PG-12 Den 31 Oktober 1981 [SV]

Perfekt!

Här kommer det sista kapitlet! Efter det här kapitlet börjar "typ" första boken! ;D Hoppas ni gillar och tusen, tusen tack till alla som har läst och gett så fina kommentarer! ♥ P.S. Totalt fick jag ihop hela 24 A5-sidor (Fast jag har gjort många "spaces" också!) D.S.
_____________________________________________



Kapitel 8 - Pojken som överlevde.
Smärta. Outhärdlig smärta. Det var vad Harry kände just nu. Visserligen var han ett år, och kunde inte beskriva smärtan på ett bra sätt. Men han nöjde sig med att skrika. Hans ögon var grumliga, han kunde nästan inte se. Men han tittade på sin mamma som låg livlös på golvet, med ögonen öppna. Harry trodde ett tag att det var en dålig imitation på James "tittut-bus" som han brukade leka med Harry.
Harrys panna hade fått ett märke. Ett märke som såg ut som en blixt. Det var det som gjorde så ont. Obeskrivligt ont. När Voldemort försvann kroppen, men en liten del, som såg ut som en ande for in i Harrys kropp, i märket (ärret), på precis samma ställe som förbannelsen hade träffat.

Gatan nedanför var helt tyst och stilla. Klockan var vid halv elva. Helt plötsligt - från ingenstans - dök en man i en svart resmantel upp. När han gick efter gatan, sakta, med manteln flaxande efter sig, såg det ut som en förvuxen fladdermus. Han gick mot familjen Potters hus. En... två... tre tårar rann nerför hans gulbleka hy och den krokiga näsan. Severus Snape befarade det värsta. Han befarade inte. Han förstod. Bara man såg upp på huset så kunde man absolut inte undgå att någonting fruktansvärt hade hänt. Huset såg helt raserat ut. Stora bitar av taket och väggarna var borta, fönstren var krossade. Sakta gick Severus efter den vackra gången med stenar som Lily hade gjort. Gången ledde ända fram till dörren. Severus grep tag i det (till och med) svaga dörrhandtaget, och drog upp dörren. Det var kolsvart i huset.
Lumos, tänkte Severus instinktivt. Spetsen på Severus trollstav tändes, och avslöjade total förödelse. Möblerna i köket - rummet som var närmast hallen - var trasiga och låg huller om buller. Severus, som var påväg uppför trappan hade lämnat ytterdörren öppen, märkte inte att familjens katt smet ut, skräckslagen. Den skulle förmodligen aldrig återvända. Severus var nu uppe på övervåningen. Där låg James Potter på rygg med vidöppna ögon som stirrade tomt på Severus. James var död. Allt hat Severus hade känt mot James i alla åren, var som bortblåst. Men han var tvungen att gå vidare. Han var tvungen att gå vidare till sovrummet. När han var framme vid dörren till sovrummet tog han ett djupt andetag. Han öppnade dörren till sovrummet och möttes av en syn som fick honom att tappa orken att stå upp, ja, till och med att leva. Lily var död. Livlös! Snape grät på allvar. Han kramade om Lily och höll henne så hår han kunde. Kvinnan som han alltid älskat, och den enda han någonsin brytt sig om var död! Severus satt länge kvar där och höll om Lily. Varför? Snape hade alltid haft ett olyckligt liv, ända sen barndomen. Varför?

Men på våningen under steg en gigantisk man genom den redan öppna dörren. Det var skogsvaktaren på Hogwarts, Rubeus Hagrid. Han gick mot trappan som ledde till andra våningen. Även Hagrid grät. När han kom fram till andra våningen och såg James döda kropp gav han fram en uppgiven suck och snörvlade och grät ljudligt.

Först nu fattade Severus att det var någon annan i huset. Sakta stegade han bort från Lily och transfererade sig bort. Hagrid hörde att det kom ljud från sovrummet.
"Vem där?" ropade han och såg vaksamt på den stängda dörren till sovrummet. Han stegade fort mot den och drog upp den. Där möttes han av samma hemska syn som Severus. Lilys döda kropp. Men också möttes han av en väldigt stor lycka: Harry levde! Visserligen såg han mycket vanvårdad ut, men han skulle föras i säkerhet nu! Hagrid vägrade att se något mer på Lily, eller James. Han lyfte upp den störtgråtande Harry ur spjälsängen och stormade ut ur huset. Han bäddade om Harry med några filtar och satte honom i sidvagnen på en motorcykel! Efter det så hände något häpnadsväckande - motorcykeln flög! Nu skulle Harry Potter föras i säkerhet, den saken var klar.

såå himla sorlig men ändå bra

Så himla bra men ändå väldigt sorglig! Jag började nästan gråta när jag läste det förra kapitlet när Lily pratade men Harry!

så braao!

Jättebraa! Åh, det här fick mig att vilja läsa första boken igen :') ♥

samma här

Gud vad bra :')

Jättebra!!

Super bra!