Sagan om ringen (Privat Roll)

Nienna satt av Finwë, och tillät honom sedan att löpa fritt. "Håll dig i närheten", sa hon varnande till hästen på alviska. Hästen sänkte på huvudet, som att han förstod hennes varning, och satte sedan av in i den gröna skogen. Nienna drog en hand genom sitt ljusa hår medan hon betraktade omgivningen. Till skillnad från det andra 'lägret', så var det förvånadsvärt vackert där. Och där fanns det också stora träd med många grenar som såg hållbara ut. Det var i ett träd hon skulle sova. Där hade hon utsikt över sin omgivning, och där kunde så gott som inget nå henne.
"Som du vill", muttrade hon till Roran. "Och jag kan ta andra vaktpasset." Sedan så började hon klättra. Hon hade haft rätt, grenarna var stadiga och hållbara och det tog henne inte lång tid att hitta en passande sovgren. Hon sneglade på sin axel. Den sved fortfarande. Men så vitt hon hade sett, så hade Roran gjort sitt bästa med att rengöra såret. Så det var ingen fara. Hon slöt ögonen. Hon skulle försöka få sig lite vila. Det kunde behövas inför morgondagen.

(Okidoki, ska vara lite försiktig i fortsättningen.)

"Har inte ens tänkt tanken." fräste Tamara irreterat till Roran och la sig på marken under Niennas träd och virade om sig mantlen. Hon vände Roran ryggen och drog över huvan. Hans blotta gestalt gjorde henne nu bara förbannad och hennes vanliga självkontroll var som bortblåst. Hon var hungrig och trött, det var orasaken. Hon slöt trött ögonen och snart somnade även hon, vilket hon behövde för morgondagens strappatser.

Roran satt lugnt vid sitt träd, betraktade de sovande. Så, nu var han så gott som ensam. Quirinus frustade lågt ifrån sin plats vid ett träd längre bort. Hingstens tuggande var inget annat än irriterande. Han drog den svarta manteln tätare omkring sig. Kramade svärdsfästet, stirrade ut bland träden.

Nienna vände och vred på sig uppe i trädet, men till slut så lyckades hon slumra till. Hennes söm var orolig, och hon gled in i en dröm...
Nienna vaknade med ett skrik och satte sig käpprakt upp. Hon såg sig omkring, lade märke till att det fortfarande natt. "Förbannat", muttrade hon.

Tamara for upp i sittande stälning och la handen på svärdsfästet men kunde inte se något märkligt. "Varför skriker du?" frågade hon lågt och såg upp i trädet där hon kunde urskilja Niennas slanka gestalt. Hon gnuggar sig sömnigt i ögonen och vöntar på svar.

Roran ser upp emot Nienna som sitter ganska högt upp i trädet. "Alvflickan drömde väl en mardröm..", hånade Roran med ett halvhjärtat leende.
"Bäst att man håller sig vaken, för nu vet säkert varenda levande varelse i närheten var vi är.", muttrade han lågt.

Nienna andades häftigt, men lugnade sakta ner sig mer och mer. Hon blängde ner på Roran. "Jo", sa hon med sin mest älskvärda röst. "Jag drömde om din fruktansvärt stinkande andedräkt." Hon himlade med ögonen. "Jag ber om ursäkt för att jag väckte er, och mest troligast hela skogen, men jag kunde inte hjälpa det. Jag drömde en riktigt obehaglig dröm." Hon lade armarna i kors och lutade sig bakåt mot trädet.
"Solen har inte gått upp riktigt än, så ni kan gott och väl somna om. Jag vaktar."

" Men kan ni två bara inte hålla käft" biter Tamara illsket av, lutar sig mot trädet och drar över huvan så ansiktet döljs och sluter ögonen. Hon andas djupa andetag och försökte lugna ner sig. Det var inte likt henne att brusa upp så, i vanliga fall höll hon sig med en iskall värdighet och sarkastiska ord. Så hon satt där och försökte återfå sin kontroll samtidigt som hon vilade.

"Men tig själv då, din enfaldiga surpuppa!", fräste Roran till svar. "Du duger inte till någonting, hör du mig? Vem är så förbaskat korkad att man gör upp en eld, utan att ha kontrollerat att det inte är några, i vårat fall, orcher eller annat oknytt i närheten? Jo, Tamara av Rohan, folket som ligger med sina hästar", Roran reste sig ilsket upp. "Tamara, det är din tur att vakta.", sa han kyligt. Han visste dock att det inte var sant, men han orkade verkligen inte hålla sig vaken längre. Han klättrade upp i en av träden, han kände verkligen inte för att vara i närheten av Tamara då hon kanske exploderade. Han klättrade högt upp i en av de mest lövklädda träden, lade armarna i kors och såg ut genom lövverket medan han försökte lugna ner sig själv.

Nienna kunde inte låta bli, hon brast ut i gapskratt. Det var så bisarrt och ologiskt att hon skulle skratta åt något som Roran sa, men det fanns någonting i det hela som hon fann extremt komiskt. Hon harklade sig och flyttade sig längre ut på grenen. Roran hade kanske sagt att Tamara skulle ta nästa vaktpass, men Nienna tvivlade inte en sekund på hur mycket den där människan behövde sin sömn. Faktiskt, så behövde båda de dödliga sin sömn. Nienna skulle hursomhelst inte kunna somna om efter mardrömmen. Mardrömmen, som handlade om Veneri, den alv som hon skulle bli tvungen att äkta. Bara tanken på det hon skulle tvingas göra fick henne att svettas, trots att det inte alls var varmt där uppe i trädet. Luften var kall och långt ifrån vindstilla, men Nienna var inte så vek att hon inte ens tålde lite kyla. År av träning hade resulterat med att hon var nästintill immun mot den.