Magi för nybörjare

URSÄKTA MIG! har inte varit aktiv på länge, men när jag såg komplimang-tråden och det fina inlägget av Victorie Weasley fick jag skrivlust igen!

Kapitel fem: Ingen bra början

Rose vaknade upp nästa morgon av att Summer och Chanel satte sig på henne medan de fnissade på ett sätt som bara de kunde. De tre flickorna hade haft tur och av någon anledning var det bara de tre som delade sovsal. Det var skönt. Det gjorde deras tid där mindre begränsad. De kunde komma och gå som de ville utan att väcka någon och väsnas långt in på natten utan att någon hörde dem. Rose skrattade med sina vänner och snart utbröt ett gigantiskt kuddkrig mellan dem. Det blev en storslagen kamp som tillsist vanns av Summer då hon i triumf slog ner sin syster från hennes säng.

Alla klev de upp och möttes av Chase och Edwin i uppehållsrummet. Sedan började de gå medan den skrattade och stojade hela vägen till Professor Binns klassrum. Binns var uråldrig ochmedan han talade var det lätt att smn, som om man föll i trans. Här var det ingen skillnad på Roses uppförande och de andras. Alla sov de som i ett trollslag.
"Vid Merlins skägg, vilken otroligt hemsk lektion!" Utbrast Edwin då de var påväg ut ur klassrummet.
"Jag hörde det där", sade Binns frånvarande röst medan han flög genom väggen. Alla föll i gapskratt påvägen ner till matsalen. Det var där problemen började.

Rose gick in i stora salen och kände genast hur allas blickar riktades mot henne. Rose såg bakom sig. Stod Harry Potter där eller något? Nej, det var tomt. Summer tog henne i armkrok på ena sidan och Chase på andra.
"Kom igen", sade Summer hastigt och placerade Rose på en plats i mitten av salen.
"Vad är på gång?" Ingen svarade. Alla såg ner i sina tallrikar och ville inte möta hennes blick.
"Vad är på gång?" frågade hon ihärdigt. Men svaret fick hon inte från sina vänner. Istället kom en äldre flicka från Ravenclaw med långt, blont hår och såg på henne.
"Har du trollstav?" Frågade hon och Rose såg förvånat på henne. Rosekunde tydligt märka hur de närmaste ur både Hufflepuff och Ravenclawbordet lyssnade på vad hon hade att säga.
"Ja...? Varför skulle jag inte ha det?" Alla satt knäpptysta och såg på Rose, som förtvivlat sökte stöd hosDumbledore. Det var bara ett problem. Han var inte där. Chanel lade ner några smörgåsar i sin väska.
"Kom så går vi", sade hon. De andra nickade och följde med. Hela salen följde Rose, som i chock gick ut. Hur hade alla fått reda på det? Det var ju Roses hemlighet. Det fanns bara två möjligheter: Antinge hade Dumbledore berättat för någon, eller så hadenågon av hennes vännr gjort det Rose övervägde alternativen. Att Dumbledoreskulle ha skvallrat på henne kändes omöjligt. Det var tvunget att vara någon av dem som påstod attde var hennes vänner.

Alla gick de till pojkarnas sovsal. Där kunde de prata ostört och utan att någon lyssnade på dem. Rose sade som det var och mindes att de inte ville möta hennes blick då de precis hade kommit in i matsalen.
"Ni visste vad det handlade om innan gjorde det. Varför?"
Edwin svarade.
"För att det har kommit folk, iallafall till mig och Chase, hela morgonen och frågat om det var sant. Vi har sagt att det inte var det och att vi inte vet vad de har hört för rappakalja."
Summer nickade. "Jag hörde några prata om det utanför Binns klassrum."
"Jag med", sade Chanel. Rose såg på dem en efter en.
"Men någon har spritt ut det, och det var bara ni och Dubledore som visste. Jag tvivlar starkt på att Dumbledore skulle sprida ut ett rykte om att en av hans elever inte var det minsta magisk."
Rose hoppades att någon skulle säga något. Summer tog till orda.
"Ingen av oss har sagt något, Rose. JAg kan hjälpa dig med magin om du vill. Vi kan öva på trollformler och sånt en gång i veckan. Då kan du minsann visa alla att du visst kan magi i samma gradsom alla andra här."
"Tack", sade Rose med en tår rinnande för hennes kind. Det hon inte anade var att detta bara var början.....

Spännande!

Awesome!!

Typ.. Awesome!

Super!

Kapitel sex: En allt sämre fortsättning

Rose var snabb på att lära sig och snart var hon i samma tempo som de andra. Viskningarna hade börjat avta i korridorerna, och i och med att det blev kallare och kallare kunde förstaårseleverna spendera ännu mer tid till att lära sig trollformler och förhäxningar i smyg. I och med att Chanel och Edwin hade kommit allt närmre varandra hade Summer backat och spenderade nu det mesta av sin tid med Rose, glatt pratande om den där Hufflepuffpojken som hade sagt att hon var söt för ett par dagar sedan. Ingen verkade dock rikta sin blick mot Rose, varken killar eller tjejer ville spendera sin tid med henne. Till och med Edwin hade börjat dra sig undan. Rose undrade om kompisgänget skulle splittras bara för hennes hemlighet, som nu verkade ha läckt ut.

En dag, när Rose satt och skrev en mycket långtråkig uppsats om trollkarlarnas riksförbund till professor Binns, hörde hon två röster som enträget grälade påväg in i uppehållsrummet.
"Hur kunde du göra så? Stackars henne", sade den mest upprörda rösten.
"Det var verkligen inte meningen att berätta. Jag skulle bara berätta om vilka ni var för Ray, och så slank det ur mig. Jag menade inte att förråda henne."
Det sistavar definitivt Edwins röst, och Rose blev omedelbart intresserad. Det kunde väl onte handla om henne själv? Roses hjärta slog hårt då hon såg Chanel och Edwin komma in i uppehållsrummet. Edwin stannade tvärt, med ögonen fästa på Rose. Rose såg från den ena till den andra och ännu en gång fylldes hennes ögon av enträgna tårar.
"Förlåt, Rose. Det var inte meningen. Jag ville verkligen inte säga det.."
Rose ställde sig upp och gav Edwin en mörk blick innan hon begav sig upp till sovsalen. Hon vände sig om vid dörren.
"Jag trodde faktiskt inte att du skulle sprida ut ryktet. Det trodde jag inte om någon av er." Sedan fortsatte hon till sovsalen, med tårar i ögonen.

"Du missade vårat senaste möte", sade Albus Dumbledore lugnt med de blåa ögonen fästa på Rose, sökandes in i hennes själ.
"Jag vet, sir", svarade Rose och försökte komma på en anledning till varför. Hon ville inte säga som det var. Att hon hade varit för ledsen för att komma. Att Summer och Chase hade suttit och försökt att trösta henne i pojkarnas sovsal.
"Jag höll på med en viktig uppsats till professor Flitwick..." Dumledore såg på henne med höjda ögonbryn.
"Då skulle jag bli förvånad, eftersom jag tydligt och klart har bett Flitwick att förstaårseleverna inte ska få någon uppsats innan slutet på året." Rose suckade. Man kunde inte ljuga för Dumbledore. Det var en ren omöjlighet.
"Det var Edwin.." Rose fick en klump i halsen. Det var förstås därför han hade hållt sig undan fån henne den senaste tiden. hon hade gett honom dåligt samvete. Dumbledore nickade.
"Mr. Jones har kanske inte bara bra egenskaper. Men du måste tänka på, Rose, att om man verkligen gillar någon gillar man inte bara personens bra egenskaper utan även de dåliga. Jag hade en riktigt god vän en gång. Grindelwald hette han. Det var faktiskt jag som så småningom....." Dumbledore avslutade inte meningen och Rose tyckte sig se något sorgset i hans ögon. Dörren öppnades. Den var professor McGonagall.
"Professor Dumbledore. Kom snabbt. Dolores försöker avskeda Sibylla." McGonagall såg rasande ut och stängde snabbt dörren. Rose hörde hennes steg försvinna bort i korridoren.
"Du får ursäkta mig, Rose. jag måste gå och hjälpa en av mina kollegor."
Rose gick ut ur rummet och följde Dumbledore till Entréhallen. Där, med resten av folkhopen stod hennes vänner. Rose smög fram till Edwin.
"Förlåt för att jag tog så illa upp", sade hon tyst. "Är vi vänner?" Edwin tog hennes hand och skakade den lätt.
"Vänner", sade han bekräftande.

Bra!!! Verkligen värt att ha väntat på

Superbra!!!

Kapitel sju: Brevet

Stämningen förändrades inte precis till det bättre sedan Sibylla Trelawney blev avskedad. Visst blev hon i alla fall inte avvisad från skolan, vilket gladde Rose. Inte för att hon hade Trelawney i något ämne, eller för att hon tyckte om henne på något vis, men det kändes ändå som en slags trygghet på något sätt att det fanns en lärare till på skolan. En lärare som inte var som Umbridge. Det betydde att det fanns en till som satte sig upp mot ministeriet. Rose hade hört talas om att en äldre elev, den där Harry Potter, hade startat en hemlig grupp för försvar mot svartkonster på skolan. Rose hade hört Michael Corner när han och Antony Goldstein med låga röster satt och pratade i biblioteket. Rose hade inte tvekat att gå med om hon hade varit några år äldre, men hon var rädd. Dessutom trodde hon inte att hon skulle klara av de besvärjelser de skulle lära sig där.

Just denna dag satt Rose i Hufflepuffs uppehållsrum och skrev sista raderna på en fyra decimeter dödstråkig uppsats för Professor Sprout om något som kallades för djävulens snara, något Rose inte ville befatta sig med det minsta. Några femteklassare gick förbi henne och fnissade medan de tittade på henne. En av de sade till och med:
"Titta, det är mugglaren. Hon som inte är magisk. Dumbledore tog in henne på skolan för att han tyckte synd om henne. Mer än jag gör, kan jag ju säga. De gick båda skrattande ut ur uppehållsrummet. Detta var en sådan gliring Rose var van vid. Många av de andra eleverna verkade inte tycka att det var okej att hon var där. För många av de var hon till och med som ett spöke, de bara gick förbi utan en blick på henne. Hon var inte där. Dumbledore hade förklarat för henne att det var normalt att känna sig utanför på en ny skola. Det var inget konstigt med det. Men bra kändes det inte.

Något väckte upp Rose ur sina drömmerier. En uggla knackade lätt på rutan med näbben. Rose gladde sig åt att det bara var hon, Chase, Summer, Chanel och Edwin i uppehållsrummet för tillfället. Då skulle ingen annan kunna komma och störa eller förstöra hennes förmiddag som hittills hade varit helt okej. Chase reste sig ur sin bekväma, gula fåtölj vid brasan och öppnade fönstret. Den gråa fågeln flög in med den starka vinden utanför och landade på mattan. Rose kikade nyfiket över hans axel. Kuvertet var skrivet med rödaktigt bläck och med sned, snirklig handstil.

Rose Norbury,
Hufflepuffs uppehållsrum,
Hogwarts

Rose tog det ur Chases hand och rev nyfiket upp det. Vem skrev brev till henne? Det var Dumbledore, som alltid. Hon hade faktiskt fått brev från sina föräldrar också ett par gånger i månaden. Ibland skickade de med någon present eller godsak som Rose delade med sig av till sina vänner. I brevet stod följande:

Något enastående har hänt. Kom till mitt kontor så snart du har tid,
Albus Dumbledore.

"Nå?" Frågade Summer enträget och nyfiket. "Vad står det?" Rose tittade upp på sina vänner från pergamentet.
"Dumbledore vill att jag kommer till hans kontor omedelbart. Något enastående har hänt, skriver han." De andra nickade.
"Jag följer med dig", sade Edwin och Chanel nickade instämmande.
"Jag med."
Chase såg ner på de få ord han hade skrivit på sitt pergament.
"Sorry, Rose. Jag måste skriva den här skiten." Han gestikulerade mot pergamentet.
"Jag med", sade Summer. Rose bara nickade.
"Det är okej", sade hon stilla. Alla betedde sig som om något hemskt skulle ske. Väntade de sig att det var nu hon skulle bli utkastad för att det hade visat sig att hon inte kunde lära sig magi? Vägen till Dumbledores kontor kändes längre än vanligt där de tre eleverna gick, arm i arm och pratade och skrattade. När de äntligen kom fram till de två stenfigurerna hade Rose nästan glömt bort varför hon hade börjat gå.
"Lakritsormar", sade Rose och dörren öppnade sig för henne. Hon gav sina vänner en kort vinkning och skyndade sedan upp för trappan för att se vad Dumbledore ville. Hennes hjärta bultade hårt i bröstet på henne, för hon förstod att det var något mycket viktigt den gamla mannen hade att säga henne.