Kärlek vid första ögonkastet [SV]

ok
längtar

Here you go

Kapitel 12

”Kan någon hjälpa mig med att sätta på mig halsbandet?” Sa jag och tittade på tjejerna som hade fullt upp med att sminka sig och fixa håret. Jag suckade år tjejerna som inte sa något och jag tittade ner på halsbandet som jag hade fått av Marcus i födelsedagspresent några dagar för sent. På kedjan hängde ett hjärta av lila små stenar som glittrade av ljuset från fönstret. Jag tog upp en hårklämma och satte slarvigt upp mitt hår. Jag försökte innerligt att knäppa halsbandet och jag lyckades till slut. Jag slängde en blick bort mot tjejerna som redan hade börjat fixa med sina klänningar och jag tittade senare ner på min som låg på sängen. Den hade samma färg som stenarna på halsbandet och var axelbandslös.
”Har du inte börjat med håret än Jane?” Sa Melanie och suckade djupt.
”Nej, men det är gott om tid” Sa jag lugnt och lade lite svart ögonskugga på ögonlocken.
”Gott om tid?! Jane en halvtimme är inte gott om tid” Sa hon och gick mot mig. Hon tog tag i hårklämman och tog ur den ur mitt hår.
”Vad gör du?” Frågade jag och suckade mot henne med ett leende.
”Jag fixar ditt hår, så fixar du ditt smink” Sa hon och jag skrattade lågt.
”Okej, men gör det inte för mycket bara” Sa jag och nickade långsamt samtidigt som hon såg väldigt koncentrerad ut.

Efter ett tag föll mitt långa, platta, ljusbruna hår i stora lockar. Melanie fixade till det sista med mitt hår och jag ställde mig upp när hon var klar.
”Tack” Sa jag och kramade henne.
”Du hade ändå bara misslyckats om du hade försökt själv” Sa hon och jag log mot henne.
”Jag antar att du har rätt” Sa jag och hon skrattade. Laurie och Sam stod nu och fixade till sina klänningar i en varsin spegel och Melanie började ta på sig sin. Jag gick mot sängen och tog upp min klänning i händerna. Jag hade aldrig riktigt varit förtjust i att klä upp mig, men jag antog att jag inte hade så mycket till ett val, det var ju ändå julbalen. Jag gick in i badrummet för att ta på mig klänningen, jag ville se den på först ensam. Tjejerna hade fortfarande inte sett den på då jag provade den ensam i affären. Jag satte i benen försiktigt för att inte lägga klänningen på golvet. Jag drog upp dragkedjan när klänningen väl satt på plats och jag rättade till den lite. Jag tittade in i spegeln. Klänningen satt lika bra som den gjort i affären och föll fint ända ner till fötterna. Jag log mot tjejen i spegeln, hennes hår och ögon passade perfekt ihop med den lila klänningen. Jag snurrade ett varv och lät klänningen flyta mjukt mot benen. Jag öppnade dörren långsamt för att visa mig för tjejerna som nu skrattade för full hals.

”Vad är det som är så kul?” Frågade jag och tittade på dem.
”Sam berättade precis när…” Tystnad utbröt när deras blickar var riktade mot mig.
”Vad?” Sa jag och jag kunde se hur Laurie öppnade sin mun för att säga något men inget ljud kom ut ur hennes mun.
”Shit vad fint” Fick Sam ur sig tyst och jag log.
”Du den där lila färgen passar verkligen dig” Sa Melanie sittandes i sin isblå klänning på sängen.
”Tack” Sa jag tyst ganska generat.
”Det är bara en sak som fattas” Sa Melanie och jag tittade frågande på henne. Hon började rota i sin väska medan Sam och Laurie fixade lite med sina klänningar, Sam med sin blodröda och Laurie med sin mörkblå.
”Här har vi det” Sa Melanie och tog upp en blomma av tyg i vitt och lila. Hon viftade med handen att jag skulle komma och jag gick bort till hennes säng. Hon satte blomman mot tyget och jämförde de lila färgerna.
”Det passar perfekt” Sa hon och jag tvekade i några sekunder.
”Melanie, jag vet inte, jag vill inte att det ska bli för mycket” Sa jag och syftade på att blomman faktiskt var stor och fluffig. Melanie tog sin stav som låg på nattduksbordet och riktade den mot blomman. Blomman blev hälften så stor utan att hon sagt något, klart och tydligt låg jag efter med att kasta trollformler utan att tala.
”Bättre?” Frågade hon jag nickade. Hon tog en hårslinga från min snedlugg och satte fast blomman så det höll luggen uppe.
”Tack igen och jag tror att vi måste gå nu” Sa jag och alla tre kastade förvånade blickar mot mig.
”Vänta nu, hörde jag helt fel men sa du precis att vi skulle gå för att komma i tid?” Frågade Laurie och jag nickade långsamt.
”Vad är det som är fel på det? Det är väl ganska logiskt? Sa jag och tjejerna började skratta.
”Jane, det måste vara första gången du tänker på om vi är sena eller inte” Sa Sam och jag tänkte efter, det stämde ju faktiskt lite.
”Okej men i alla fall, ska vi dra oss neråt?” Frågade jag och de började ställa sig upp. Med en sista blick in i spegeln gick vi ner för trappan.

Jättebra!

bevakar

jättebra!!
Undra vad Marcus kommer säga när han ser henne?

Superbra kapitel!
Längtar som voldie till nästa kapitel!

meeeeer

Ledig imorgon, kommar nog mer då tack för kommentarerna det värmer ♥

Ok
längtar

har dröjt ett tag nu... otroligt mycket i skolan den här och nästa vecka men jag har dragit ihop ett kort kapitel 13, hoppas det duger


Kapitel 13

”Vi går till killarna i Rawenclaw och hämtar dem” Sa Laurie och jag nickade snabbt.
”Jag väntar här på Marcus, vi ses nere i Den stora salen antar jag” Sa jag och vi alla kramade varandra.
”Ses snart” Sa vi samtidigt och vi började skratta av att våra röster kom helt i otakt. De gick ut genom dörren och jag gick runt och tittade på tavlorna i sällskapsrummet för att ha något att göra. Jag stannade vid en som jag aldrig riktigt lagt märke till förut. Den föreställde en luftballong som flög uppe bland molnen. I korgen på luftballongen stod det en man tittandes bort mot solnedgången. Mannen på tavlan vände sig mot mig och vinkade. Jag vinkade tillbaka leendes och hörde några steg bakom mig. Jag vände mig om och såg Robin som drog handen igenom sitt mörkblonda hår.
”Hej Robin, kommer Marcus snart?” Frågade jag och han nickade.
”Han kommer snart och den där färgen passar verkligen dig” Sa han och jag rodnade lätt.
”Tack, det börjar bli lite tjatigt att höra det” Sa jag och vi skrattade lågt.
”Aa, jag antar att jag ska dra mig ner mot Den stora salen då” Sa han och jag kände att situationen blev lite pinsam.
”Mm vi ses väl sen” Sa jag och jag blev lämnad ensam igen. Denna gång förblev jag inte ensam länge och Marcus kom ganska snart ner från sovsalen.
”Wow” Var det ända jag hörde och jag vände mig snabbt om. Marcus stod i en svart kostym och vit skjorta. Runt halsen hade han en lila slipps som matchade min lika lila klänning.
”Hej snygging” Sa jag och kysste honom lätt på munnen.
”Hej min ängel” Sa han och kysste tillbaka.
”Så du visste att jag skulle ha en lila klänning?” Sa jag lite retandes och tittade oskyldigt på mig.
”Nää, fast det kan ju ha varit någon som nämnt det, fast jag vet inte riktigt” Sa han och jag skrattade, jag visste att tjejerna inte skulle kunna hålla sig om han hade frågat.
”Du ser gudomlig ut” Sa han och puttade bort mig lite ifrån honom så han kunde titta på klänningen ordentligt.
”Tack, ingenting emot dig” Sa jag och han skrattade lågt. Han gick ett varv runt mig och snuddade klänningen med sina fingertoppar. Jag log och han lyfte sin hand för att ta min.
”Ska vi?” Sa han och jag kände värmen när jag la min hand i hans. De här månaderna på Hogwarts hade varit de hittills bästa av de många jag hade spenderat där.
”Självklart” sa jag och vi gick mot Den stora salen.

När vi gick in i Den stora salen möttes vi av många ljus som lyste upp hela rummet. En stor julgran var placerad längst bort och en stor scen stod precis bredvid. De flesta såg redan ut att vara där och när jag och Marcus gick in kände jag flera blickar vända sig mot oss. Jag drog i Marcus arm försiktigt.
”Kan vi inte gå och hämta lite dricka?” Frågade jag och han nickade. Vi drog oss bort mot bordet med olika drickor. Marcus hällde upp två glas pumpajuice och jag tog emot ett av dem.
”Tack” Sa jag och vi satte oss på de närmaste stolarna. Jag tog en klunk och kände den goda smaken sprida sig i munnen långsamt. Ett band steg upp på scenen och de flesta närmade sig snabbt scenen. De började spela en snabb låt och alla började hoppa och dansa.
”Får jag lov?” Frågade Marcus och sträckte fram sin hand ännu en gång mot mig. Jag suckade och log.
”Okej, men jag varnar dig att det inte är min bästa sida”
”Jag tror dig inte förrän du har bevisat det” Sa han och vi gick iväg mot alla andra.

Efter en låt som kändes väldigt lång stod vi och varvade ner lite längre bort från den stora folkmassan.
”Så dålig var du ju inte” Sa han och jag höjde mina ögonbryn av förvåning.
”Verkligen” Sa jag ironiskt och vi skrattade tillsammans. Denna gång började en balad spelas som låt och flera satte sig ner vid borden och stolarna runt dansgolvet.
”Kom” Sa jag och drog med mig Marcus ut i mitten av golvet.
Han skrattade lågt och kysste mig långsamt. Vi gungade i takt med musiken och log mot varandra.
”Jag älskar dig Jane Green” Sa han och tittade rakt in i mina hasselnötsbruna ögon.
”Jag älskar dig med Marcus Talcott” Sa jag och tittade tillbaka in i hans havsblå.