Just a hollow sound [SV]

Och som vanligt får jag tacka för ert beröm. Ni är så snälla! ♥
Här kommer fortsättningen på kapitlet. Jag kan säga nu direkt att kapitel 2 mest kommer att innehålla dialoger och information om saker och ting.
Hope you like it!
***

Kapitel 2.2

Det blev som pojken hade sagt. Zach blev sittandes kvar på stolen i tystnaden och lät tankarna rinna av honom. Det kanske inte var en bekväm ställning, men han förvånades över att få ta det lugnt för en gångs skull. I några veckor hade allt handlat om regler, tider att passa och en massa uppgifter han fått av Mrs Roseworths. Nu kändes det som om all stress försvann på ett ögonblick. Det var skönt - avkopplande.

En lätt knackning på hyttdörren väckte Zach ur sina tankar. Han visste inte hur länge han hade suttit där han satt. Allt han visste var att det hade gått flera timmar och inget hade hänt. Chris hade inte ens rört sig. Inte som man hade hört i alla fall. Och nu dök det plötsligt upp någon annan varelse i närheten. Den instängda, ödsliga känslan dunstade bort på en sekund och Zach blev plötsligt helt medveten om vart han befann sig.

Det gick några sekunder. Zach märkte av en rörelse borta vid pojken, men denne verkade inte tillräckligt intresserad för att öppna. Och det verkade inte behövas heller. Dörren öppnades ändå och en man med avlångt huvud, rund haka och kraftiga ansiktsdrag tittade in. Hans huvud pryddes av tovigt, gråspräckigt hår och smuts hade etsat sig fast i hans hud. Mycket av hans hjässa doldes under en sotsvart pirathatt. Man såg att mannen var stor och kraftig som de andra piraterna Zach hade stött på, även ifall man inte såg hans kropp. De mörka ögonen mötte Zachs som genast slog ner med blicken. Han kände sig verkligen inte bekväm i situationen.

"Mörkret har fallit", sa mannen med en bestämd stämma. Han riktade sig till Chris, inte till Zach. "Bind honom vid sängen."

Och så stängdes dörren igen och de lämnades ensamma i hytten.

Zach förstod inte riktigt vad mannen hade sagt, men hörde genast hur Chris kom i rörelse. De lätta stegen fyllde upp den innan tysta hytten och några andra, okända ljud visade att han arbetade med något. Zach kände sig illa till mods.

"Vad gör du?" frågade han och försökte få en skymt av vad som hände bakom sig.

"Gör upp en till bädd", svarade pojken smått.

"Ska jag sova här?"

"Var annars?"

Zach svarade inte på Chris kommentar. Istället väntade han. Han skulle alltså bli bunden till sängen. Det kom inte som en överraskning. Han var en fånge. De fick inte ge honom någon chans att fly. Men varför var han så viktig? Varför hade de valt att kidnappa honom - och riskera så mycket genom att attackera själva slottet? Om de ville ha guld kunde de ha plundrat herrgårdar runtomkring, men de hade valt slottet. Zach rös plötsligt. En tanke hade dykt upp i hans huvud. Piraterna hade vetat att han var där. Någon hade gett dem informationen till det.

-
Plötsligt kände han den andra pojkens närvaro bakom sig, hur denne fingrade med knutarna runt hans vrister. Att kunna röra benen som han ville igen var en stor befrielse, men han satt kvar som innan. Han var medveten om att Chris var beväpnad. Det skulle vara konstigt om han inte var det. Och antagligen skulle han inte vara rädd att använda sitt vapen.

När även armarna befriades från det grova repet drog han dem intill sig och placerade händerna i knäet. Det värkte i axlarna efter att ha suttit i den ställningen i flera timmar. Nu behövde han vänja av sina muskler vid det. I alla fall tillfälligt. Han skulle bli bunden igen, kanske om bara några sekunder.

Chris kom upp bredvid honom och studerade honom lite. Zach såg på honom med ett uttryckslöst ansiktsuttryck. En trötthet hade sänkt sig över honom, och han kände tydligt hur han behövde lite sömn.

"Res på dig", sa pojken och gjorde ett knyck med huvudet.

Zach gjorde som han blev tillsagd. Benen var aningen ostadiga och han kände hur senorna sträckte när han reste sig. Det knakade till lite i knäna. Chris verkade vänta på att han skulle sträcka på sig lite, vilket han gjorde automatiskt. Nu fick han uppsikt över hela hytten. Bakom sig hade han haft en enkel snidad säng med lätta, vita lakan och med något som såg ut som en liten byrå bredvid. Byrån var egentligen bara en liten ställning i trä - inte bredare än trettio centimeter - med några lådor. Bredvid sängen hängde också en liten hängmatta i gulaktigt tyg, ordentligt fastspänd i rep knutna runt järnringar i taket.

"Sätt dig på knä i sängen", sa Chris som en lugn order och gjorde en gest bort mot madrassen.

Zach var inte så villig till det, men gjorde som pojken sa. Varför han skulle sätta sig på knä var dock ett stort mysterium för honom. Madrassen var mjuk och lakanet rent och snyggt. Otroligt att något kunde vara så välvårdat på ett skepp för smutsiga plundrare.

"Lägg dig på mage", sa Chris sedan som en följdorder.

Zach slängde en kort blick på den som ansågs vara hans tvilling.

"Varför på mage?" frågade han med en vördnad för att inte låta ohyfsad.

"Det är bekvämare än på rygg", sa pojken lätt. "Tro mig."

Zach synade honom lite, men Chris visade ingen känsla i sitt ansikte. Då lade han sig ner och kände sig genast hur dum som helst. Han placerade huvudet på den mjuka kudden och sträckte händerna över det. Det var den bekvämaste ställningen han kunde komma fram till för tillfället. Chris gick till sängens främre del och tog tag i hans handleder. Han ryggade undan lite, men eftersom han var i liggande ställning - dessutom på mage - så gav detta inget lyckat resultat.

Pojken var inte så varsam när han drog repen runt Zachs handleder, och inte heller var han varsam när han drog honom närmre sängens kant för att kunna knyta fast repen i träbenet. Zach märkte direkt att han var van vid att knyta knopar och ett virrvarr som skulle föreställa en knut visade att det var omöjligt att få upp.

"Vad händer imorgon?" frågade Zach då, rädd att han inte skulle kunna somna om han grubblade på det hela natten.

"Det får vi se", sa Chris lätt utan att möta hans blick.

Pojken gick bort till bordet där det nästan nedbrända ljuset fladdrade i sina sista lågor.

"God natt", sa han uttryckslöst, sträckte sig fram och blåste ut den lilla lågan.

Allt blev svart och Zach kände genast oron och osäkerheten krypa fram. Hans hörsel förstärktes eftersom det var det enda som kunde visa vart hans påstådda tvilling var. Vad han var rädd för visste han inte, men antog att kroppen befarade att någon skulle sticka ett svärd mellan skulderbladen på honom.

Steg tydde på att Chris förflyttade sig igen. Den här gången mot Zachs fötter, eller mot hängmattan - vilket lät rimligare.

Sov, tänkte han beordrande. Annars kommer morgondagen bara att bli ännu värre.

Han slöt ögonen för att hjälpa kroppen lite på traven. Med några djupa andetag försökte han finna sig i lugnet som sänkt sig i hytten. Inte förrän nu kände han det lätta guppandet från när skeppet rörde sig fram över havet. Det verkade vara en stilla natt på väg. Tur att han inte blev lätt sjösjuk. Tvärtom så tyckte han att det var lugnande. Så pass lugnande att han lyckades dras med i det och låta sinnena bedövas i stillheten.

Jättebra

suveränt

Awesomeee!! Precis som alltid!

BRA!!

♥ Love it ♥

Jättebra! Verkligen!

I Love it♥

Tack, tack ^^
Kapitlet fortsätter...
***

Kapitel 2.3

Zach bokstavligen kände hur han vaknade upp. Den stilla drömvärld han befunnit sig i drogs undan i suddiga mönster, och hela hans kropp kom tillbaka till den kyliga, lätt fuktiga verkligheten. Han behöll ögonen slutna. Det tog inte många sekunder för honom att komma ihåg allt som hänt under gårdagen. Han var medveten om var han var, men hans huvud var för tungt och lederna för stela för att han skulle orka bry sig om det. Lite försiktigt försökte han sträcka på armarna. De låg fortfarande ovanför huvudet på honom och fortfarande fastknutna runt sängkanten. Han gäspade oväntat till och med detta öppnade han sakta upp ögonlocken. Han låg med kinden ner mot sängens lakan och fick genast se en skymt av den lilla hyttens yta. Men något annat drog hans blick till sig. Ett par bruna ögon som blänkte svagt i orange av det varma ljuset från en liten låga. De tittade rakt på honom. Pojken satt på trästolen vid bordet och pillade på en kniv. Han flinade lätt när han såg att Zach hade vaknat upp. Fort blinkade Zach bort sömnen ur ögonen och försökte få sinnena att fungera som vanligt.

"Du vet att du sjunger i sömnen, va?" frågade Chris med en skämtsam stämma. Han lutade sig åt sidan så att han stödde sig på ryggstödet.

"Va?" blev Zachs första reaktion; dels för att han inte riktigt hade förstått, dels för att meningen inte lät fullkomligt rimlig.

"Ja, att man pratar i sömnen är väl inget ovanligt, men du är den första jag har hört sjunga." Det roande leendet försvann inte från pojkens läppar.

Zach skämdes plötsligt. Han kände hur det hettade till på kinderna. Hade han verkligen sjungit i sömnen? Det var nog det värsta som kunde hända honom för tillfället. Så pinsamt. Han vände snabbt bort blicken från Chris och ville helst borra ner ansiktet i kudden. Men pojken ville inte lämna honom ifred. Zach kunde skymta att denne hade rest sig upp och gick mot honom.

"Hur har du ens fått lära dig den sången?" Nästa gång Zach hörde pojkens röst var han precis intill honom. "Den sjungs bara av pirater."

"Vadå för sång?" frågade Zach lite tyst och kände hur repen började lossas runt hans handleder.

"Hoist the colours", sa Chris enkelt. "Eller, det är i alla fall vad många kallar den. Jag tror inte att den har något riktigt namn annars..." När repen hade släppt sitt strama tag gick han bort från sängen igen.

Hoist the colours? Zach var tvungen att tänka efter ordentligt. Han satte sig upp och lade benen över sängkanten. En piratsång? Han kände igen den korta meningen som skulle föreställa låtens titel. Och så drog han sig till minnes en vacker röst vars stämma var så fängslande att man aldrig skulle glömma bort den. Hans mor hade sjungit den meningen - och lite därtill. Plötsligt mindes han vartenda ord.

"Yo-ho, all hands
Hoist the colours high"

Han såg ner i golvet samtidigt som han viskade fram orden. Låten hade varit bortglömd i så många år. Nu formades sången i hans mun som om han sjungit den varje dag sedan han hört den första gången.

"Heave-ho, thieves and beggars
Never shall we die"

Chris hade tagit vid där han slutat. Men han sjöng, på riktigt, inte bara i en viskning. Stämman var ren och klar. Det fick blodet att frysa till is i Zachs ådror. Även ifall sångrösten var fin så låg det något skrämmande över det, som om orden kom till liv när den lämnat pojkens läppar, som om det farliga innehåll sången utbjöd varnade om en förödelse som var nära på att ske. Zach såg på sin påstådda tvilling med uppspärrade, nästan skräckslagna ögon. Pojken bara log mot honom - inte riktigt som ett flin, men det var lika farligt som orden han sjungit. Zach kände sig dum och slog ner blicken igen.

"Min mor sjöng den en gång för länge sedan", sa Zach tyst efter ett tag som svar på Chris förra fråga.

"Det var riskabelt av henne", svarade Chris då, med sin vanliga, lättsamma stämma. "Det är ett typiskt tecken på att man är pirat."

Zach såg upp med misstänksamma ögon. Tankar hade börjat formas i hans huvud, tankar som fick honom orolig och nästan rädd över sin mor. Han visste inte mycket om hennes bakgrund, men tänk om det var så han hade en tvillingbror ute till havs.

"Är du verkligen min tvilling?" frågade han då. Stämman var lågmäld, men hörseln skärpt.

Chris mötte lugnt hans blick, höll den kvar en stund innan han svarade.

"Ja."

Zach slet bort blicken på nytt för att fundera. Han tuggade lite på insidan av läppen. Hjärtat hade börjat slå okontrollerat och förvirringen blev ännu en gång aktuell för hans känslor.

"Hur då?" frågade han, nästan mer till sig själv. "Varför har jag en bror som är pirat?"

"Det är en lång historia", sa Chris lite tystare.

Zach såg upp igen. "Kan du berätta?"

Pojken tvekade - men inte fullt så synligt. Hans blick var lugn och hans min stadig, men han sa inget. I hans pupiller såg man en svag osäkerhet.

"En annan gång", sa han sen.

Zach rynkade lite på ögonbrynen.

"Jag tycker att jag har rätt till att få veta", sa han med en stämma som förvånade honom med sin skarphet.

"Tänker du verkligen försöka tvinga mig?" frågade Chris med höjda ögonbryn. "Du kanske inte är bunden, men du är obeväpnad. Jag har min kniv och mitt svärd. Du gör som jag säger."

Zach suckade uppgivet och placerade armarna över knäna. Det var sant; han kunde inte tvinga pojken till någonting. Det kanske var känsligt. Men han var redo att ta emot känslomässiga samtal. Han ville veta, och det var det som fick ilskan att sjuda inom honom.

Plötsligt valde han att tänka igenom Chris hela mening. Han var inte bunden. Hans handleder och vrister var fria från grova rep. Han lät fingrarna massera handlederna där repet skurit in i hans hud.

"Så du tänker inte binda mig igen?" frågade han utan att sluta.

"Nej", sa Chris enkelt. "Du är en av oss nu. Sen har du ändå ingenstans att fly."

Zach tänkte igenom meningarna en stund.

"En av er?" Hans röst var tunn, men till sin egen förvåning fann han ingen förtvivlan eller ilska i tanken.

"Japp. Inga fler jobbiga regler och inget gott uppförande." Pojken flinade igen och kom närmare. Han sträckte ut sin hand mot Zach som studerade den lite. Vad skulle han göra med den? Skaka den?

"Om du inte accepterar din ställning här blir det bara svårare för dig", sa Chris då och höjde lite inbjudande på ögonbrynen.

Zach kunde inte låta bli att dra upp mungiporna en aning. Hans tvilling hade rätt. Han var fri från det krävande livet han dittills levt. Inga fler tider att passa - ingen mer Mrs Roseworths. Med ett bestämt grepp tog han tag i pojkens underarm. Han mötte hans blick med säkerhet. Chris log - inte flinade; log. Vänligt.

"Välkommen till Dark Angels besättning", sa han samtidigt som han besvarade greppet innan de släppte efter.

"Vart är vi på väg?" frågade Zach direkt. Kanske hade han vunnit tilltäckligt med förtroende för att få reda på det.

Pojkens ögon glittrade av något som såg ut som förväntansfullhet. Sedan svarade han: "Till Tortuga."

suveränt