Min syster Katie

Åh jättebra!!

Älskar att de är vänner igen! ^^

Kapitel 21
Om ett par veckor är det jullov. Bara tanken på att sitta runt ett bord med min familj och se att en stol är tom känns hemsk. Nästan lika hemskt som det jag tänker göra nu. Jag har tänkt på det länge. Allting är perfekt. Men om det bara hänt under andra omständigheter, då skulle jag aldrig göra det här. Jag kan inte tänka på någon annan. Inte nu när jag måste tänka på Katie. Jag måste hjälpa min syster och för att göra det måste jag förstöra det vi har. Ju mer tid jag lägger på Katie desto mindre tid blir det över. Och jag måste hjälpa min syster. För annars kommer jag aldrig kunna bli mig själv igen. Jag torkar bort en tår som rinner ner för min kind. Tar ännu ett steg fram. Ett djupt andetag. Kanske när allting är bättre. Kanske ska vi försöka då. Ett steg till. Där är dörren. Jag knyter min hand och knackar tre gånger. Backar sen. Steg hörs på andra sidan och dörren öppnas. Ethan står leende och tittar på mig. Du kommer inte le sådär när jag går härifrån. Han drar in mig i en kram. Håller mig hårt. Berättar hur mycket han har saknat mig. Hans hand stryker mig över håret. Ger mig en kyss. Jag lägger mina händer på hans axlar och säger att vi måste prata. Hans leende försvinner. Jag berättar. Säger att jag gillar honom men det är fel tillfälle. Att jag behöver vara för mig själv. Att jag inte vill att jag ska försumma honom. Ethan skakar på huvudet. Som om han inte vill tror det jag säger. Jag känner ännu en tår rinna. Ethan lägger sina händer på mitt ansikte. Ber mig att inte göra såhär. Säger att han inte bryr sig om jag försummar honom. Att allt som räknas är att han finns där när jag behöver honom. Jag tar bort hans händer och skakar på huvudet. Det fungerar inte så. Jag måste gå. Vänder ryggen till och går mot dörren. Ethan säger mitt namn. Jag vrider på huvudet. Han frågar om det är någon annan. Jag skakar på huvudet. Det är jag. Med det svaret lämnar jag rummet och stänger dörren bakom mig. Tårarna rinner fortfarande ner för kinderna. Bakom mig hör jag ljudet av hur någonting går sönder. Som om någonting kastas i golvet. Kastas i golvet med sådan kraft. Sådan ilska. Sådan ledsamhet. Precis allting som man känner när man precis blivit dumpad.

hoppas ni gillar! inte så jätte många kapitel kvar

Herregud! JÄTTEBRA! Lite sorgligt bara att hon nästan är helt ensam nu, nästan ingen vid hennes sida... Fel tillfälle kanske, men hon var trots allt lycklig.
Jättebra, som alltid!

Åh vad bra!!!

Men vad säger du?!? Inte många kvar?!!?



Men längtar efter nästa kapitel!

Kapitel 22
Det är tyst runt bordet. Alla petar i maten och försöker att inte titta på den tomma platsen.
- Jättegod mat Pearl, säger farmor.
- Tack, svarar mamma.
Jag suckar. Familjen är samlad. Farmor och farfar. Mormor och morfar. Moster Jade är också här med sin man Martin och deras sex år gamla son David. David springer runt och leker med ett flygplan.
- Han förstår inte vad som har hänt. Vi har förklarat men han är fortfarande så liten, säger Martin.
Pappa nickar och tömmer sitt glas.
- Jag måste ha påfyllning, säger han och går mot finrummet där barskåpet finns.
De där barskåpet har blivit tömt på innehåll väldigt ofta den senaste tiden. Både av mamma och pappa. Mormor suckar och börjar duka av.
- Mamma, jag kan göra det där, säger mamma men mormor skakar på huvudet.
- Gå du och ta hand om din man. Jag sköter disken, säger hon.
- Jag hjälper dig, säger farmor.
Mamma suckar men lämnar bordet och går mot finrummet. David kommer fram till mig. Han rycker i min tröja.
- Lek med mig Katie, säger han.
Jag blinkar.
- David, gubben, det där är Beth. Inte Katie, säger Ruby.
Hennes son tittar på henne.
- Vart är Katie då? undrar han.
Morfar harklar sig.
- David, kan du inte visa mig ditt nya flygplan? frågar han.
Min lilla kusin glömmer snabbt bort Katie och visar glatt flygplanet för morfar. Jag känner lättad över att inte behöva säga att Katie är borta och att hon aldrig kommer komma tillbaka.
- Så Beth, hur går det med skolan? undrar farfar.
- Bra. Jag ska börja med transferering nästa termin, säger jag.
Han nickar intressant. Vi börjar prata om mina ämnen. Vad jag kan tänka mig att göra efter skolan. Mamma kommer tillbaka.
- Charlie har lagt sig ner för att vila. Han mådde inte så bra, säger hon och sätter sig ner igen.
Jag leker med mitt glas som är fyllt av pumpajuice. Vinglar på den smala foten och självklart spiller jag. Juicen hamnar i mitt knä.
- Det där var ju väldigt smart gjort utav mig, suckar jag och reser mig upp. Jag går upp och byter om.
Mamma nickar. Jag skyndar upp för trappan. Går in i mitt rum och slänger mina byxor i tvättkorgen och rotar fram ett par till ur garderoben. När jag stänger dörren får jag syn på ugglan utanför fönstret. Jag rynkar på pannan. Jag känner inte igen den. Ugglan är rufsig och ser ut att vara väldigt gammal och trött. Som om den har flugit mer resor än den orkat. Jag öppnar fönstret och tar lappen de har i näbben och sedan flyger den iväg. Jag stänger fönstret och lägger mina byxor på sängen innan jag sätter mig ner. Lappen är dubbelvikt. Jag öppnar.
Jag gillar inte när någon lägger näsan i blöt. Om du fortsätter så kommer du snart göra din syster sällskap på bårhuset.
Chocken får mig att tappa den. Det verkar som att Katies mördare inte vill bli hittad.

hoppas ni gillar!

Mer!!!

JÄTTEBRA!!!!

Superbra! Och fan vad den här börjar bli läskig! Och jag blev så himla ledsen när David sa "Katie" till Beth...

Du borde bli författare.
För du skriver sjukt bra.

Åh, gud vad bra!

Blev lite tårögd när David ryckte i Beth, bara för att barndomen är så oskyldig </3