Asteria Lifton (Hungerspelsfanfic)

super bra

Kommer mer imorgon tror jag. Rätt så stor chans.

detta är awesome!

grymt bra

Awesome!! (((Att det kommer morrn d.vs)))

Ny läsare

Suuper

Så, ledsen att det tog lite tid. Men det är extra långt, så ni får hålla till godo.


Kap. 11 Arenan

Det gjorde ohyggligt ont att klättra, mina ben hade varit stilla så länge att det skar som knivar att röra sig. Jag satte upp små mål, ”nu ska du ta dig upp till den där klippavsatsen, Ast”. När jag var där utsåg jag ett nytt mål och efter ett tag kunde jag äntligen dra mig upp över kanten. Jag lade mig ner och pustade och njöt av nattluften som svalkade mig i ansiktet. En fågel kvittrade i närheten.

Plötsligt bröts friden av ett högt vrål följt av ett kanonskott. Jag kom skräckslaget på benen och tittade mig omkring. En flicka kom utstultande ur skogen. Hon hade en blodig eldgaffel i handen och gick mot mig. Jag stirrade in i hennes bruna ögon, de var galna och lätt utvidgade. Jag duckade undan för ett slag och hon skrek till av vrede. Jag stod med ryggen mot klippkanten, antingen skulle jag dö av flickan här uppe eller personerna därnere. Jag väjde för ytterligare ett slag men nu hade jag bestämt mig. Jag skulle kämpa, då kunde jag dö med värdigheten i behåll. Snabbt drog jag min kniv. Flickan stannade för ett ögonblick och stirrade på kniven innan ett dovt morrande hördes. Jag tittade mig omkring men upptäckte sedan att det var från flickan. Hon gav upp ett vrål och sprang mot mig, vilt viftande med eldgaffeln. Jag backade bakåt och lite grus ramlade nerför stupet.

Jag hade kniven i ett hårt grepp, sedan lutade jag handen bakåt och kastade. Flickan föll ner två meter ifrån mig, med kniven rakt i hjärtat. Hon gav till ett gurglande ljud och vände sig på sidan. Men det var något fel med hennes ögon, de grät. Men det var inga vanliga tårar, det var gröna tårar. Plötsligt förstod jag varför hon varit så galen, hon hade fått i sig Yn. Det var ett medel som regimen skapat under upproret, fick man i sig det så blev man galen. Men hon hade gråtit ut det. Plötsligt höjde flickan sin blodiga hand mot mig och vinkade till mig. Jag gick till henne och satte mig en bit ifrån henne. Hennes ansikte var svettigt och blekt men det syntes inget grönt Yn på hennes kinder. Hon stirrade på mig.
”Akta dig…. Karriarister…..2 minuter…”

Hennes ögon rullade uppåt och hon skakade kraftigt innan kroppen slappnade av och ett kanonskott hördes. Jag hade inte en susning om varför hon varnade mig, men jag kom snabbt på benen och började springa in i skogen.
Mina fötter gjorde inget avtryck på den mjuka marken, mina andetag hördes inte. Det var som om luften stod still. Plötsligt kände jag en rå kyla, en kyla som frös mitt inre till is. Jag saktade av och stannade för att lyssna. Tystnaden var öronbedövande. Plötsligt kände jag hur skräcken kom, den började i tårna och letade sig upp till mitt hjärta. När den nådde hjärtat så exploderade jag av rädsla och vände tvärt för att springa. Jag visste inte vad som jagade mig, men jag visste att det inte var särskilt snällt. Jag kastade en blick bakom mig och blev ännu mer skräckslagen. Vita, knappt synliga skepnader gled mot mig med armarna utsträckta. Det var människor, människor jag kände och brydde mig om. Mina syskon stirrade på mig med blodlystna ögon och far såg ut att inget hellre vilja sluka mig. Emmel var den mest mordiska av alla, hon var snabbast också, och jag kunde känna råkylan från henne vid mina hälar. Plötsligt hörde jag ett förvånat skrik och i nästa sekund hade jag slagit till någon så att vi slogs till marken.

”Ast! AST!” skrek personen jag sprungit in i. Men jag svarade inte, jag låg och kved på marken bredvid honom. Han drog bryskt av mig ryggsäcken och letade fram den lilla, röda flaskan jag hade hittat i väskan första kvällen. Sedan satte han den till mina läppar och jag drack en klunk, två. Sedan började skepnaderna försvinna, tills bara Emmel var kvar i ett dimmigt sken. Hon sträckte fram händerna och ur hennes ögon började blod rinna. Sedan var hon borta. Jag snyftade till och kastade mig om halsen på Sam. När jag dragit mig bort från honom så lade jag mig på marken.
”Vad…vad hände?” frågade jag.
”Manes. De har varit ute ikväll. Jag har sett dem hemma, och vet att det enda botemedlet är, och det är den där röda vätskan du hade. Mane heter den, och skepnaderna Manes. Det var bara synvillor, Ast. Det var inte på riktigt. Dricker man Mane så försvinner sunvillorna.”
Jag skrattade ett nervöst skratt under tårarna.
”Kom.” sade han och drog upp mig på fötter.
”Vi kan inte vara kvar här, vi hittar ett ställe att sova på.”

Superawesome!

goooooood! (Y)