Anfallen bakifrån

Tack! Ska tänka på det!

Håller på med ett kapitel just nu, jag lägger upp det när jag är klar och har tid .

Alla andra: STORT TACK!

Winny Geasley Hoppas att du inte tog illa upp!

Såklart jag inte gjorde! Jag älskar ju konstruktiv kritik, ju♥!!

Tur! Ta inte detta som tjat, utan bara som en fråga. När kommer nästa kapitel?♥

När jag skrivit färdigt det. Jag ska skriva idag, så förhoppningsvis blir det klart då så att jag kan lägga upp det^^

Toppen, toppen ^^

Tack♥

Längtar otroligt mycket efter nästa kapitel!

Nu, kära läsare, kommer det hittills längsta kapitlet:


Kapitel 6.

Måndagen kom, utan att jag hade kommit på en lösning. Jag klarade med nöd och näppe lektionerna, och lärarna var alltid lika förvånade över att jag inte var lika aktiv längre. Jag måste erkänna att de hade mycket att klaga på, tyvärr. Jag räckte aldrig upp handen längre, och hann inte läsa 50 sidor åt gången, som vanligt, utan högst 15. Den lärare eller elev som inte skulle ha märkt något, skulle nog vara lika frånvarande som jag.
Den som tog förlusten av min arbetsvilja som en enorm tragedi, var professor Snigelhorn. Första gången brydde han sig inte, men efter tre lektioner utan den Hermione som han föreställde sig, blev han lite butter, och eftersom jag inte gjorde trolldryckerna bättre än de andra, blev även jag lite nedstämd.
För att skylla på någon, säger jag alltid till mig själv att det är Rons fel, även fast han inte hade gjort något onormalt. Om det inte räknades som onormalt att ideligen kyssa "Lav-Lav", som Ron tyvärr hade börjat kalla henne.

"Hermione, jag försöker faktiskt prata med dig!" Jag tittade upp och såg Seamus Finnigan stå där med ett surt ansiktsuttryck. Jag suckade, ända sen terminens andra dag hade jag märkt att Seamus hade börjat uppvakta mig.
"Vad är det, Seamus?"
"Jo, eftersom vi båda har blivit prefekter i år, så måste vi ju patrullera, jag tänkte att vi kunde patrullera i de övergivna korridorerna i morgon?"
"Varför ska vi patrullera i korridorer som är övergivna?"
"Jo, övergivna korridorer är enklare att ställa till bus i"
"Varför skulle man ställa till bus i korridorer som ingen går i?" frågade jag, på gränsen till skratt. Seamus suckade.
"Se det som en dejt", sa han, rakt på sak. Jag himlade mentalt med ögonen.
"Seamus...jag gillar dig, men inte...inte på det sättet", svarade jag. Seamus såg sårad ut.
"Jag förstår. Det gör inget", sa han och såg ut som om det gjorde fruktansvärt mycket.
"Seamus..." började jag, men han avbröt mig.
"Jag förstår, sa jag ju. Du behöver inte säga mer, jag har sett Ron tillsammans med Lavender, det är okej att känna som du gör." Jag kände hur jag rodnade vid dessa ord, och det blev inte bättre av att ungefär halva hopen av nya förstaårselever stirrade på oss.
För att inte såra Seamus kunde jag i alla fall erbjuda honom en riktig patrullering, tänkte jag. Jag sprang åt det håll han hade gått, och efter en stund såg jag det halmgula håret försvinna in i ett tomt klassrum.
"Seamus!" ropade jag, halvt flåsande. Jag sprang in i klassrummet och fortsatte.
"Seamus, vill du patrullera med mig klockan ett i morgon ute på skolområdet?"
Seamus sken upp som en sol och såg allmänt rolig ut.
"Javisst! Kan vi mötas några meter bort från det Piskande Pilträdet?"
"Javisst, det går jättebra!" sa jag och log. Jaha, då hade man en nästan-dejt i morgon, då.

För er som undrar, JA, Seamus är prefekt istället för Ron.

GRYMMASTE NÅGONSIN! Finner inga ord. Allt var bra i detta kapitel.