Vad gör dig till en Hufflepuff? [SV]

När kmr det meeeeeeeeer?

Jag är väldigt upptagen just nu och vet inte alls när jag kommer att ha tid att skriva mer tyvärr men förhoppningsvis kommer nästa (och det blir den sista!) delen snart!

sista....

Neeeeej inte sista!!!!!
Yeeeeeeey! Meeeeeer!

men det är bra att det kommer mer i alla fall!

Fortsätt!!

jaa!

SISTA KAPITLET Typ sjukt länge sen men ifall någon fortfarande är intresserad...


Kapitel 4.


Om Draco Malfoys hjärta hade kunnat slå hårdare och fortare hade hans revben slagits sönder till trasiga före detta ben. Han svalde och kände det som att hela världens bekymmer fastnat i hans strupe, men nu lagt sig tillrätta i hans mage. Han mådde illa. Synen som fastnat på hans näthinna och skulle stanna förevigt hade bränt sig fast i honom, som mer än bara blickar annars lyckades åstadkomma. Hans händer var blodiga. Han svalde igen. Det var hennes blod på hans händer nu. Bokstavligen. Och han hade aldrig ens menat att det skulle bli så. Han hade hela förloppet uttänkt, det visste han, men delarna som gått fel hade slagit tillbaka och nu stod han där. Hans händer skakade i de svarta handskarna och han knöt dem för att slippa se hur hela hans kropp tycktes gråta på sitt eget sätt, med sorg under huden. Han svalde igen. Hans aktioner hade varit bristfälliga. Så mycket mer han hade kunnat göra...

När hon började skratta igen visste Teddy Lupin att allt kunde bli som förut nu. Victoires skratt var som en bekräftelse på att allt var bra och att solen trots allt skulle gå upp igen. Även om allt som hänt faktiskt hade hänt. Han skakade på huvudet och fångade Victoire i sina armar när hon sprang mot honom. Hon skrattade igen och föste undan det långa, blonda håret som ramlat i vägen för hennes ögon. Med de långa smala fingrarna smekte hon sedan hans kind och läppar.
”Du lät henne dö.”
Och Teddy vaknade igen, badande i svett och mörkret som omgav honom viskade det som alla drömmar sagt till honom i vad som kändes som en evighet nu. Han hade låtit henne dö. Malfoy hade tagit henne och nu var hon borta från honom, för alltid. Han knöt näven och slog sedan hårt mot stenväggen, utan att bry sig om knogarna som skrapades upp, blödde och färgade hans bleka skinn rosa. Han slutade inte slå förrän en liten hand tyst lade sig på hans axel.
”Teddy?”
Han vände sig om och när han såg in i Lily Potters stora ögon suckade han djupt. Han hade glömt att hon var kvar där. Han skakade bort hennes hand och reste sig.
”Lily. Vi måste härifrån nu.”
Hennes ögon blev fuktiga och han kunde se hur tårar glittrade i hennes ögonvrå. Han kände hur irriterad han blev på de där ögonen som stoppade hans hand så många gånger. Han skakade på huvudet och tog tag i hennes handled.
”Victoire är borta. Och oavsett om jag vill eller inte är jag fast med dig och din pappa kommer jaga mig tills mina fötter blöder. Men han ska aldrig få det han vill igen.”
Lily svalde och såg ner i marken, som om hon sedan länge förlorat förmågan att säga emot trots att hon alltid kunnat göra det innan. Teddy släppte hennes handled och frammanade lite vatten med hjälp av sin trollstav som han sedan skvätte i ansiktet för att vakna, skölja bort minnet av hennes ögon. Och när han såg tillbaka på Lily mindes han återigen att han verkligen inte visste hur han skulle ta sig ur det här.

Harry Potter hade en väldigt dålig dag. Han läste tidningsartikeln om ministeriets misslyckande igen och försökte ignorera sitt eget namn i artikeln, precis bredvid Dracos. Som om deras namn lyste i rött, misslyckande som skrek åt honom från alla håll och kanter. Ilsket kastade han undan den, rakt på en oväntande James som precis klivit in genom dörren för att få sig en frukostsmörgås. Han grymtade till.
”Vad har jag gjort nu?”
”Inget, förlåt James.” Harry gömde skakande huvudet i sina händer och reste sig sen upp från köksstolen han satt på. ”Hälsa mamma att jag är inne i stan. Jag måste… Jobba.”
Och James lämnades kvar i rummet förvirrande tittande efter sin far med tidningen fortfarande i handen.
För att se ansikten på sin familj var det sista Harry orkade med just nu. Han transfererade sig till ministeriet och hoppades att han bakom de högar av pappersarbete som väntade honom kunde han fly undan världen, fly undan alla misstag och fly undan det faktum att hans dotter fortfarande var tillfångatagen av en ung trollkarl på flykt vars kärlek blivit utraderad av Harry Potter och Draco Malfoy. Han svor tyst för sig själv och dök in bakom sitt skrivbord, slängde en snabb blick på familjefotot som stod beläget lagom så han kunde se det hela dagarna och försökte låtsas som att det inte påverkade honom att världen rasade samman runt omkring honom.

Klockan hade hunnit bli långt över lunch när Draco Malfoy dök upp utanför ministeriet och mötte Harrys kalla blick för första gången på vad som kändes som en evighet.
”Vad gör du här, Malfoy?”
Draco visste inte vad han skulle svara. Han började redan ångra att han kommit tillbaka hit, tillbaka till verkligheten och tillbaka till misslyckanden som lade sig som på hög och tyngde ner allt som någonsin varit lätt. Han svalde.
”De har sett dem. Några mugglare, lantbor. De har sett dem.”
Harry ryckte till och tog sen tag i Malfoys arm.
”Vart?”
Draco slet sig loss.
”Du vet att vi inte kan åka dit. Du vet… Vi är förbjudna. Det är borta för oss nu, jag ska meddela aurorkontoret och de ska skicka någon…”
Harry avbröt honom med ett kraftigt slag som kunde brutit Dracos näsa både två och tre gånger.
”Det är min dotter Malfoy, han har min dotter. Jag låter henne aldrig bli förlorad igen. Vart har de sett dem?”
Draco suckade och förstod att han aldrig skulle komma iväg med det här. Han tog tag i Harrys arm och transfererade sig sedan bort, med Harry hängandes i släptåg.

De hamnade på en övergiven slätt, där en landsväg ringlade sig som en gul orm över det gröna gräset.
”Varför tog du med mig hit?” grälade Harry och släppte Dracos arm. Draco svarade inte, utan pekade bara bort. Harry följde hans blick och fick syn på två figurer. Ingen kunde ta miste på Teddy Lupins blå hårfärg, fastän han såg ut som att det mesta av färgen runnit ur honom den senaste tiden.
”Lily!” utropade Harry innan han kunde hejda sig och Teddy snodde runt fort och fick syn på dem. Vreden tycktes flamma upp i hans ögon och han riktade trollstaven mot dem.
”Kom inte närmare. Jag dödar henne.”
Kylan som hördes i hans röst fick Harry att förskräckt backa tillbaka, aldrig hade han trott att det skulle komma från den pojke som så många gånger suttit vid hans frukostbord. Harry svalde.
”Teddy, det kommer att bli bra. Du kommer...”
”Håll tyst.” sa Teddy och även om hans röst lät skakig var den ändå bestämd på ett sätt som fick både Harry och Draco att backa några till steg. Teddy höll Lily hårt i armen och flickan gnydde till. Han ignorerade det. ”Tro inte att jag inte vet vad ni håller på med. Tro inte att jag inte vet att ni kommer hålla ett tal om hur allt ska bli bra, och hur allt jag gjort bara kommer glömmas, bara jag ger er flickan. Jag vet hur det går till. Jag vet hur det är på riktigt. Och du kommer inte närmare.”
Han höjde sin trollstav varnande mot de äldre männen. Harry svalde.
”Teddy, du vet att det här är vansinne. Släpp henne.” Dracos vassa stämma förvånade Harry och han visste inte om han skulle bli arg eller förtvivlad för att Draco tilltalade någon som stod mellan hans dotters välmående och död på ett sådant sätt.
”Ni har förstört allt för mig.” skrek Teddy och plötsligt hörde Harry hur förtvivlad hans röst var. ”Allt. Jag tänker aldrig gå med på något ni säger, aldrig.”
”Du behöver hjälp, Teddy.” sa Draco varnande. ”Och vi kan hjälpa dig. Det finns inga som är ute efter mer blodspilla. Ingen vill att fler ska skadas. Ge oss flickan och vi kommer inte behöva mer våld.”
”Du borde tänkt på det innan. Ni borde tänkt på det innan ni gjorde henne något.” Teddys ögon syntes tydligare och Harry såg hur de såg skrämmande galna ut. Teddy höjde trollstaven över Lilys huvud som förskräckt såg mot sin far. ”Hon ska lida som jag led. Som Victoire... Ni ska få se hur man...”
”Du rör inte min dotter.”
Plötsligt utan att Harry förstod vad som hände rörde sig en skugga så snabbt förbi honom i ett rött virrvarr att han inte kunde se vad som hände. Teddy slogs till marken och tappade både trollstav och greppet om Lily, som slet sig loss.
”Jag tar henne.” ropade Draco och slöt sina armar runt flickan medan Harry försökte förstå vad som pågick framför ögonen på honom, det tumult, slagsmål som hade utbrutit. Draco transfererade sig bort och plötsligt såg Harry att Teddy försökte slåss för sitt liv mot Ginny som höll honom nere.
”Du ska aldrig komma nära mina barn igen.” ropade hon medan båda två försökte nå sina trollstavar.
”Protego.” vrålade Harry och en grön vägg delade de båda slagskämparna åt. Teddy ställde sig stapplande upp och såg på paret på andra sidan väggen. Hans läpp blödde. Ginny andades djupt medan hon vaksamt såg på den unge mannen.
”Du rör henne inte. Aldrig mer. Jag ska döda dig om du så mycket som rör...”
”Det räcker.” tystade Harry henne. Teddy såg på dem och skrattade plötsligt högt. Han torkade sin blödande läpp på manteln.
”Jag ska aldrig vila förrän ni får ångra det. Aldrig. Hör du det, Potter? Aldrig”
Harry förstod för sent att Teddy hade sin trollstav nära.
”Stoppa...”
Han hade transfererat sig bort. Harry såg på Ginny som såg svimfärdig ut så fort det hade lugnat sig.
”Draco har Lily.”
”Nu åker vi och hämtar henne.”

”Du borde inte kommit.”
”Du hade problem att lösa det. Jag skulle aldrig kunna...”
”Det hade kunnat gå illa.”
”Det gick bra.”
Han strök henne försiktigt över kinden och försökte lugna sig i skenet av hennes glittrande ögon.
”Det är över nu. Han kommer inte... det är över.”
”Inte som det lät på honom.”
”Är du rädd?”
”Jag vet att vi klarar det. Jag hoppas att han inte kommer skada någon på vägen.”

Läste just den här.
Den vaeår helt fantasktisk! (Sista kapitlet, NEEEEEEJ!!!)