kontakt med sin skyddsling.
Men sedan inleddes pakten mellan häxor och änglar, som förresten inleddes av dina släktingar.”
”Ja, jag vet”, muttrar jag och kommer ihåg texten på väggen i rättssalen. ”Fortsätt berätta”, säger jag medan jag sneglar tvivlande på äggpaketet. Tur så märker inte Dominick något och fortsätter berätta fast med en liten rynka mellan ögonbrynen.
”Ni häxor fick oss att inse att det inte blir världens undergång om vi kommer i kontakt med våra skyddslingar, under täckmantel förstås. För något århundrade sedan så var det till och med en häxa som var Rådets ledare, fast ingen annan har lyckats göra intryck hittills så vi har bara haft änglar på ett tag.
Dags att göra frukost!” flinar han och griper tag i mig. Han kastar upp mig på hans axel och börjar plocka ut varor med sin fria hand.
”Nej! Släpp ner mig!” skrattar jag. Ashley är som bortblåst och jag kan bara njuta av stunden och hoppas att dagen blir bättre än gårdagen.
”Bara om du lovar att laga frukost”, skrattar han tillbaka och tar ut ett paket mjölk.
”Nej. Men jag kan hämta dig en tröja”, säger jag. Han sätter ner mig och kollar på mig med ett påklistrat sorgset uttryck.
”Är min kropp så ful?” frågar han och fortsätter låtsas. Jag ler retsamt tillbaka.
”Nej, och det vet du. Men det kommer göra ont om du steker något och sedan hamnar lite av stekoljan på huden”, påpekar jag och kollar på hans kropp. Ful? Knappast. Musklerna sitter precis på rätt ställe och han verkar inte ha tränat så mycket att det ser falskt ut. Han rycker på axlarna med ett grin.
”Du har förmodligen rätt”, svarar han. Jag smiter ut ur köket och in i Dominicks rum. När jag kommer in i rummet så flämtar jag till.
Hur kunde jag inte lägga märke till det tidigare? Det finns stark magi i hela rummet. Jag drar efter andan för att ropa på Dominick när jag känner igen magin.
Den här magin… Jag känner personen som äger den. Jag blundar och försöker komma på när jag kom i knotakt med magin i och personen.
Ashley… Något med Ashley…
El! Det är min fasters magi! Jag känner ilskan börja koka. Bara för att hon är 24 - hälften som gammal som min pappa - så betyder det inte att hon kan lägga besvärjelser i andras rum! Jag kollar runt i rummet samtidigt som jag flyttar bort töcknet av magi.
Till slut träder rummets sanna skepnad fram.
Det svarta överkastet över sängen är kvar, likaså den svarta mattan, men de svarta gardinerna har ersatts med tunna, genomskinligt vita och tapeterna är nu ljust bruna. Massor av foton dyker upp med nattduksbord, ett skrivbord, en Tv och växter som min faster verkat gjort osynliga. Jag går fram till ett av nattduksborden bredvid sängen, tar upp ett fotografi och kollar på det.
Det föreställer mig och Dominick som ler in i kameran.
Jag minns det här fotografiet. Det måste ha varit en månad sedan. Sommaren hade precis börjat och vinden blåste ännu hårt, vilket tydligt syns på mitt hår på fotografiet. Jag ler när jag minns det, för jag kommer ihåg att jag tjöt åt honom att radera det eftersom att det blev så fult. Han hade flinat till svar och sagt att han raderade det. Jag ställer tillbaka fotografiet och går fram till garderoben och öppnar den. Istället för massor av svart så möts jag av olika färger. Rött, blått, grönt, brunt, grått och annat. Jag tar en vit T-shirt och kollar sedan förvånat ner på mig.
Nyss var jag klädd i svarta mjukisbyxor och en svart tröja, nu har jag gråa mjukisbyxor istället.
”Han måste ha gjort något hemskt för att hon skulle gjort något sådant här…” mumlar jag medan jag stänger garderobsdörrarna. Jag tittar en sista gång på rummet och ser massvis med foton.
Och hälften föreställer mig och Dominick. De andra är på mig, Angel, Patrick och Dominick tillsammans, och sedan fler personer som jag inte känner igen. Jag ler och går ut ur hans rum, fast om det är för att han har löjligt många foton av oss två eller om det är på grund av att det visar att han verkligen älskar mig vet jag inte.
”Här”, säger jag och räcker fram T-shirten till honom när jag kommer in.
”En vit ?” frågar han misstroget. ”Hur lyckades du hitta den…? Mitt rum har inte vart sig själv sedan… Åh… Du tog bort besvärjelsen…” mumlar han och rodnar. Det här måste vara första gången som jag ser honom rodna. Han harklar sig och verkar ha svårt att möta min blick.
”Ehm… Hur mycket såg du? Vad kom tillbaka? Kom alla… saker tillbaka?”
”Du menar fotona?” flinar jag retsamt. ”Jadå, alla kom tillbaka. Dina växter och din Tv med för den delen.
Vad blir det till frukost?” frågar jag och kysser honom innan jag sätter mig vid bordet. Han tar på sig tröjan och vänder ryggen mot mig.
”Du väljer, vi ska ju laga det tillsammans…” säger han tvekande. Tror han något ändras på grund av fotografierna? Jag skrattar lågt åt hans löjliga beteende.
”Vad är det?” fräser han och vänder sig kvickt om. Han verkar nästan ostabil just nu.
”Du lagar frukost som straff.”
”Va?” frågar han chockat och glömmer att fräsa åt mig. Jag ler och ställer mig upp och ger honom en kram.
Jag ställer mig på tå och ger honom ännu en kyss. Men den här blir ingen kort, den blir längre och längre och allt mer passionerat ju längre tid det går. Tillslut blir jag tvungen att dra mig undan fastän hela kroppen fortsätter skrika efter honom.
”Du lagar fortfarande som straff”, flämtar jag och lutar pannan mot hans bröstkorg.
”Varför?”
”För du väntade alldeles för länge med att berätta att du älskade mig och lämnade mig med vad jag trodde var en obesvarad kärlek i flera år.” Jag känner honom stelna till och kollar upp mot honom. Hans ögon lyser av ånger när han möter min blick.
”Jag älskar dig”, viskar jag lågt, för det här är våra ord. Våra ord som bara är ämnade bara för oss, ingen annan ska behöva höra de.
”Jag älskar dig också, Laurina.”
Jag ger honom en sista snabb kyss och sätter mig. Jag kollar på medan han snabbt och vant rör sig i köket och fixar vår frukost. Pannkakor. Jag ler nöjt och fortsätter iaktta honom.

”Välkomna till valet!” hörs en kvinnas röst. Jag kollar bort mot podiet och ser kvinnan som satt bredvid min faster under rättegången ropa ut det genom mikrofonen. ”Under sorgliga omständigheter så förlorade vi vår ledare, och enligt gamla traditioner så inleds valet när vi har fått fast den skyldige. Ashley Spencer sitter nu fast i en cell för svartmagiker i livstid. Och därmed förklarar jag valet börjat. Både häxor och änglar kan börja lägga sin röst för den person de tycker passar som ledare för änglasläktet”, fortsätter hon. Hela folkmassan börjar röra sig bort mot ett stort öppet fält med tält medan jag känner skulden gnaga i samvetet. Ashley sitter inte i den där cellen, det är rester av henne som sitter där inne... Jag håller fast i Dominicks arm så att jag inte tappar bort mig fullständigt i det galna ståhejet när jag ser Angel och Patrick. Jag börjar genast ropa men inser snabbt att de inte hör oss. Angel! tänker jag och saknaden sprids i hela kroppen. Vi brukar jämt vara i närheten av varandra.
Hon vänder plötsligt på huvudet och ser oss. Hon börjar leende dra i Patrick tills de är framme hos oss. Jag slänger mig om hennes hals och kramar om henne, länge och hårt.
”Ta det lugnt. Det var en natt inte ett helt sekel”, skrattar hon men kramar tillbaka och jag känner även hennes saknad genom vårt band.
”Hörde du mig?” frågar jag chockat när vi lyckas avbryta kramen.
”Inte din röst, nej. Men din tanke, du tänker väldigt högt måste jag säga”, ler hon. Jag ler tillbaka och går tillbaka till att gå arm i arm med Dominick.
Vi börjar småprata och går fram till tältet med kortast kö.
”Vilken lång kö”, muttrar Angel när vi ställer oss bakom en familj. Jag kollar bakåt och kan inte låta bli att flämta till. Framför oss har vi ungefär hundra personer men bakom oss fortsätter ledet och det måste stå minst femtusen personer i det. Inte undra på att de har minst tjugo tält, tänker jag imponerat.
”Kolla bak då”, säger jag till Angel. Jag kollar på henne och ser när hon tappar hakan.
”Det var som fan… Och det är bara änglar, va?” frågar hon och märker att hon och jag är de enda som inte är änglar i just det här ledet.
”Jäklar vad många det är som dör…” mumlar hon. Patrick skrattar till och kollar på henne.
”Angel, vi änglar inte själar av döda personer, skulle du verkligen vilja vara tillsammans med mig om jag vore död?” frågar han retfullt. Hon grimaserar till och blir lite röd i ansiktet.
”Vi änglar föds, precis som vilket annat släkte som helst. Det är en underlig myt ni människor har kommit på”, fortsätter han och ler fortfarande retfullt.
”Vi är inga vanliga människor”, blänger Angel tillbaka.
”Nej, jag vet det, min lilla ängel”, säger han och lägger armen om henne.
”Det där smeknamnet är inte lika lockande längre nu när det är du som är ängel”, mumlar hon. Han kollar förvånat på henne och jag känner snarare än hör hur Dominick skrattar lågt.
”Jag har alltid vart en ängel”, säger Patrick.
”Ja, men då visste jag inget”, suckar hon till svar och lutar huvudet mot hans bröst. Barnet framför oss börjar gråta i samma ögonblick som vi lyckas ta ett steg framåt.
”Får barn rösta?” undrar jag förvånat.
”Nej. Men demoner älskar att försöka bryta sig genom försvaret runt änglarnas hus som ni häxor har satt upp och försöka skrämma barnen”, svarar Dominick argt. Jag nickar och ryser till.

”Jag går in först”, säger Dominick och försvinner in i tältet. Jag passar på och tar ögonblicket i akt.
”Patrick, varför blev Dominick… hysterisk när jag nästan sa att jag älskar honom?” undrar jag och hoppas få svar på frågan som har gnagt i mig sedan igår. Jag vänder blicken mot honom lagom för att hinna se honom grimasera.
”Det måste påminna honom om när han besökte dig i drömmarna.”
”Va?”
”Han sa att han älskade dig varje gång när ni var yngre och du svarade samma sak varje gång: att du älskade honom också. När han frågade dig om det verkligen var sant så svarade du att du hade fått lära dig att man svarar ”jag älskar dig också” till en person om personen i fråga säger det till en först. Men han raderade givetvis allt du kom ihåg från drömmen innan han försvann och du vaknade.”
Plötslig känner jag tomheten i bröstet och förbannar mig själv för mitt dumma barnsinne när jag var yngre.
”Skämtar du med oss?” frågar Angel. Patrick skakar sorgset på huvudet.
”Dominick har bara vart kär i Laurina i hela sitt liv. Fastän han bara var sex år när han först såg henne, i den där bilolyckan som ni alla mirakulöst överlevde, så började han genast älska henne och blev den yngsta skyddsängeln genom tiderna tillsammans med mig, eftersom att jag inte kunde låta honom göra något så dumdristigt ensam, och ja… Tillslut hamnande vi här, och det är jag verkligen glad för”, avslutar han och kysser Angel i samma ögonblick som Dominick kommer ut ur tältet.
”Din tur”, nickar han till Patrick. Patrick går in i tältet och det är först nu jag lägger märke till vakten precis vid ingången, utan vingar. Konstigt.
Inom en minut kommer även Patrick ut och vi börjar gå därifrån när någon griper tag i min handled.
”Alla häxor måste rösta”, säger vakten när jag förvirrat vänder mig om.
”Jag är till hälften elementär”, säger jag lugnt och sliter tillbaka min handled. Dominick lägger beskyddande handen på min axel.
”Och till hälften häxa”, svarar vakten obekymrat.
”Och vem är du då?” snäser jag.
”Chris, av häxornas släkte”, svarar han med vördnad i rösten. ”Förlåt mig, du utvalda betyder mycket för oss, men enligt lag måste även du rösta.”
”Häxor är bara kvinnor”, fnyser Angel bakom mig.
”Enligt människornas tro. Trollkarlar och häxor är inte av samma släkte som människor tror, vi är av helt olika släkten.”
”Värst vad i människor var dumma… Och släkten hit och släkten dit…” muttrar jag surt och försvinner in i tältet för att få det hela överstökat samtidigt som Eld börjar muttra att jag ska gå in. Jag gör det…
”Namn?” frågar en kvinna bakom bordet med smala glasögon och håret uppsatt i en hård knut och kollar ner i ett papper. Inga vingar, en häxa.
”Laurina Breakow”, muttrar jag fortfarande sur. Hon reser sig hastigt och jag ser att den vita skjortan är instoppad i en svart, knälång kjol, i samma ögonblick som några av de korpsvarta hårstråna ramlar ur knuten faller den i hopfällbara stolen med ett skrammel. Hon kommer fram och griper tag i min hand och börjar skaka den.
”Det är en stor ära att få träffa dig”, säger hon med en mjuk röst och ingen hård som man kan tro att hon har, även hon talar med vördnad i rösten. Jag harklar mig chockad av häxornas upphetsning, och för att jag vill ha tillbaka min hand.
”Skulle jag kunna få tillbaka min hand?” frågar jag. Rodnaden stiger över hennes kinder och jag märker att hon max kan vara något år äldre än mig.
”Hur gammal är du?”
”Nitton.”
”Du ser yngre ut”, mumlar jag.
”Tack”, ler hon svagt.
”Jag hoppas verkligen att du inte ställer dig upp varje gång någon kommer in”, säger jag och tänker på det långa ledet.
”Nej, självklart inte. De är bara att det vore… konstigt och ned kränkande om jag inte ställde mig upp”, mumlar hon och går tillbaka och sätter sig bakom bordet så snabbt hon har ställt upp stolen igen.
”Du vet väl att jag inte är myndig?” frågar jag.
”Alla änglar och häxor över sexton får rösta”, svarar hon med ett leende.
”Och jag är sexton”, mumlar jag. ”Vad heter du?”
”Nina.”
Jag ler åt hennes namn. Det är ett vackert namn, och det säger jag också.
”Tack”, ler hon. ”Vem vill du rösta på?”
”Eh…” säger jag och harklar mig. Hur många änglar känner jag? Nästan inga.
”Cynthia Breakow”, svarar jag när jag minns att jag även kan rösta på häxor. Nina lyser upp och skriver ner något på pappret.
”Ett bra val”, säger hon då jag går ut ur tältet. Jag går bort till Dominick och vi fortsätter gå tillbaka till podiet så att vi kan få höra resultatet när vi väl är färdiga.
”Vem röstade du på?” undrar Dominick.
”Första personen jag kom på”, svarar jag.
”Du vet väl att en utvalds röst räknas som ettusen ängla- och häxröster?” undrar han. Jag stannar förskräckt upp.
”Va?” kraxar jag. Han skrattar åt min förskräckta min.
”Hoppas bara att du röstade på rätt person”, ler han.
”Hoppas jag med”, sväljer jag. Undrar vad som sker med mina ettusen röster?


”Nu är resultaten räknade!” ropar Nina i mikrofonen när hon ställer sig på podiet.
”Jag tänker inte dra ut på det hela så jag säger bara hur många procent varje person har fått. Och eftersom att vi inte har några kandidater som människorna borde listan vara lång, men i år står det bara mellan några få personer, chockerande nog”, fortsätter hon.
”Dominick Petrov som fick 10 % av rösterna, Patrick Sindros som också fick 10 %, Alexander Twist med 20 %, Alice Mistrow med 5 %, Peter Lingsshow med 10 %, och… Cynthia Breakow med hela 45 %!
Mina damer och herrar, änglar så som häxor, Rådets nya ledare, och hela Änglarnas stads nya ledare är Cynthia Breakow!”
•••

Vill bara säga att det här egentligen skulle vara kapitel 9, men det blev så långt att jag fick dela upp det, så om något är konstigt, så är det därför!
Enjoy! xD

[Mort, hoppas det blev bra? ]
Hoppas ni gillar det!
[Ida Ginny Lovegood, tillräckligt långt?
Molly evans, blev det bra?
Emmsaan, här kom kapitlet! Längtar redan efter kritiken xD ]

SÅ HIMLA BRA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! PLEASE MER, MÅSTE FÅ MER!

Det kanske börjar bli tjatigt, men det här var lika bra som det su tidigare skrivit Mycket bra

Jag gillar hur du får in lite vardagsmagi och en liten "vanlig" scen. Det går inte för sig att bara ha spänning konstant utan uppehåll, även om det hade varit ganska kul Det är vardagsscenerna som ger djupet åt en berättelse och när inte allt är superspeciellt.

"Hade du tänkt bränna ner stället?"
Sitter och flinar som en dåre

Jag tycker du fått till en väldigt bra konversation genom hela berättelsen. Den är avslappnad och naturlig, med både allvar och humor och det tycker jag är väldigt bra

Vem kunde anat att det kunde bli så spännande när man oväntat fått en demon i köket*ironi*?? Jag tycker att du väver in en spännande secen i en vardagsscen på ett väldigt bra sätt. Det kom oväntat och man fick sig lite av en mental örfil. Tummen upp

"Har du inte kammat det?” frågar han chockat.
Den här är en kommentar som jag måste medge att jag inte tycker om. Det är inte meningen i sig utan ordet chockat. Det kanske bara är jag, men jag tycker att det ordet är fel uttyck. Blir han verkligen chockad av att hon inte kammat håret?? Är det verkligen en så stor grej att han blir chockad av det??

Jag tycker om att man få reda på en massa olika saker i det här kapitlet. Många lösa trådar får en förklaring och man får även en blick in i världen du skapat i den här berättelsen

Du får dessutom till ett bra slut på det här kapitlet!! Du har lyckats sluta varje kapitel på ett väldigt intressant sätt och på lite olika sätt varje gång Mycket bra!!

Jag tycker att du fått till ett kapitel som har lite av varje i en väldigt bra blandning Du har med vardagsscener, spänning, fakta och en twist i slutet Var mycket nöjd med dig själv

Tack! Har tänkt ändra chockat till förvånat, om det blir bättre?
Måste säga att jag jämt känner mig lite nöjd och stolt när jag läser din/dina kommentarer ^^
Så, tack så mycket!
Ska ändra chockad till förvånat nu (i originalet såklart x) )
Vad roligt att i gillar det!
Det gör verkligen skrivaren glad! ^^

Det tycker jag låter bättre Fick lite känslan av att han annars int klara av att folk har okammat hår och att han också förväntar sig att alla ska ha kammat
När kan vi få fortsättningen?? Nästa helg??

Vet inte riktigt
Hade tänkt göra en liten grej nästa helg, men vi får se ^^
Tror jag ska kolla igenom texten innan jag lägger ut den nästa gång
Men förhoppningsvis nästa helg

Äntligen en riktigt okej längd! Fast jag e lite sur på längden efter som att den tog ifrån mig min Selma tid! Men jätte bra kapitel!

x) Tack så mycket! ^^

Nu har jag varit sådär duktig och kollat igenom din text, som vanligt är jag sen med att komma med den men jag tror du börjar vänja dig. x)

Först det tråkiga några små slarvfel.
På ena väggen sitter ett liter fönster. – Ett litet fönster.
Jag kollar åt höger och ser en svart handuk hänga i en hängare. – handduk stavas med två d och sedan tror jag du menar på en hängare och inte i.
Jag går bort mot badkaret och tappar upp vattnet medan jag går och stänger lampan. – antinger släcker eller stänger av lampan.
Överkastet på sängen är svart, tapeterna är svarta, gardinerna är svarta, och även mattan är svarta. – Ta bort a:et i mattan är svarta.
Det enda som inte är svart är det bruna trägolvet, det vita taket och dem vita garderoben som verkar vara inbyggda i väggen. – den vita garderoben.
Jag märker att Dominick är bort och att jag är själv kvar i sängen. – Ett a i slutet av bort.
Jag blundar och försöker komma på när jag kom i knotakt med magin i och personen. – kontakt.
Ashley Spencer sitter nu fast i en cell för svartmagiker i livstid. – som svartmagiker eller något annat, konstigt ut med för svartmagiker eller är det för att jag är så jäkla trött det ser konstigt ut? X)
”Jag har alltid vart en ängel”, säger Patrick. – Varit.
”Nej, självklart inte. De är bara att det vore… konstigt och ned kränkande om jag inte ställde mig upp”, – nedkränkande, ett ord.

Sedan till något kanske lite roligare. x)

”Oj…” säger Dominick och vänder sig om, fast det behövs såklart inte, det är ändå kolsvart, sånär som på några få månljusstrålar som lyckas leta sig in i rummet. - Gillar detta, `sånär som på några få månljusstrålar som lyckas leta sig in i rummet´, du vet hur jag älskar månen och tror att den är något magiskt, gud vad töntig jag låter men det är verkligen något magiskt med månen i mina ögon så gillar verkligen just den detaljen.

Sedan vet jag att jag nämnt det förut, gillade verkligen delen med den ”falska” Dominick förutom att det var över så snabbt, det var lite av en tvist som jag inte såg komma och du vet hur jag gillar sådant.

Jag skakar på huvudet och kollar runt i rummet. Solen lyser in i rummet och får det att se bättre ut än igår natt. – De här meningarna retar mig något pga. Upprepningen av rummet. Hade ändrat andra meningen till Solen lyser in genom fönstret eller något liknande.

”Dags att lära dig att inte bränna ner hus då”, skrattar han. – Haha, ska han säga som nästan brände ned hennes och hennes familjs hus. X)

… för det här är våra ord. Våra ord som bara är ämnade bara för oss, ingen annan ska behöva höra de. – gillar denna eller kanske ska säga dessa meningar skarpt också. Kan inte riktigt säga varför men jag gör det.

”Vi änglar föds, precis som vilket annat släkte som helst. Det är en underlig myt ni människor har kommit på”, fortsätter han och ler fortfarande retfullt. – Haha, en förklaring. Har för mig att jag frågade den frågan i början av novellen och nu får jag svaret. Gillas.

”Förlåt mig, du utvalda betyder mycket för oss, men enligt lag måste även du rösta.”- För mig låter du, när han säger du utvalda som något nedlåtande. Skulle använt mig av Ni istället, fast det kanske också blir konstigt, hahaa men som i tyskan säger man inte du till en äldre utan typ Ni eller något stämmer inte det?

”Enligt människornas tro. Trollkarlar och häxor är inte av samma släkte som människor tror, vi är av helt olika släkten.” – Gillar också denna detaljen, att man skiljer på häxor och trollkarlar typ som i förhäxad. X) Eller gör dem det, där är ju typ trollkarar ”onda” medan häxor goda. Hoppas att vi får lära oss mer om de ”olika” släkterna någon gång.

Hon reser sig hastigt och jag ser att den vita skjortan är instoppad i en svart, knälång kjol, i samma ögonblick som några av de korpsvarta hårstråna ramlar ur knuten faller den i hopfällbara stolen med ett skrammel. Hon kommer fram och griper tag i min hand och börjar skaka den.
”Det är en stor ära att få träffa dig”, säger hon med en mjuk röst och ingen hård som man kan tro att hon har, även hon talar med vördnad i rösten. Jag harklar mig chockad av häxornas upphetsning, och för att jag vill ha tillbaka min hand.
”Skulle jag kunna få tillbaka min hand?” frågar jag. Rodnaden stiger över hennes kinder och jag märker att hon max kan vara något år äldre än mig.
”Hur gammal är du?”
”Nitton.”
”Du ser yngre ut”, mumlar jag.
”Tack”, ler hon svagt.
”Jag hoppas verkligen att du inte ställer dig upp varje gång någon kommer in”, säger jag och tänker på det långa ledet.
”Nej, självklart inte. De är bara att det vore… konstigt och ned kränkande om jag inte ställde mig upp”, mumlar hon och går tillbaka och sätter sig bakom bordet så snabbt hon har ställt upp stolen igen.
”Du vet väl att jag inte är myndig?” frågar jag.
”Alla änglar och häxor över sexton får rösta”, svarar hon med ett leende.
”Och jag är sexton”, mumlar jag. ”Vad heter du?”
”Nina.”
Jag ler åt hennes namn. Det är ett vackert namn, och det säger jag också.
”Tack”, ler hon. ”Vem vill du rösta på?” – Det går inte annat än att vara ärad över den här biten, är väldigt glad över den. Tack Selma! Det betyder en hel del för mig.

Har änglarna ingen typ (jag hatar ordet typ men använder det ändå, suck på mig) övernaturlig förmåga?

Sedan som jag skrev innan ser jag fram emot vad vi får lära oss om de "olika" släkterna, vad som skiljer dem och så. Jag hoppas det kommer fler överraskningar. Så får vi hoppas på att nästa kapitel kommer snart.