Livets eviga lek [Hungerspelen, SV]

Can't ... Handle ... This ... Awesomeness ♥

Så sjukt bra!

Du äger på att skriva!!!!

Måste läsa! Har inte hunnit läsa de senaste kapitlen :s

Hejsan!
Uppdateringen på denna fanfiction är lite halvtaskig, men jag gör mitt bästa. Jag vet att de senaste kapitlen inte varit så välskrivna, men jag ska ändra på det!
Massvis med kramar och kärlek till er som läser! ♥

Kapitel 9

Alldeles strax var det min tur att få komma in och visa upp spelledarna vad jag kunde. Jag tänka visa upp min knivkastning, det var mitt säkraste drag till höga poäng.
’’Cato Inchcape.’’ En robotröst ekade i högtalarna och Cato reste sig upp.
’’Lycka till!’’ Sa jag och log. Jag hade kommit över grejen med Glimmer. Han hade ju trots allt inte visat något intresse för henne.
’’Tack, detsamma!’’ Sa han och flinade. Hans stora, muskulösa kropp rörde sig mot träningscentrets dörr och jag satt själv kvar med massa andra spelare. Jag visste knappt namnet på de andra. Thresh från Distrikt 11 och Katniss från Distrikt 12 var de enda namnen jag visste. Nervositeten steg och jag nästan skakade när mitt namn ropades upp. Jag ställde mig självsäkert upp och slängde en kaxig blick runtom i rummet. Jag märkte att alla hade sina ögon fästa på mig. Med bestämda steg gick jag ifrån dörren. Jag kom in i träningscentret och jag såg att spelledarna viskade lite. Jag släppte dem inte med blicken en enda sekund. Jag gick fram och ställde mig så nära så att de skulle höra mig.
’’Clove Whisheart. Distrikt två.’’ Sa jag stelt och så fort jag fått bekräftelse av en spelledare så gick jag mot knivkastar-stationen. Jag tog ett bälte med knivar och knäppte fast det runt midjan. Nu skulle jag minsann visa dem. Det stod tio dockor utplacerade, som skulle börja lysa, och på den lysande dockan skulle man kasta kniven. Jag valde den näst svåraste svårighetsgraden, ’’nästan omöjligt’’ och 15 sekunder senare, när jag ställt mig till rätta och har laddat knivarna i händerna, så börjar den första dockan lysa. Jag skyndade mig att kasta iväg kniven, och när jag just skickat iväg den första börjar den andra dockan lysa. Fort som bara den kastar jag iväg den kniven, och i samma sekund börjar två dockor samtidigt lysa. Jag laddar knivarna och kastar, och så fortsatte jag tills mina knivar var slut. Jag gick fram till min startplats igen och tittade upp på spelledarna i hopp om att få tillåtelse att gå. En tjock kvinna med orangefärgat hår nickade och bekräftade att jag fick gå.

Kvällen passerade förbi, och om tio minuter skulle vi få reda på våra poäng. Jag var nyduschad och satt med en turban på huvudet, för att jag inte orkade gå och hänga upp handduken. Lyme traskade mot soffan och startade tv:n. På skärmen såg jag Ceasar Flickerman, mannen med blått hår, som sett likadan ut så länge jag kunde minnas, bortsett från att han bytte hårfärg varje år. Det var han som skulle intervjua oss imorgon. Jag var inte spänd alls, för att jag ville inte visas upp, sminkad och finklädd inför hela Panem. Men vad fanns det att göra? Om jag skulle säga emot kunde de försurna livet för mig inne på arenan, och det var det sista jag ville.
’’Marvel, Distrikt 1!’’ Började Ceasar. Alla tittade spänt upp på skärmen. ’’Fick 9 träningspoäng!’’ Jublade Ceasar. Han gick vidare och vi fick reda på att Glimmer hade fått samma poäng som Marvel, 9 poäng. Det var dags för Distrikt 2.
’’Cato, Distrikt 2!’’ Sa Ceasar på samma sätt som han sagt allt annat. ’’Tjänade ihop 10 träningspoäng!’’ Cato satt med halvöppen mun och jag kastade mig om honom. ’’Grattis!’’ Han tackade, och jag missade nästan mitt egna resultat. En stor tia dök upp på skärmen och jag var tvungen att blinka hårt en gång för att se om det stämde. Tian försvann fort, men jag förstod att det var mitt resultat. ’’Grattis, Clove!’’ Hörde jag alla säga, och jag fick gratulationer från höger och vänster. Jag tackade glatt och satte mig tillbaka nöjt i soffan. Jag och Cato hade fått bäst poäng hittills. Vi var väldigt oaktiva i tvtittandet, men så fort vi såg den där elvan dyka upp på skärmen tittade alla dit. ’’Och vi avslutar med 11 poäng för Katniss Everdeen!’’ Sa Ceasar Flickerman och skrattade till innan vi stängde av tv:n i protest.
’’Hur kunde hon få så höga poäng?!’’ Utbrast jag och slängde armarna i kors. Jag kände hur mina ögon svartnade och jag blev upprörd. Hur kunde hon, en fattig, svältande unge från Distrikt 12 få högre poäng än mig och Cato?
’’Lugn. Hon behöver poängen, hon är en tolva. Ingen kommer sponsra henne hur som helst.’’ Muttrade Brutus. Han var också bitter över Katniss Everdeens höga poäng. Jag flög upp ur soffan och störtade in på mitt rum.
Mina och Catos chanser att vinna var helt bortkastade. Jäkla Kattpiss som fått högre poäng än oss! Hur kunde hon ha gjort för att få så höga poäng? Vad hade hon gjort? Tankarna rusade genom huvudet och rätt som det var så låg jag med ansiktet begravet i kudden och grät. Känslorna och tankarna flödade, allt kändes rätt och fel på samma gång.
Huvudstadslivet var underbart, träningscentret, maten – allt. Men tanken av Hungerspelen och att både jag och Cato inte skulle kunna tas levande till Distrikt 2 fick mig att vilja döda mig själv innan någon annan dödade mig.
Rösterna i huvudet ekade och ångesten smög på som en katt på jakt. ’’Du får inte visa din svaga sida!’’, ’’Du är så larvig! Skärp dig!’’. De ständiga kommentarerna som for igenom hennes huvud. Det ständiga faktumet att hon skulle visa sig som tuff och hänsynslös var inte så hon ville leva. Hungerspelen hade hon velat vara med i om det inte vore för Cato. Jag ville visa huvudstaden vad hon lärt sig hemma i distriktet, och det skulle hon allt visa dem. Jag satte sig hastigt upp och sträckte på ryggen. ’’Jag, Clove Whisheart, ska klara mig i Hungerspelen. Jag ska döda barn utan att tveka.’’ Tänkte jag och log för mig själv. Jag skulle döda alla utom Cato.
Natten föll och jag kunde inte tänka på annat än hur peppad jag faktiskt blivit på spelen. Jag ville döda. Jag ville verkligen det här.

Du är så duktig på att skriva, kapitlet var jättebra!♥

"Jäkla Kattpiss"-Hahaha!!! XD ♥

Jätte bra! Mer!

Hahaha, Kattpiss var ju bara bäst.

Clato blir bara så himlans bästigt när du skriver, för du är så himla bra! ♥