Birth in a place of death, light of a fire in darkness [SV] [THG-ff]

Kapitel 5
Cakes and potatoes

Huvudstaden är en helt förvriden version av mänskligheten. Det går inte att beskriva den på något annat sätt. Allt har starka färger, till och med människorna och ingen ser ut att vara riktigt mänsklig. Husen är stora. Folk talar med en konstig accent som inte riktigt går att placera som något annat än huvudstadsdialekt, det låter bortskämt och krävande. Men det värsta är hur alla huvudstadsbor tycks anse att världen ser ut. Ingen ser folket från distrikten som något annat än verktyg, slavar som ska se till att huvudstadsborna har det så bra som möjligt. Jane blir tvungen att titta ner i golvet när tåget rullar in på stationen för att undvika illamåendet vid tanken på vad det är för människor som bor där. Det hjälper lite grann, men inte mycket.

De kommer fram till en stor byggnad och blir fösta åt olika håll. Jane kommer in i ett stort vitt rum med massor av saker. I rummet sitter tre män i trettioårsåldern vid ett bord översållat med saker som Jane inte kan namnen på hälften av. Det verkar vara hårprodukter och smink och nagellack och allt möjligt annat som går att använda för att bli fin. Hon förstår inte riktigt meningen med att det till exempel finns tolv sorters kammar istället för bara en, men hon är säker på att de har en bra anledning.

Säkert två eller tre timmar senare har hon fått håret tvättat, ansiktet sminkat, och naglarna målade. Assistenterna ville gärna sätta upp hennes hår också, men hon vägrade och till slut lät de henne ha det utsläppt istället. De lämnar henne i bara en tunn morgonrock och går sin väg. En lång kvinna med blodrött långt hår som står nästan rakt upp kommer in i rummet och presenterar sig som Devapriya Cowen. Hon är precis en typisk huvudstadsbo. Hela hennes världsbild verkar bygga på att distrikten bara finns för att tjäna henne. Jane vet inte riktigt vad hon tycker om henne. Antagligen har hon inte fått veta hur det egentligen ligger till, att folket är som slavar i distrikten. Jane bestämmer sig för att ge henne en chans hur illa hon än tycker om det.
Devapriyas skeva världsbild märks ännu tydligare när hon börjar göra i ordning Jane. Dräkten i år föreställer en potatis, ett knöligt bylte med hål för huvud, armar och ben.
”Jag önskar de var så där stora hemma. Vi har nästan aldrig potatis över att äta utom de som blivit dåliga,” slipper det ur Jane innan hon hinner tänka sig för.
”Har ni ingen potatis? Men varför äter ni inte bara tårta istället då?” frågar Devapriya med en så gravallvarlig nyfikenhet i rösten att Jane brister i skratt och halva tygbyltet trillar ner på golvet. Devapriya suckar och börjar om från början igen.

När Devapriya äntligen har lyckats få på Jane hela potatisen. beklagar hon sig över att de andra assistenterna inte satt upp Janes hår och överväger att kalla tillbaka dem igen för att ordna det. Men med lite övertalning får Jane henne att låta bli. Istället får hon det kammat en sista gång så att det glänser där det hänger ner över ryggen. Devapriya backar några steg och tittar nöjt på Jane, som om hon var det perfekta konstverket. Jane själv tycker inte det hela liknar en potatis det minsta, snarare en tvätthög. Men hon säger inget, utan låter Devapriya vara glad.

AWESOMIGT!!!!!!!!!!!!!!!!

Superbt, suveränt, episkt! (Du fattar va?)

(( Nej, jag glömde inte alls att bevaka, vad tror ni om mig? ._. ))

Superbra

Fantastiskt skrivet. Jag vet inte vad jag ska säga. Du är så bra på att skriva. I have no words!

((Alex: Nej, inte jag heller...))

(( ))

Yes. Mitt inlägg:

Och vad gör jag? Glömmer att bevaka XD

Jättebra

Ellerhur? Det är liksom, epic fail. xD

Blär. Det här är så... äckligt och obehagligt. The Capitols idioti och obarmhärtighet får ytterligare en dimension och det är så otroligt, otroligt hemskt.

Skriva kan du ju, dock