Inte som du tror [SV] (Luna ff)

No ( 8 )

Jag satt på klippan igen, men ensam den här gången. Att sluta le var i princip omöjligt, men det störde mig inte.

Hej pappa!
Jag mår bra. Har du hittat några skrynkelhornade snorkackor? Jag tycker att det verkar hemskt intressant.

Jag tuggade på pennan. Kunde jag berätta för honom?

Det händer ingenting ovanligt här på Hogwarts. Testralerna är otroligt fina, som alltid. Jag har inte varit och matat dem ännu.
Luna.

Jag berättade inte. Philip kändes mer som… min. Jag rodnade. Såklart att han inte var. Ingen ägde honom. Och då slog det mig – var jag hans flickvän nu? Skulle vi gå hand i hand mellan lektionerna och kyssas i sällskapsrummet?... Tanken fick mig att både rysa och bli varm inuti på något konstigt sätt. Jag hade aldrig känt så förut och blev allmänt förvirrad. Tillslut bestämde jag mig för att gå ner till sällskapsrummet och satte mig i en soffa.

~

Jag hade knäna uppdragna till hakan och såg in i elden.
-Lolli.. Luna. Sa en röst och lyfte blicken.
-Ja? Sa jag och såg att det var Padma Patil som pratade.
-Uhm. Hon sänkte rösten. Du känner väl Philip?
-Mm. Mumlade jag och pillade på sofftyget.
-Har han. Padma kippade efter andan. Har han sagt någonting om mig? Du vet…
Rodnaden steg upp i hennes ansikte och jag förstod precis.
-Du gillar honom? sa jag mer som ett tillkännagivande än en fråga.
-Ja. Fast vem gör inte det han har ju typ hela skolan i sin hand om han bara vill. Jag vet inte hur många flickvänner han har haft, och jag vet inte om jag vill veta. Sa Padma.
Jag stelnade till. Det var någonting som jag inte hade fått veta tidigare. Och plötsligt blev jag väldigt arg.
-Han har inte sagt något vad jag minns. Sa jag skarpt och reste mig upp. Behövde bita mig i läppen för att inte skrika ut all min ilska över Padma.

~

Jag damp ner på bänken bredvid Philip och blängde på honom.
-Nu ska du lyssna på mig. Svara ärligt. Hur många har du haft innan mig? Sa jag och spände knogarna.
Philip stirrade på mig.
-Jag vet inte riktigt. Sa han undvikande och mötte inte min blick.
-Du. Tjejen som du kysste för bara några dagar sen, henne har du inte dumpat. Eller hur?!
Inget svar.
-Philip se på mig! Skrek jag.
Han lyfte långsamt blicken. Sorgsen, men det var ändå samma som jag hade sett in i, drunknat i.
-Det här är ditt spel. Tro inte att jag kommer vara med på det. Sa jag lugnt och innan jag vände ryggen åt honom och gick slog jag honom med all kraft, mitt i ansiktet. Det kändes knappt som om det var jag som hade gjort det. Jag. Blyga, konstiga Luna. Alla tankar virvlade runt i huvudet. Jag kände mig både ledsen och glad över det som jag hade gjort. När tårarna kom var jag redan långt borta.

Världens sämsta och konstigaste kapitel.. Ledsen för att ni har fått vänta! ♥

DET VAR INTE ALLS DÅLIGT!
DET VAR AWESOME!

Var skulle det ha varit dåligt eller konstigt? Det var jättebra!

JÄTTE BRA! Heja Luna!

VADÅ DÅLIGT?!? Detta vart ju jättebra! Meer ♥

DÅLIGT????!!!! DET BÄSTA NÅGONSIN!!!!!!!

Who i am (9)

Jag hade inte sett Philip sen jag hade slagit honom. Ilskan inom mig hade svalnat men jag skämdes inte över det jag hade gjort. Rätt åt honom. Han hade tydligen brutit något ben i ansiktet. Bra.

Löven faller bara på hösten. Det visste jag nu. Men hur många gånger jag gått runt och väntat trots att det var sommar visste jag inte. Men jag älskade det. Jag såg upp och fångade ett löv mellan fingertopparna innan jag släppte det. Skönk ihop bland allt det som egentligen var dött men ändå så livfullt färgat att man aldrig hade kunnat tro det. Jag ville bara bli ett med dem. Reste mig upp med slutna ögon och snurrade runt. Om det här var livet var jag nöjd. Och fri.

Jag såg mig om. Nu var jag här igen, men inte av samma skäl. Det tomma klassrummet som ingen hade använt på åratal hade då känts som en flyktväg, för att ingen skulle se mina tårar. Nu var det mer en plats där jag blev lugn. Och om jag vågade erkänna det, jag hade hoppats på att Black skulle vara här. Han var den enda som jag hade sett här inne och som om jag hade vänt på det, jag hade aldrig sett honom någon annan stans. Det hade varit så lätt då. Jag var ledsen, jag fick gråta ut hos honom. Jag behövde prata, jag fick tömma ut allt över honom. Han kanske inte ens mindes mig? Kände vi varandra egentligen eller hade jag bara inbillat mig det? För om man tänker efter så hade nog vem som helst försökt trösta om man var i samma rum som någon som inte kunde sluta gråta. Jag skämdes nästan nu. Vad jobbig, jobbig jobbig jobbig han måste tyckt att jag var. Men då var han där. Som om någon kunde läsa mina tankar.
-Hej Lu. Sa han lugnt och la handen på min rygg.

Ledsen för dålig uppdatering! Är iaf ganska nöjd med detta sena och korta kapitel 

Gissa vem som bevakar...? JO JAG OFC 8D

bra!!!!!!!!!!
______________________________
YOHIO♥

AWESOME!