LET THE NUTELLA GAMES BEGIN. [SYOT]

Jag slumpade fram de som är karriäristerna så ni får se det senare, så om ni undrar varför jag har ändrat lite i era taktiker - det är därför, ifall du är en karriärist! Men jag ska försöka göra det så bra som möjligt.

Okej
Det låter bra i alla fall

Låter bra!

Ojdå. Jag glömde visst o.o

Längtar hehe

Kapitel ett.
När HarryPotterr hörde den kalla rösten av president Ärrskalle räkna ner, började hon andas tyngre och tyngre. Varför var hon här? Varför hade hon blivit vald till det här hemska spelet, varför kastades hon in i arenan där 23 andra blodstörstiga deltagare skulle göra allt möjligt för att få slakta henne? Hon klarade inte det här. Hennes självförtroende som hade sjunkit mer och mer för varje dag hemma i distrikt MyHogwarts tryckte ner henne nu, men det fanns en liten ljus låga med hopp inom henne. Hon visste mycket om naturen tack vare sin kunniga syster och kunde överleva. Det var det enda som inte gjorde så hon klev över plattan och bara dog. Hon fokuserade framåt, det var en öde öken med en stor skog längre fram framför sig.

Några platser bort stod Ronald Weasley med en rak och självsäker rygg. Han kunde klara det här. Han hade inte haft ett bra liv där hemma i distrikt Twitter, men... what doesn’t kill you makes you stronger, eller hur? Han kunde hantera mycket och hade egenskaper som funkade bra i Nutella Games. Klart han kunde klara detta, det var det enda han kunde tänka när han gav de andra deltagarna en blick. Några minuter kvar.

”3....
2...
1..
Mina damer och herrar, låt the Nutella Games börja.”

Nelly1513 stannade inte en enda sekund utan rusade över den torra sanden under henne. Hon hade bara en enda tanke i sitt huvud just nu – få tag på något användbart och sedan rusa in till skogen. Det var långt fram till skogen, hon visste att det var för att det var större chans för ett stort blodbad då, men hon sprang snabbt. Runt omkring henne, både till höger och vänster, framför och bakom henne, sprang de andra deltagarna som hon skulle tillbringa massor av timmar med i arenan. Vissa av dem längtar till att döda henne, det visste hon. Hennes stora, bruna ögon siktade in på en ryggsäck men precis när hon sträckte handen framåt grep Mine den, och Nelly såg när Mine sprang med ett spjut i handen och ryggsäcken på ryggen, på jakt efter någon oskyldig själ att döda. Det hade förvånat henne att Mine inte dödat henne själv, då Mine var från distrikt Facebook och var en karriärist. Men hon grep i panik tag i några knivar och sprang med stora steg mot skogen.

Sahara Potter hade svårt att komma fram någonstans, hon stod kvar på plattan med vidöppna ögon och såg scenen framför henne. All panik och stress, allt blod som spilldes och alla de oskyödiga människorna som dödades. Om hon stod kvar längre än vad hon hade gjort nu, skulle hon bli dödad, så hon började springa in mot blodbadet, på jakt efter något att ta. Men hon hann inte långt, utan att ens blinka kände hon hur det högg i ryggen av dolken som EMELESEL höll i.

Avifors var nu inne i skogen, i hennes hand höll hon i ett svärd som hon hittat bland alla saker och på ryggen bar hon en brun ryggsäck som kanske skulle hålla henne vid liv i några veckor. Hon kunde fortfarande höra skriken bakom henne, men hon försökte tränga ut ljuden och fokusera på sig själv. Hon hade lätt sluppit undan blodbadet för hon lyckats grippa tag i något och springa bort från det värsta. Karriäristerna hade inte hunnit ikapp henne. Det enda hon önskade var att hon inte hade tittat tillbaka när hon hade funnit sin plats vid skogen, för det första hon såg var hennes kamrat Pygmepuffen falla. Med en kniv i magen hade hon bakåt fallit med hopplösa ögon, och över henne stod FailarN med ett nöjt leende. Hon hade nästan låtit ett skrik kommit ur henne, men med ett värkande hjärta efter att ha sett Pygmepuffen, som hon hade kommit väldigt mycket överens med, falla, drog hon sig tillbaka i skogen.

När natten föll så låg LeeGordan tröttsam men nöjd i ett träd och bevakade natthimlen. Om han hade räknat rätt, hade fem av de 23 deltagande dött, varav han själv hade dödat Nymfadora Tonks. Han kom fortfarande ihåg hennes hjärtskärande skrik, och när pilen träffade henne rätt i hjärtat, även när hon med hopplösa ögon föll ner på marken med ett sista andetag. Det var sorgligt, men han försökte inte tänka på det utan hur han skulle göra nästa dag. Det skulle inte bli en lugn Nutella Games.

Med trötta ögon såg Twix upp mot himlen när Mugglis nationalsång spelades över arenan, och de döda dök upp på skärmen. När hon såg antalet döda fnys hon tyst för sig själv. Fem av 23 döda? Är det 18 deltagare kvar i arenan nu, alltså? När hon såg upp mot Victorie Weasly’s ansikte så började hennes hjärta svida av skuldkänslor. Hon visste att hon var illa tvungen, men det gjorde lika ont att se en så ung flicka dö. Särskilt när man dödade henne själv. Minnet av hennes chockade min när Twix med svaga armar höjt svärdet var kvar i huvudet, men det skulle säkert bort.
... Eller?
Under blodbadet hade hon även tittat hur de andra gjorde det – karriäristerma detta året funkade bra. Distrikt Facebook, distrikt Pottermore, distrikt aftonbladet.se och distrikt Twitter. Alla verkade starka, hon hade tittat noga när Sovsvampen hade kastat sin kniv bort mot Hope Potter och inte missat med en millimeter, men hon funderade inte en sekund på att bli bundsförvalt. Hon jobbade själv, och endast själv.

MEDVERKANDE

R.I.P


(sorry Victoire Weasly, stavade ditt namn fel.)

Bra kapitel!

Youtube ftw -> LOONYME LETS ROCK THIS

Du ska få för det här Twix! Från och meed nu så äter jag Snickers istället x)

Jag var inte med ;_;