I ett sista andetag [novell]

Super!

Jag är alltid så dålig på att hålla mitt ord... Nu har ni fått vänta onödigt länge på nästa del, men jag antar att det är för att jag inte har tillräckligt med inspiration till att fortsätta. Sedan är jag rädd att den kommer bli alldeles för lik en annan novell (ff) jag skriver.
Men nu när jag skrev den här delen fick jag lite idéer som jag kan använda mig av och det kommer säkert (förhoppningsvis) driva mig till en fortsättning.
***

Kapitel 2.4

Kvällen nalkas. Kylan har dragit sig in mellan bergen och en tunn dimma har lagt sig över marken. Jag står vid fönstret i mitt tillfälliga sovrum och blickar ut över omgivningen. Det har börjat mörkna och små, svagt skinande stjärnor smyckar den havsblåa himlen. Jag känner mig lugn och aningen sömnig. Dagen har gått åt till att inte göra någonting. Jag har suttit stilla, vandrat runt och ätit; allt innanför värdshusets väggar. Det har varit stillsamt, harmoniskt, men uttråkande. Nu ska något snart hända; jag kan känna det på mig. Det pirrar i min kropp, fingrarna darrar smått av iver. Jag vill göra något, och jag vet - jag bara vet - att den önskan kommer att bli uppfylld.

Crestan gick iväg för någon timme sedan, sa åt mig att hålla mig i rummet medan han själv skulle träffa någon han skulle prata med. Jag har lytt hans simpla order. Jag ser för tillfället ingen anledning till att inte göra det. Jag vet att jag kommer att bli belönad. Crestan sa det till och med själv, med egna ord, från egna läppar. Han ska visa mig något. Han sa det precis efter det att jag bytt om. Nu var det "senare" och jag väntar med spänning. Jag förstår egentligen inte varför. Jag förstår inte varför jag är så glad över detta. Jag borde vara orolig, misstänksam, men det är jag inte.

Mina fingrar är kalla. De vindar som sveper över området lyckas tränga sig igenom den smala springan vid fönstret. Kylan når in till rummet, men inte längre än dit jag står. Jag bestämmer mig för att gå tillbaka till sängen, vilket har blivit som mitt revir, mitt territorium. Crestan går inte ens i närheten av den, speciellt inte om jag sitter där på.

Med en lagom graciös rörelse är jag uppe på den mjuka madrassen och lutar mig mot väggen bakom. Jag kryper upp med benen och vilar hakan på knäna samtidigt som jag värmer händerna genom att massera dem mot varandra. Jag har haft mycket tid till att tänka. Till att sörja min syster. Drömmen om henne gnager fortfarande i mitt sinne, och jag känner hur hjärtat bränner vid tanken på henne, men jag oroar mig inte över henne. Jag vet att hon är på ett bra ställe nu, fri från faror och ondska. Till skillnad från mig. Jag är fortfarande fast på Jorden i min mänskliga skepnad; fast och fördömd att pina tills jag dör, precis som alla andra människor. Man borde längta efter döden. Man borde välkomna den, omfamna den när tiden är inne.

Jag suckar när min hjärna styr in på dessa tankar igen. Allt är rörigt i mitt huvud. Jag tycker först det ena, och sedan det andra. Först vill jag döda Crestan - då det är det värsta straff jag kan tänka mig - men sedan vill jag skona hans liv, och istället göra det så outhärdligt som möjligt för att jag inte kan låta mig bli så vek som att döda honom. Jag vet inte vad jag ska göra med honom - vad jag ska göra med mig själv om jag tar hans liv. Jag måste fortfarande tillbaka; hem. Om jag dödar pojken kommer jag inte att kunna hitta hem igen. Men om jag stannar kvar hos honom kommer han bara att ta mig längre och längre bort ifrån min familj. Min kvarstående familj. Jag får helt enkelt tänka igenom mitt beslut, helst under natten, och det måste vara bra.

Jag hinner inte mer än att slå fast tanken i huvudet förrän en knackning hörs på dörren. Min blick söker sig till rummet sida för att se handtaget tryckas ner, försiktigt. Crestans gröna ögon möter mig direkt. Det är som om han vet precis var jag är. Det får mig att oväntat rysa till. Pojken öppnar upp dörren mer och stiger in ett steg.

"Kom", säger han lika kortfattat som alltid.

Jag reser mig upp från sängen utan att tveka minsta sekund.

"Vart ska vi?" frågar jag, samtidigt som jag känner hur hjärtat slår fortare. Äntligen ska det hända något. Äntligen får den här utdragna dagen någon mening.

"Vi ska ner till källaren."

-
Först hade vetskapen om källaren fått mina tankar att surra igång. Jag hade inte sett någon trappa ner till en undre våning. Inget i det här huset tydde på att det fanns en källare. Men Crestan verkar tro något annat. Nej; han vet. Jag började genast känna mig misstänksam mot honom. Källare bådar aldrig gott. Det är mörkt och kusligt, där kan vilka fällor som helst lura. Men mycket av min osäkerhet kommer ursprungligen från alla spökhistorier jag har fått höra om just källare. Det är som ett näste för spöken och övernaturliga ting (där skulle Crestan nog passa in). Och där finns råttor. Tusentals, skabbiga råttor med smutsig päls och röda ögon...

Till skillnad från vandringen genom dalen så går vi med stadiga, lugna steg. Crestan håller sin blick framför sig och jag går vid hans sida. Jag är noga med studera hans steg. Jag vill inte missa om han viker av någonstans, även ifall detta i så fall skulle vara väldigt tydligt. Jag bryr mig inte om att fråga vilken väg vi ska ta, utan låter honom leda mig. Om jag har lärt mig något den korta tid jag behövt tillbringa med den unge mannen så är det att han inte gillar att förklara saker. Detta gör mig såklart lite irriterad, men jag döljer känslan väl och låter mitt ansikte förbli avslappnat.

-
Vi går i några minuter till innan vi kommer fram till en avlägsen del i värdshusets nedervåning. Det är i slutet av en liten korridor. Det är rätt mörkt. Dörrar breder ut sig på båda sidor och därför får inget fönster plats för att släppa in ljus. Ett litet vaxljus står på en ställning som hänger på väggen och skänker oss lite mer syn över vad vi håller på med.

Ivern jag kände inom mig innan har lugnat ner sig. Det är som om jag har förstått att jag är lite för förväntansfull. Falska förhoppningar är något jag alltid brukar få. Jag släpper tankarna om mina känslor och ser istället bort mot Crestan. Han har gått bort till den sista dörren i korridoren och trycker långsamt ner handtaget. Låst. Jag rynkar lite på ögonbrynen; hade förväntat mig något annat. Men så fiskar pojken framför mig upp något ur fickan och sätter in det i låset. Den rostiga nyckeln ser inte så användbar ut, men den funkar. Det klickar till när låset går upp och Crestan börjar trycka på dörrskivan. Obehagliga, knarrande ljud vibrerar från den och det gamla träet ser ut att kunna falla sönder när som helst. Jag tar några steg närmare. Crestan sneglar på mig och verkar läsa av mitt ansiktsuttryck. Det får mig att försöka se så likgiltig ut som möjligt. Jag får inte visa fler svagheter än jag vad jag redan har. Han har ett alldeles för stort övertag över mig. Det är min tur att dra hans kort; det är min tur att vara okänslig.

Ett mörker möter mig när jag ser in genom dörren. En kyla sprider sig inom mig och jag känner den fuktiga luften slå mot mig när jag försiktigt sticker in huvudet. Crestan har redan tagit ett par steg in, som ett tecken på att jag ska följa efter. Jag tar ett djupt, ljudlöst andetag och känner motviljan i min kropp när jag lämnar korridoren bakom mig. Fukten klibbar sig fast i mina kläder och jag känner redan hur mitt hår börjar bli frissigt. Jag kan inte se någonting. Hjärtat slår hårdare i bröstkorgen nu, men jag tvingar det att lugna ner sig.

Jag hör plötsligt Crestan röra sig vid sidan om mig. Det som bara gått några sekunder kändes som en evighet i det kompakta mörkret. Ett obeskrivligt ljud hörs och en liten låga av eld lyser upp de närmaste väggarna. Crestan håller i en tändsticka och för handen mot en liten fackla i ett järnhandtag på väggen. Facklan lyser upp betydligt mycket mer och en gång visar sig framför mig. Men gången är inte plan som jag först förväntat mig. Den går nedåt, i form av en smal stentrappa. Jag ryser.
Crestan tar tag i facklan börjar gå ner för trappstegen. Jag tvekar lite, men följer sedan hans steg.

"Vad finns här nere?" frågar jag utan att släppa blicken från mina fötter. Jag har ingen större lust att stiga snett och ramla ner för den till synes evighetslånga trappan.

I ögonvrån ser jag Crestans ena mungipa rycka till.

"En skatt som har varit bevarad sedan flera hundra år tillbaka", säger han med en röst som dryper av en känsla jag inte kan definiera; som dryper av mörker.

Åh det låter jätte bra, ska läsa alla kapitel senare då jag har tid.

Du är så förbannat duktig. O.o

Du skriver otroligt bra!

Jätte bra kapitel c:

Du skriver sjukt bra! Det här skulle seriöst kunna ges ut som en riktig bok!

O.M.G du är ju otrolig på att skriva!!! Snälla skriv mer nuuuu! Snälla *puppy eyes*

bra

Tack för alla era uppmuntrande kommentarer, de gör mig verkligen jätteglad!

Jag är ledsen att det inte har kommit någon fortsättning ännu. Det är nämligen så att den här novellens handling krockar med en annan jag skriver.
Saken är den att jag har kommit mycket längre på den andra och eftersom jag inte vill ha två nästan likadana historier igång så har jag bestämt mig för att ändra på denna. Det är det som tar tid. Jag behöver komma på en ny handling som fortfarande passar in med det jag redan har skrivit och det jag är så sugen på att skriva framöver. Alltså har jag redan planerat in händelser, men jag måste få in rätt grund för att kunna använda dem.

Jag har blivit väldigt driven av att komma på den där förändringen i handlingen, men jag vet inte hur lång tid det kan ta. Det kan dröja flera veckor till innan jag har bestämt mig. Det inlägget som ni nu väntar på är också oklart. Där har jag bollat fram och tillbaka mellan olika idéer och jag tror att jag vet vad jag ska skriva, men då måste det i sin tur hänga ihop med vad jag kommer på senare.

Ja, men vi får se hur det går. Hold on, säger jag bara. Jag vill verkligen ha er kvar som läsare och det skulle vara synd att förlora er för att jag har varit klumpig.. x.X

Önska mig lycka till, och ha en fortsatt god jul allihop!