Mitt liv på en hungerspelenarena

Tack så sjukt mycket ALLIHOP, jag blir så glad av att ni tycker om det. ♥3333

JUST SO YOU KNOW
Jag kanske inte kommer uppdatera så jätteofta, eftersom jag har mycket i skolan och annat jobbigt. -.-

Dessutom har jag ju fler fanfics som jag också måste skriva på... ^^

SUPERB!

ÅHHHHHHHHHHH
OMG
I SLUTET I FÖRRA KAPITLET STÅR DET 'Jag hoppas jag dör smärtsamt.' JAG MENAR JU FÖRSTÅS TVÄRTOM.
sorry för detta väldigt allvarliga fel. XD

♥

Verkar jätte bra får absolut läsa hela när jag kommer hem

Nu kommer sista kapitlet.
Jag vet att det är en kort fanfiction, tack för att ni läst. ♥♥♥♥♥♥♥♥

”En minut till start.”
Jag tittar skräckslaget på min stylist Lewus. Hans leende är inte stört, det är lika äkta som alltid.
Han har inga känslor. Han är inte ett dugg speciell, han fick bara mig att se speciell ut på öppningsparaden. Han är lika känslokall so alla andra pappskallar i huvudstaden, och han tänker låta mig bli slaktad om bara någon minut., Han kommer se på mitt sprutande blod som kommer stänka över en kamera och han kommer vilja se mer, mer.
Startkammaren luktar plast. Jag mår illa och jag undrar om de skjuter upp spelen ifall jag springer och kräks. Men jag vet att det inte kommer hända. Alla små färgglada knäppissar sitter hemma i sina stoppade skinnfåtöljer och väntar på att se död.
”Tjugo sekunder till start.”
”Du borde kliva in i röret.”
Han säger det med röst genomskinlig som glas. Jag nickar, försöker hålla tillbaka tårarna. Mina smaragdgröna ögon ser förmodligen ut som sjöar.
Jag kliver in i det svala glasröret. Det stängs automatiskt bakom mig. Det enda jag känner är skräck.
”Tio sekunder till start.”
Varför gick jag in i röret? Jag skriker, slår med knutna nävar. Glaset borde spricka men gör inte det. Jag gråter, sparkar förgäves medan jag sakta börjat skjutas uppåt. Lewus ser roat på mig, ser roat på mig medan jag känner mig arg, skräckslagen och helt tom inuti.
Det första jag ser genom lager av tårar är en andlöst vacker plats.
På ängarna blommar sköra blommor, vackra berg avtecknar sig i fjärran och jag blir alldeles snurrig av alla ljuvliga dofter. Kaprifol, Kardemumma, Solsken och tallar känner jag lukten av och jag hör ljudet av porlande bäckar. Lugn inger mig, jag hör inte gonggongen och en flicka med mordiskt ansikte ser mig, jag ser henne. Plötsligt är jag inte lugn längre. Hennes bruna hår glänser i solen, hennes gröna ögon är fyllda med hat och kniven hon kastar med elegans träffar mig i halsen.
När mitt hjärta slutar slå, när blodet och knivens vassa agg kväver mig, ser jag en vacker blå blomma som påminner mig om Frojs ögonfärg.

Frojs synvinkel:

Tiden går så snabbt. Jag önskar att man kunde stanna den, ta på den istället för att låta den forsa iväg innan man hinner reflektera över vad som händer. Man hinner inte upptäcka något innan det har försvunnit med tiden och allting bara fortsätter i den eviga strömmen. Om man kunde stanna tiden, skulle man kunna se vad man egentligen har och bara nöjd över att man har det.
Varför händer vissa saker, varför händer inte andra? Livet är inte rättvist, det vet jag. Men man borde väl i alla fall få ha ett liv innan det försvinner i tiden?
Jag skriver orden på ett blad, skickar iväg det i vinden och sätter mig ner igen.
Jag skulle vilja få mina ord att ta bort sorgen från mitt hjärta, men det gör den djupare. Jag kommer aldrig glömma hur Lily visades i bild när hon dog, hur hennes varma blod sipprade ut ur hennes hals, hur det svarta håret spridit ut sig i det onaturligt frodiga gräset och hur hon tittade rakt in i en kamera när livet försvann från hennes vackra ögon.
Jag minns varje detalj. Jag minns det varje gång jag ser mig om i kojan, bland skogens träd och under mina egna ögonlock. Det är som om någon präntat in den där bilden på min näthinna.
Hennes fräknar, hennes släta barnhand som låg i gräset.
Jag vet att jag kommer till henne. Var hon än är.
Jag reser mig upp och går fram till en låda där vi förvarar verktyg. Jag väljer en matkniv som det är tänkt att skära gurka och annat med, tar upp den och känner försiktigt på bladet. Tar en sista titt på det sorgliga ställe jag skäms över att kalla hem. För kniven mot halsen.
Jag kommer, Lily.
Nu.

Vet inte vad jag ska säga...

ÅÅÅ Jag gråter!!!
Så HÄMSKT!!!