You'll never treat yourself right, darlin' (SV)

Oh, Vad . Bra . Det . Är !

PLEASE, GIVE US MORE!!!!!!!!!!!!!!!!! SNÄLLA!!!!!!!! ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥



[twisted]

Awesome!

Tack för alla nya kommentarer, jag blir så glad när ni kommenterar!

Håller på och trixar och fixar med nästa del då jag inte riktigt bestämt mig för åt vilket håll jag vill ta berättelsen, men kan lova en ny del innan veckan är slut!

Ja! Tack! ♥

Jaa, vad braa!

Yes!

Sådär ja, nu kommer nästa del! Den här delen är kanske inte lika spännande och innehållsrik som de tidigare, men ändå viktigt för berättelsen.
Anyway, jag hoppas ni gillar det!

15. Resan till en annan tid.

Vi snurrade runt i ett oändligt mörker och det dunkade hårt inuti mitt huvud. Allt jag såg var Scorpius isblå ögon som såg in i mina, och jag ångrade redan djupt mitt val att ta hans hand. Med en hård duns landade vi på ett grönt fält ute i en skog, och jag släppte snabbt Scorpius hand. Med mitt hjärta hårt dunkandes inuti i mitt bröst såg jag mig om, och fann att vi var vid en spegelblank sjö som var kusligt lik den sjö vi nyss transfererat oss ifrån. Solen låg lågt på himlen, som om den var på väg ner för kvällen.
”Tror du… Vart är vi?” frågade jag sedan Scorpius, som även han såg sig omkring.
”Vi borde vara i Lana’s Village fortfarande”, svarade han mig flyktigt, samtidigt som han gick förbi mig och började gå in i skogen mot Lägerområdet, om lägerområdet ens fanns kvar där. Med snabba steg följde jag efter honom, då jag inte ville vara ensam kvar vid den kusliga sjön.
”Tror du att vi, du vet… Är i en annan tid?” ropade jag till Scorpius som gick med långa kliv framför mig, samtidigt som jag slog bort trädgrenar som kom i vägen med händerna. Han svarade mig inte.
”Vad ska vi göra för något? Vart är du på väg någonstans?” frågade jag honom högt igen, då han ignorerat min tidigare fråga.
”Jag tror att jag behöver hitta någonstans att sova, så jag tänker gå dit stugområdet ligger om det nu fortfarande ligger där. Vad dig beträffar, så borde du kunna vara vuxen nog att ta dina egna beslut”, svarade han mig med en släpande röst, och jag slog irriterat bort ännu en trädgren som var i vägen, i mitt försök att hålla jämna steg med Scorpius.
”Jaha, och vad hade du tänkt göra sedan då?” frågade jag honom genom att härma hans släpande och dryga sätt att tala, då jag redan kände mig irriterad på honom.
”Det Potter, har inte du något med att göra”, svarade han mig högt och snabbt. Jag var precis på väg att ge honom ett vasst svar, då Scorpius plötsligt försvann framför mig och jag kunde höra honom skrika högt. Försiktigt drog jag bort en trädgren framför mig, och fann Scorpius flera meter nedanför mig, i ett hål som såg ut att vara minst två meter djupt. Utan att kunna hejda mig började jag flina stort, samtidigt som Scorpius började kämpa för att komma upp igen. Försiktigt gick jag runt hålet och ställde mig på andra sidan av det med händerna korsade över mitt bröst, medan jag roat bevittnade Scorpius menlösa försök att ta sig upp.

”Men hjälp mig upp då!” fräste sedan Scorpius nere från hålet, då han efter några minuter gett upp med sina försök att ta sig upp.
”Varför skulle jag det?” frågade jag honom fylld av skadeglädje, då det för en gångs skull var jag som hade kontroll över honom, och inte tvärtom.
”För att vi måste hålla ihop, om vi nu är där Lana sa att vi skulle hamna”, svarade han mig ilsket nere från hålet, vilket fick mig att le ännu större.
”Vad mig beträffar så är jag vuxen nog att ta mina egna beslut, och jag tror att jag behöver hitta någonstans att sova. Vad dig beträffar så borde även du kunna vara vuxen nog att ta dina egna beslut, då du ska föreställa den äldsta utav oss”, svarade jag honom med en släpande röst samtidigt som jag log skadeglatt. Den rädslan jag känt för några minuter sedan var nu som bortblåst, och jag njöt i fulla drag över att mata Scorpius med sin egen medicin. Uppenbarligen var smaken av den bitter.
”Potter, ta upp mig nu innan jag…” började Scorpius säga men avbröt sig kort, ”vart är min trollstav?” frågade han mig sedan ilsket. Jag såg mig omkring och skymtade något som såg ut som en stav i busken på andra sidan, där Scorpius först ramlat ner.
”Accio trollstav”, sa jag och den flög över till mig och landade i min hand, ”Din trollstav är här Malfoy”, svarade jag honom sedan retsamt. Jag kunde nästan höra honom frusta av ilska där nere i hålet.
”Men släng hit den då! Eller hjälp mig upp!” fräste han där nerifrån. Jag suckade djupt, men trollade till mig en lina som jag slängde ner till Scorpius. Sedan började jag kämpa med att dra honom upp. Efter några sekunder var han uppe ur hålet igen, och jag släppte andfått ner linan på marken.
”Min stav?” frågade Scorpius mig sedan bestämt, samtidigt som han sträckte ut sin hand.
”Mitt ’tack för hjälpen’?” svarade jag honom med en ny fråga, en aning uppretat över att han inte kunde tacka mig. Scorpius suckade.
”Tack så hemskt mycket, för den långa tiden det tog dig att göra dig själv den besvärliga mödan att hjälpa en trollkarl i nöd”, svarade Scorpius sarkastiskt, fortfarande med sin hand utsträck.
”Min stav nu”, bad han sedan. En aning irriterat såg jag på honom i några sekunder, innan jag vände mig om för att gå.
”Du får tillbaka staven när du gett mig ett ordentligt tack”, ropade jag till honom över min axel medan jag gick. Bakom mig hörde jag ett högt stön och sedan kvistar som bröts på marken jag lämnade bakom mig.
”Okej, stanna då”, utbrast sedan Scorpius bakom mig, och jag vände mig om. Frågande höjde jag mitt ena ögonbryn och lade mina armar i kors över bröstet.
”Tack för att du drog upp mig upp mig ur hålet, det var… ähm, väldigt snällt av dig”, sa Scorpius väldigt snabbt och stoppade sina händer i backfickorna på jeansen han bar. Som lovat tog jag upp hans stav från bakfickan på mina egna jeans och räckte den till honom. När Scorpius tog emot den vände jag mig om igen och fortsatte gå. Det prasslande ljudet bakom mig fick mig att förstå att Scorpius fortsatte gå bakom mig, och utan att veta varför log jag lite smått för mig själv.

När vi sedan gått några minuter så stannade jag plötsligt tvärt, då jag hört ljudet av ett gnäggande. Träden och de stora buskarna framför oss hade även börjat glesna, och jag antog att vi började närma oss slutet på den stora skogen.
”Vad stannar du för?” hörde jag Scorpius fråga tätt bakom mig. Jag gjorde ett hyssjande läte åt honom och gick sakta fram och hukade mig ned bakom en buske, som var stor nog att dölja hela mig även om jag stod upp. Försiktigt drog jag bort några löv så jag fick fritt sikte framför mig, samtidigt som Scorpius väldigt tyst smugit sig ned bredvid mig. Några meter framför mig såg jag en häst gå längst en stor väg som bestod utav av jord, med en vagn som den drog bakom sig. På vägen gick även flera människor omkring. Det var kvinnor klädda i långa klänningar av antingen vitt spets eller tyg i jordnära färger, och män i antingen frack eller lortiga byxor och västar. Runt omkring dem fanns flera hus av sten uppställda, och jag förstod på skyltarna att döma att de flesta utav de husen var affärer och dylikt. Till min förvåning insåg jag att det var en liten stad jag bevittnade framför mig, precis där lägerområdet borde ligga. Men staden såg inte modern ut, utan den såg snarare ut att vara väldigt gammalmodig.
”Kom”, sa sedan Scorpius tyst och reste sig upp där vi satt och klev ut från busken. Rädd för att bli ensam kvar på den här främmande platsen, reste jag mig upp och följde efter honom där han gick mot staden.
”Vart ska du?” frågade jag honom då jag kommit ikapp honom. Tyst fortsatte han gå med snabba steg och jag märkte till mitt obehag att flera utav människorna runt omkring oss stannat upp och pekade viskande mot vårt håll. Generat drog jag med händerna över mina byxor och önskade att jag åtminstone valt att sätta på mig en kjol, då jag kände de brinnande blickarna de kastade mot mina ben.
”Scorpius?” försökte jag med igen, då jag började känna mig illa till mods. Till min irritation ignorerade han mig igen och gick fram till ett bord utanför ett café, där en medelålders man satt och läste en tidning.
”Ursäkta mig herrn, men skulle jag kunna få titta på tidningens datum?”, frågade Scorpius mannen som satt vi bordet, propert klädd i frack och hatt. Mannen stirrade skeptiskt på Scorpius, innan han sedan granskade mig nedifrån och upp och gav mig en äcklad blick.
”Det är dagens bilaga, pojk, så det borde vara irrelevant för dig”, svarade han till sist Scorpius avmätt.
”Men då kanske ni kan vara så snäll att säga dagens datum?” frågade jag istället, ”Du förstår, min man och jag har rest länge och dagarna och åren försvinner lätt när är ute och reser länge” lade jag till på min fråga till mannen. Det tog emot en aning att behöva kalla Scorpius för min make, men jag misstänkte att det var klokt att följa Lanas råd som hon gett oss innan vi försvann. Mannen gav mig en snabb blick innan han såg på Scorpius.
”Det är den 13 Juli 1644 unge herrn, och om jag får vara så fräck att säga dig ett sanningens ord, kanske du ska be din fru att uppträda som en dam och inte låta henne tåla åt dina vägnar”, svarade han Scorpius, men jag ignorerade piken han gav mig då datumet tog mig med en sådan stor förvåning. Lana hade verkligen rätt. Vi är här, i 1600-talets Lana’s Village, precis som hon sa att vi skulle vara. En obehaglig rysning for genom hela mig, och jag önskade ännu en gång att jag inte tagit Scorpius hand där borta vid sjön.

Superbra!