Harry Potters liv efter striden(SV)(Restart av tråd)

Nu då

___________________________________

Kapitel 29: Bröllop, blekhet och byta jobb
3 augusti, 2007
James 3, Albus 1 och vem sjutton bryr sig om Harry och Ginny..

Harry vaknade av en serie väldigt hårda knuffar. Något irriterat öppnade han sina ögon och fann sin äldsta son stå och knuffa på honom.
”Sluta knuffa”, gäspade Harry. ”Vad vill du, James?”
”Gå upp”, skrattade James och klättrade upp i sängen för att väcka Ginny också. Harry hittade sina glasögon och slappnade genast av mer när han kunde se rummet. Det var ljust och badade i ett starkt solsken som fick Harry att snabbt knipa igen ögonen och vända sig åt andra hållet. James hade låtit bli att puffa på Ginny (Harry blev smått avundsjuk eftersom det värkte i sidan efter James hårda nävar) och istället krupit ner bredvid henne, och det såg faktiskt väldigt gulligt ut. Harry önskade nästan att han hade haft en kamera, men sanningen var nog att de inte behövde någon, det fanns mer än gott om tidningsurklipp med dem. Hermione sparade dem ifall Harry och Ginny någon dag skulle vilja läsa, men själva läste de inte ens urklippen. Ginny hade försökt någon gång, men hon hade bara blivit irriterad över att se sig själv på andra ställen i tidningen än quidditchspalterna, så nu läste definitivt ingen förutom Hermione.

Harry väcktes ur sina tankar av att Albus började pipa från sitt rum, och ytterst motvilligt reste han sig från den varma sängen.

Det var inte en fullt normal sommardag – Neville skulle gifta sig vid 15 och Harry var nästan nervös för sin kompis skull.
”Tänk om han säger fel eller…” började Harry för tredje gången, och Ginny satte återigen handen för hans mun medans hon himlade med ögonen.
”Han kommer inte att göra fel. Hur då, menar du?”
”Ja men, tänk så råkar han säga nej..” slank det ur Harry. Han ångrade sig så fort han sagt det, för Ginny började nämligen fnissa hysteriskt.
”Då kommer han att bli den första i världshistorien”, lyckades hon få fram mellan skrattattackerna. ”Det är faktiskt inte så stor chans, och du borde visa lite mer förtroende för honom.” Harry log.
”Okej. Jag ska sluta oroa mig.”

Vid 14.45 lyckades de faktiskt vara på plats. Egentligen var det tillåtet för barn att vara med på bröllopet, men varken James eller Albus uppskattade att sitta stilla och tysta någon längre stund, så Arthur vaktade de och Rose – Hermione hade tänkt på samma sätt. Det var en väldigt solig och varm dag, så att vänta på att få gå in och sätta sig var egentligen inget problem, det var bara att sätta sig i gräset på kyrkogården och njuta av solskenet – Harry njöt dock inte riktigt lika mycket som alla andra eftersom solen reflekterades i hans glasögon och resulterade i att han fick blunda mest hela tiden.

Hur som helst lyckades de få bra platser tillsammans med Hermione och Ron, och inne i kyrkan var solskenet inte fullt så hemskt, det var mest ett behagligt och faktiskt ganska vackert ljus. Harry såg att Neville redan stod längst fram och flätade sina fingrar av nervositet. Neville tittade nervöst på honom och Harry besvarade blicken med ett leende. Neville log snabbt tillbaka och tittade sedan bort igen. Harry såg att han tittade på korten av Frank och Alice Longbottom som var placerade på första bänken, och det värkte lite i honom att veta att Frank och Alice inte kunde närvara vid sin sons bröllop. Även om Harry hade dödat Voldemort, hade Voldemort redan hunnit döda och tortera så många folk att Harry ibland tänkte att det hade varit meningslöst, även om han visste att det absolut inte varit så. Han tittade på Ginny, som sträckte på sig för att se bakåt, och medgav för sig själv att om han inte dödat Voldemort, fanns det mycket större chans att hon inte skulle vara i livet, att ingen i kyrkan skulle ha varit det. Den tanken fick allt att lätta lite, och Harry vände sig också bakåt när en bröllopsmarsch började spelas och Hannah sakta började gå uppför altargången tillsammans med sin pappa. Hennes klänning var vit, glansig och väldigt enkel, men den var fin och passade henne. Kinderna blev lätt rosa när hon upptäckte att alla tittade på henne, men hon fortsatte beslutsamt gå uppför altargången och när hennes pappa lade hennes hand i Nevilles spred sig ett stort leende på både hennes och Nevilles läppar. Prästen var mycket liten och hade en pipig röst, men när han började prata spreds ändå en behaglig tystnad över kyrkan – Han verkade i alla fall ha förmågan att få folk att lyssna. Harry vände sig åt vänster för att le mot Ginny, och hon gav honom ett snabbt leende tillbaka, men antingen så var det ljuset eller så var hon trött, för Harry noterade att hon såg aningens blek ut.
”Är du okej?” viskade han snabbt till henne och fick en snabb nickning till svar. Ljuset, alltså. Harrys fokus återvände till vigseln.

[Ja du Josefin. Är du så besatt av vigslar så ta och skriv en själv. Jag orkade inte. Nu återgår vi till novellen.]


Vigseln var inte särskilt lång, men när den var slut hade ändå temperaturen i kyrkan hunnit stiga ordentligt, så när de fick gå ut ur kyrkan för att ta sig till festen var det väldigt befriande.
”Det måste vara trettio grader idag”, konstaterade Hermione när de börjat gå mot Augustas hus, där festen skulle hållas. ”Men nu är det kväll, så det borde bli lite svalare i alla fall.”
”Hoppas Augusta sätter på en sådan där kall luft-förtrollning”, sa Ron. ”Och hoppas hon har mat, min mage kurrar.”
”Onödig information.” Ginny himlade med ögonen. ”Det har alla hört.” Hon duckade snabbt undan Rons knytnäve.

Till en början var festen inte särskilt spännande, och Augusta hade ingen aircondition – men däremot väldigt många saker att dricka, så det gick ingen stor nöd på alla bröllopsgäster. Neville och Hannah var omringade av gäster mest hela tiden, så det blev tyvärr inget tillfälle att prata med dem. Någon annan som däremot fick ett tillfälle att prata med Harry var Kingsley.
”Harry”, sa han med sin vanliga brummande röst och satte sig på stolen mitt emot. ”Jag har tråkiga nyheter.” Harry tittade upp från den intressanta föreställning Neville och Ron höll på med. Föreställningen hette ”Hur det går efter åtta glas eldwhiskey” och det var inte säkert att den var riktigt planerad. Den var hur som helst ganska roande – Ron hade nu på sig en rosa mössa med rosetter och hade en klacksko i munnen, och Neville läste högt ur ett reklamblad för Madame Malkins klädnader.
”Vilka då?”
”Chefen för aurorerna…” Kingsley lät tummen glida runt på ett tomt kakfat. ”Han dog i en mugglarbilolycka för ett par timmar sen. Vi fick besked nu.”
”Nej”, suckade Harry. ”Då blir det väl kaos på vår avdelning?”
”Kanske inte”, sa Kingsley och log. ”Kanske inte… Om du väljer att ta över jobbet.”

”Det skulle inte funka. Du jobbar redan för mycket. Du kan inte jobba ännu mer.”
”Jag vet, Ginny…”
”Jag gillar det inte.”
”Kingsley säger att jag kan gå ner i arbetstid om jag jobbar hemma…”
”Men då skulle du ju jobba hemma, och det vill jag inte…” Ginny suckade och skakade på huvudet. Harry kunde se att hennes bruna ögon höll på att tåras, och han lade försiktigt armarna mot henne, drog henne till sig.
”Vi pratar med honom, okej?”
”Jag vill inte stå i vägen för ditt arbete, jag vill inte att du ska arbeta mer, jag vill inte… Det här funkar inte!” Ginny skakade på huvudet.
”Han kanske kan fixa någonting om jag förklarar, snälla…”
”Harry, jag skulle bara känna mig i vägen. Jag vill inte det. Hon tog sig loss ur hans armar och tittade på honom med ett ansikte som åter igen var blekt.
”Ginny, om du nu säger att du mår bra, varför har du gått omkring och sett blek ut hela dagen då?” Harry tittade oroat på henne.
”Har jag?” frågade hon tyst, fast Harry hörde att hon inte tog det som någon större överraskning.
”Ja, det har du. Och du är fortfarande blek.”
”Trött, bara.” Ginny ryckte på axlarna. ”Jag mår okej.”
”Lovar du?”
”Sluta tjata. Skulle du prata med Kingsley eller inte?”

”Får jag bjuda upp till daaaans?” Ron vinglade fram till Harry.
”Nej”, sa Harry tyst och gick irriterat förbi Ron för att hitta Kingsley. Först fick han kliva över Neville, som låg och tittade i en barnbok på golvet och korsa förbi Hagrid som sov i en stående ställning lutad mot bokhyllan och snarkade, men sedan hittade han Kingsley med näsan nere i dagens nummer av The Daily Prophet.
”Kingsley?” Harry harklade sig för att Kingsley skulle höra.
”Mm… Va?” Kingsley tittade förvånat upp från tidningen.
”Jag undrade om mina arbetstider som du pratade med mig om.”
”Vad är det med dem?”
”Går de att… sänka? Du vet, jag har en familj.”
”Just det.” Kingsley kliade sig i huvudet. ”Du vet, när man inte har familj själv blir det väldigt förvirrande…” Harry fnös och Kingsley log lite. ”Okej. Jag sänker dina arbetstider, så att du jobbar mindre än nu, om du bara lovar att ta jobbet.”
”Okej.” Harry nickade och Kingsley tittade nöjt på honom. Det var tyst i runt fyra sekunder (med undantag av Hagrids snarkningar) innan tystnaden avbröts av Nevilles höga skratt.
”Och sedan… Sa… Hahaha… Bamse… Haha… Kom så går vi och äter maaat…”

Jättesuperdupermegabautaultragigavärldsbästbra! (x10000000000000000000000000000000000000)

Hihi... Tack ^^

Asm skrivit!
Det känns verkligen som om man är med.

Just på slutet fick jag ett skrivar-ryck. Tror jag skrev från att de gick från bröllopet till slutet i ett streck med någon paus mitt i Harrys och Ginnys småbråk, eller vad det nu var. Diskussion?

Harry tittade upp från den intressanta föreställning Neville och Ron höll på med. Föreställningen hette ”Hur det går efter åtta glas eldwhiskey” och det var inte säkert att den var riktigt planerad. Den var hur som helst ganska roande – Ron hade nu på sig en rosa mössa med rosetter och hade en klacksko i munnen, och Neville läste högt ur ett reklamblad för Madame Malkins klädnader.
______________________
”Får jag bjuda upp till daaaans?” Ron vinglade fram till Harry.
______________________
Först fick han kliva över Neville, som låg och tittade i en barnbok på golvet och korsa förbi Hagrid som sov i en stående ställning lutad mot bokhyllan och snarkade,
_____________________

Det var tyst i runt fyra sekunder (med undantag av Hagrids snarkningar) innan tystnaden avbröts av Nevilles höga skratt.
”Och sedan… Sa… Hahaha… Bamse… Haha… Kom så går vi och äter maaat…”
____________________

AHAHAHAHAAHAHAHAAHAHAHAHAHAHAAHAHAHAHAHAHA!!!!!!!!!!!!! Åååh, Johanna,
You did absolutely my day ♥♥

Varsågod, men ingen ära på mig. Det var min kära syster som tvingade mig att Neville och Ron skulle bli fulla, sedan överdrev jag lite. Men jag blir röd i ansiktet av skratt, så jag tror det blev bra

^ Haha!

Jätte bra!

Jättesuperdupermegavoldetmortawesome!!!!
♥♥♥♥