Den onämnda magiska trekampen (SV)

Braa!

Lele: tack så jätte mycket! det är löjligt hur mycket jag ler när jag läser såhär snälla kommentarer och jag kan inte förstå hur jag fått såhär fantastiska läsare! ♥

Sourire: I'M SO SO SO SO SORRY! grät själv sönder när jag skrev första delen av detta kapitel för mådde så dåligt för det kändes som jag mörat någon jag älskar och satt och tänkte om och om igen vad har jag gjort?!

Trodde verkligen inte att jag skulle skriva ett kapitel i den onämnda magiska trekampen som faktiskt skulle få mig gråta... (Okej, kommer gråta sönder när det sista kapitlet är skrivet eftersom den onämnda magiska trekampen varit mitt liv i snart två år och jag är faktiskt väldigt stolt över att jag vågade lägga ut den och är väldigt stolt över den!♥)
:3♥♥

lily, luna: Om det är till någon tröst så grät jag väldigt mycket och hade världens ångest när jag skrev första delen :'( ♥

Missa t evans: Ska se vad jag kan fixa
OBS! kapitel 85 blir kapitlet med ''er'' för har ändrat lite i min planering (100 kapitel!) ♥

Hermione. Granger: tack så jätte mycket! :3
----------------------------------------------------------------------------------------------------

Hej allesammans!
kommer lägga ut första delen av kapitel 83 i dag och del 2 och 3 i morgon. Den första delen har varit det svåraste att skriva, trodde aldrig jag skulle gråta så pass mycket som jag gjorde...

Hoppas ni gillar det trots att det är så kort, men tror inte att det hade varit bättre eller sämre som längre så.

Glöm inte skriva er åsikt, ert ''hat'' mot mig, om ni vill något särskilt ska hända i fanfictionen (Sibryella- shippare: vänta till kapitel 84 )

Ha det bra! :3

OBS! Freddelito,Sourire, Missa T Evans: '' Ni'' är med i kapitel 85!

Kapitel 83 De starka som svagast (första delen i Gabryellas perspektiv, del 2 Sirius perspektiv, del 3 Gabryella igen.)

Efter att Hagrid och Aurora sagt adjö för sista gången och alla hade lämnat mig, Pasha och Ritané ensamma med Aurora visste jag att detta skulle bli det värsta och plågsammaste jag varit med om.

- Lova mig, säger Aurora utmattat.
- Vadå? frågar Ritané och tårarna rinner ner för hennes kinder.
- Att ni inte kommer fortsätta bråka som förut och bli en familj, svarar Aurora och jag börjar gråta mer än vad jag gjort tidigare.
- Vi lovar, svarar Pasha och tar tag i Auroras hand.
- Ni måste finnas därför varandra och andra, viskar hon och jag nickar.
- Gabryella, säger Aurora och jag ser in i hennes trötta ögon.
- Var stark, förlåt Sirius och de andra, säger hon och tar tag i min hand.
Jag vet inte vad jag ska svara utan bara nickar och kramar om hennes hand.
- Jag älskar dig så mycket Aurora, viskar jag och tårarna forsar ner som ett evigt vattenfall.
- Jag älskar dig med, och er Ritané och Pasha, säger Aurora och fortsätter.
- Ni måste berätta för far att jag förlåter honom för att han inte alltid visat kärlek mot mig och att Galina och Hristo varit som en familj för mig och att jag älskar dem, säger hon och Ritané och Pasha nickar, men jag bara skakar. Jag vägrar tro på det som håller på att hända.

Fast hur mycket jag än vägrade to på det så höll det verkligen på att hända. Aurora höll på och dö. Hon skulle aldrig få växa upp, hon skulle aldrig gå ut skolan, hon skulle aldrig visa hela världen att hon fanns, hon skulle aldrig få se någon av oss gifta sig eller gifta sig, hon skulle aldrig få barn och vi skulle aldrig få se varandra gamla och rynkiga.

- Vad kommer hända när jag väl dör? Frågar hon med ett rassligt andetag.
- Mor kommer komma och ta hand om dig, svarar jag och möter hennes blick.
- Jag ska hälsa henne från er, säger hon och jag börjar återigen skaka då hon kvider till av smärta.
- Det är okej, Rora, säger jag med ett plågat leende och hon ser utmattat på mig.
- Du behöver inte lida mer, du får lämna oss, det är okej, säger jag och tårarna slutar inte rinna.
- Vi kommer hjälpa varandra, säger Pasha och kysser henne lätt på pannan.

Ritané gör samma sak och jag kramar om hennes hand hårdare och känner hur hon blir svagare och svagare.

- Jag älskar er, viskar Aurora.
- Vi älskar dig, svarar Ritané.
- Mer än allt annat, säger jag och väntar på ett svar som aldrig kommer.

- Aurora? Viskar jag panikslaget och börjar ruska hennes livlösa kropp i hopp om att hon ska vakna.
- Aurora! Vrålar jag panikslaget.
- Nej! Nej! Nej! Vrålar jag om och om igen i panik och misstro. Hon var inte död. Hon fick inte vara död.

Jag hade ingen livslust kvar, ingenting. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen i min sorg och ilska. Jag sparkade sönder det fula bordet bredvid innan jag föll ner på golvet i gråt bredvid sängen med min systers lik. Detta fick inte hända. Min syster var på en plats jag inte kunde hämta tillbaks henne.

- Gabryella, snyftar Ritané när hon och Pasha kommer på varsin sida om mig och lyfter upp mig.
- Varför? Hon hade inte gjort någon något! Skriker jag frustrerat och tårarna forsar ner för mina kinder.
- Hon är borta, det finns inget du kan göra, säger Pasha och kramar om mig hårt.
- Få det sluta Pasha! Få henne vakna! Få det sluta! Skriker jag in i hans bröst och skakar.

Nu hade jag inte längre någon att skydda eller ta hand om. Min syster var död och lika så var jag.

Elisaveta Aurora Krum tog sina sista andetag lördagen den 22 februari 1976 klockan 05.47.

Super bra skriv mer nu

*DÖD*

Hur kan du människa, hur kan du döda den gulligaste personen på hela världen! och Gabryellas utbrott var bara gaaaah... hur får du till alla känslorna så perfekt, hur kan du få något så hemskt att låta så poetiskt och fint samtidigt som det är hemskt! Jag förstår inte hur du gör för att skapa dessa kapitel som får en att gå som i trans i flera minuter, HUR GÖR DU?! Jag har aldrig förr läst en berättelse som fått mig att gråta så mycket som den här, du har verkligen talang så stark att dina texter pulserar ut magi!

Sirius det är nu du ska trösta Gaby she needs your! Och stackars Gabryella nu har hon ingen Sirius och ingen Aurora och snart ska hon läsa på DurmstrangHur kan du? Din underbara karaktär som allt bara går dåligt för! Aja efter regn kommer solsken, hör du det nu ska du börja fixa det här så att det blir bra igen! Annars du.. *visar upp knytnävarna*

Pasha blir bara gulligare och gulligare och Rita börjar också visa lite mer känslor nu vilket är bra! (Bara för att jag tycker det är bra betyder det inte att du är tillåten att ställa till det mer...bara så du vet)

Och nu ska jag inte skriva mer eftersom att jag inte vill uppehålla dig från att ställa allt tillrätta

Hejdå! längtar till Sirius del...bara så du vet

VARFÖR
Jag vet seriöst inte vad jag ska säga.
Läste kapitlet för flera timmar sen, och har sedan dess typ mediterat framför sociala medier för att försöka ta in vad du skrivit, MEN DET GÅR INTE. Jag kommer säkert om några dagar komma på att AURORA ÄR FUCKING DÖD men inte än, det är för mycket. Jag älskade verkligen Aurora, hur kan du få mig att känna så för en PÅHITTAD KARAKTÄR?! Hon påminde mig faktiskt lite om min egna lillasyster (fast Aurora var snällare), och jag vet inte hur jag skulle reagera om jag var Gaby. Antagligen få osmakliga utbrott som henne (btw du framställde hennes reaktion så himla levande och gripande och sorgligt). Aurora. Nej. Snälla. Dö inte. Jag dör.
Får trösta mig med att de kmr återförenas iaf, men att de är döda då känns ju nt så bra dock. Men vafan ska Gaby göra nu då?! Hoppas iaf att hon förlåter Sirius och de andra eftersom Aurora sa så, något bra iaf... Utan Sibryella skulle jag allvarligt talat ta mitt liv (psykiskt), för de är alltså de sötaste, så perfekta 8} hoppas att det sker redan i nästa del..
Åhh vet att det här bara blev konstigt pladder men jag är helt mållös nu, kommer inte kunna tänka på annat på flera dagar...
Aurora. Nej.
Mer, plz kram //fredrika

Skriv mer nu så att jag slipper märka att det inte står nåt här när jag loggar in på mugglarportalen.

lily, luna:Tack så mycket!
har typ ångest för att jag mördat Aurora, men tänk positivt: hon kommer ju tillbaks i slutet x3♥

Har inget planerat just nu med att förstöra mer, men kanske kommer på något senare xD

nu är det 4 (och typ en halv) kvar att dö

Freddelito: Tack så mycket! jag älska Aurora också så att mörda henne var ett av det avåraste att göra under famfictionen

men har funderat på att ändra historian och eventuellt köra på originalplanen: mörda alla Krum syskon...

Skoja, nämen lite Sibryella kommer snart :3♥

Lele: Tack så mycket gulliga du :3
------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hej allesammans! :3
nu kommer del 2 och 3 av kapitel 83, hoppas ni gillar det

Glöm inte slänga in en kommentar om er åsikt eller gilla inlägget 2 tummar ifrån 200 xD)

Ha det bra! :3

Kram- Katta

Del 2 Sirius perspektiv.

- Jag hoppas det är något viktigt för jag vill inte behöva gå upp klockan sju helt i onödan, muttrar jag trött och James instämmer.
- Sluta gnälla, Black, muttrar Lily och vi går och sätter oss vid Remus och Peter som redan sitter vid Gryffindorbordet.
- Vet ni något? Frågar Remus oroligt.
- Nej, svarar James som sitter närmast honom.
- Durmstrang eleverna gråter och ingen säger varför, förklarar Remus och nickar mot ett bord som satts ut speciellt för Durmstrang och Beauxbatons.
- Karkaroff kanske har dött, muttrar jag och Lily slår till mig.
- Man skojar inte om sådant! Det kan vara något allvarligt, säger hon argt och jag höjer armarna för att visa att jag inte menade något illa.

Tiden gick och folk började bli otåliga. Vad väntade Dumbledore på?
Jag började pilla på en av servetterna som låg på bordet och lyssna när fler och fler kom in i salen.

- Vad i helvete? Säger Remus förskräckt och jag ser upp mot ingången där Pasha, Ritané och Gabryella kommer in. De ser helt förstörda ut.

När flera kramat om dem så sätter de sig ner och jag kan inte släppa Gabryella med blicken. Hon såg så svag och förstörd ut. Allt jag ville just nu var att gå fram till henne och göra allt bra igen.

- Många av er undrar förstårs varför vi samlat er allihop så tidigt, men under det förhållande vi lever under så måste det finnas tid att sörja och finnas för varandra oavsett var i världen man kommer ifrån, säger Dumbledore och tar en kort paus innan han fortsätter.
- I natt, dog en mycket speciell person med ett så stort hjärta för sin ålder och sin sällsynta förmåga att se allt positivt i andra. Det är därför det är väldigt svårt för mig att behöva berätta att i natt dog Elisaveta Aurora Krum och lämnar oss alla, speciellt sin familj en stor sorg, säger Dumbledore och ser sorgset ut över oss.

Jag satt helt paralyserad av chock medan flera börjar gråta och se chockat på varandra. Ett hjärtskärande skri hörs och jag ser bort mot Krum syskonen och hur Pasha trycker hårt in Gabryella mot sitt bröst och mumlar något. Hon skakar kraftigt och Ritané lägger armarna om henne och Pasha. Jag kunde tänka mig den olidliga smärtan de måste känna.

- Nej, mumlar Remus med tårfyllda ögon.

Lily gråter kraftigt och trycker sig mot James som försöker trösta henne. Jag hade ju sett henne igår, hon hade varit frisk och pigg, men nu var Aurora borta.

- Vi ska alla minnas henne som den godhjärtade unga häxa som lämnade oss alldeles för tidigt, men i dessa dagar är ingen säker från de mörka makterna som börjar ta över, säger Dumbledore.
- Vi lovar att aldrig glömma bort Aurora Krums namn och aldrig glömma bort henne nu när världen har fått en stor förlust som detta, säger Dumbledore och ser sorgset mot Krum syskonen.
- Låt oss höja våra stavar som hyllning till Aurora Krum, säger han slutligen och taket på stora salen försvinner och ett stort ljussken lyser upp himlen.

Efter att skenet tillslut slocknat börjar folk lämna salen med sympatiska blickar mot Krum-syskonen som sitter kvar. Ritané och Pasha får genast sympatiska kramar från deras vänner, medan Gabryella sitter förstenat kvar på sin plats innan hon reser sig upp och går mot Hagrid.

Jag behövde finnas för henne nu, vare sig hon ville eller inte. Hon kramade om Hagrid länge och vi började tränga oss förbi för att ta oss till henne, men folkmassan var enorm. Jag såg bort mot henne och hon kramade snabbt om Snape innan hon skyndade sig från salen bland flera andra.

När vi tagit oss ut ur den stora salen var det inte en enda skymt av henne.

- Ritané! Ropar Lily med tjock röst och Ritané vänder sig om och ser på oss.
- Jag…, säger Lily utan att hitta passande ord för vad säger man till någon som just förlorat sin syster? Ritané ser sorgset på oss och kommer fram till oss och ger Lily en kram och ser på mig.
- Gabryella skulle till Aurora, hon är på sjukhusflygeln, säger hon och släpper Lily och ser tårögt ner på henne.
- Hjälp min syster med hennes sorg, säger hon innan hon går iväg och vi skyndar oss upp för trappan som ledde oss till sjukhusflygeln. Vi var tvungna att prata med henne.

Del 3 Gabryellas perspektiv.

- Förlåt för att jag svek dig, gråter jag när jag sitter bredvid min systers lik.
- Förlåt för att jag inte fanns för dig när du behövde mig.
- Det skulle varit jag som låg där, viskar jag till slut och kysser hennes iskalla hand.
- Du sa åt mig att förlåta dem, men hur kan jag förlåta någon när jag inte kan förlåta mig själv? Gråter jag och kysser hennes panna. Hennes ansikte såg så fridfullt ut.
- Jag vet att du skulle vilja att jag fortsatte leva och vara lycklig, men jag kan inte. Inte utan dig, Aurora, säger jag och öppnar fönstret som är över det sönder sparkade bordet.
- Pasha och Ritané kommer klara sig, lika så far, Galina och Hristo, säger jag och torkar bort tårarna.
- Lily, Remus, James och Sirius har varandra och Abigail har Pasha, säger jag och flyttar pallen närmare fönstret.
- Vi kommer snart ha varandra igen, vi kommer snart vara tillsammans med mor igen, säger jag och tar ett steg upp på fönsterbrädet.
- Vi kommer vara tillsammans i evighet och inget kan splittra oss, Aurora.
- Bara ett steg till och vi är tillsammans.

Tårarna börjar rinna kraftigt igen och jag tänker på alla jag älskar och ser en sista gång på min lillasyster, men snart var två av de yngsta Krum syskonen borta.

- Ett steg till och vi är tillsammans igen, säger jag en aning fanatiskt och tar ett djupt andetag och gör mig redo för hoppet.

Mörda inte Gabbryella också ge mig mer kapitel nuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu

Nej nej nej nej nej nej nej nej. NEJ.
FAN GABRYELLA KOM NER PÅ JORDEN, SIRIUS FÅNGA HENNE ELLER NÅT.
FANFANFANFANFAN (sry för mitt språk men bara... fan)
Höll på att börja gråta hela tiden, fan. Just nu känner jag bara djup sorg över hela situationen, fanfanfan.
Fast troligen kmr hon inte dö nu, hon skulle ju bli träffad av en förbannelse i samband med trekampen... Så riddaren Sirius kanske kommer till undsättning haha?
Är självklart glad över att Sibryella, men Aurora...
Fan.
Längtar efter mer, make Sibryella reality annars :E
kramis // fredrika

NEJ! GABY SLUTA GENAST OCH SIRIUS KOM NU PÅ MOMANGEN! Varför jag inte ta en tidsmaskin och åka till Hogwarts och få AAurora att inte dricka drycken! Du skriver så levande att man verkligen känner med karaktärerna, man känner Gabryellas sorg och Sirius hjälplöshet! Och det är det inte många som klarar av! När Aurora dog satt man bara där ooch verkligen käne att hon försvann (även fast detta var för läng sedan)

Jily... du gör det så perfekt!! ♥

Men alltså gud... hur gör du! Just nu känns det mest som omjag flamsar men det är ditt fel! Om inte du skrivit ett sså rörande kapitel skulle jag faktiskt kunna skriva en vettig kommentar...

Visst så förstår man att du inte kan döda Gaby (man kan intee döda en huvudkarakär som Gaby utan att klara sig levande ut) för jag vill ha Sibryella, jag hatar Keelsy (minns inte hur hon stavas) varför måste hon förstöra allt

Jag har ingen aning om hhur jag kommer kunna överleva när denna fanfic är slut eftersom att den typ är mitt liv... idag när jag var på tvärflöjtslektion stog jag där och tänkte på Sibryella och glömde spela när det var min tur xD Hehe du skulle så hur det såg ut... liksom jag bara stog där och min lärare sa
-Ebba, det är din tur nu och min reaktion var -öh va?, flera sekunder senare insåg jag att jag skulle spela och då spelade jag helt fel låt...

Nähä nu får det räcka med flamms och tramms, vi hörs!