Varför inte skriva tillsammans?

Hanlio, du är inne nu, SKRIV!!!

Uppfattat, Sofia Albuslover!
Okej, i Costa Rica alltså ...

~Mara~
Emelie och Malfoy gick bakom mig och jag behövde inte titta för att veta att Emelie sneglade på honom ibland. Det var självklart och det hade nog varit självklart sen de två stött på varandra.
Jag skakade på huvudet för mig själv och koncentrerade mig på att inte snubbla över nån rot. Den här klädseln var verkligen inte hjälpsam i djungel. Verkligen inte.
Jag stannade tvärt. Åh nej, åh nej åh nej, ÅH NEJ.
"Vi vänder om." sa jag tvärt till Emelie och Malfoy.
"När bestämmer du!? Och vi-"
"-VI GÅR TILLBAKA!" klippte jag av och försökte hindra min röst att vika sig i skräck.
Jag puttade iväg båda två med hjärtat dunkande i bröstet.
"Varför?"
"Va?" frågade jag som inte lyssnat på vad Emelie frågat där vi nu mer sprang än gick i djungeln.
"Varför springer vi?"
Varför kom alla med frågor egentligen? Kunde de inte bara hålla tyst?
"För att vi måste." svarade jag och när hon verkade vilja fråga något mer sa jag med stenhård röst:
"Det får du respektera."
"Varför springer vi din blåhåriga smutsskalle!?" skrek snorungen till som ett litet barn bakom oss och jag stannade tvärt.
"Håll käften." väste jag fram mellan hårt sammanpressade tänder.
Jag tittade honom rakt i ögonen och med tanke på mitt humör kan jag inte sett glad ut.
"Nu ska du lyssna på mig, Malfoy; Det är några efter oss nu och om du inte skärper dig och är tyst - och springer - så svär jag på att det här kommer vara en av dina mest plågsamma timmar i ditt liv. Jag vill inte att de där kommer ifatt oss av personliga skäl och det får du precis som Emelie respektera. Så fortsätt NU!"
Han verkade inte vilja säga nåt mer så jag knuffade fram honom och fick oss att fortsätta springa.
Men för varje steg jag tog hörde jag hur en röst allt närmare sjöng galet:
"Vi kommer att ta dig, vi kommer att ta dig blåa lilla ametist, vi kommer att ta dig och du kommer att nå ditt slut~"
________________________

Var han tillräckligt jobbig?
Sofia Albuslovers tur!

Sofia

Vi lämnade Mara, Malfoy och den (tyvärr) ganska trånande Emelie bakom oss och började gå genom djungeln. Det var knappt en minuts promenad till en by.
Djungeln hade varit fuktig och jobbig, men det här var vackert med de turkosa vågorna som sköljde över den kritvita stranden och färgglada fåglar som satt i träden. En gata med små hus gick emellan stranden och ett berg med djungel. Det fanns flera små grottor i den massiva stenen, vissa nästan helt dolda bland rötter och grenar. Vilket paradis!
"Vad vackert det är hä-" jag hann inte avsluta meningen förrän jag fick syn på något blått i djungeln bakom oss, och något lysande vitt. Ur djungeln sprang de tre andra, och nu var det inga tvivel om vem som var i kontakt med dödsätarna. Emelie och Malfoy hade ganska förvirrade miner, men Mara såg rent skräckslagen ut. Hon var den enda som förstod vad som hände, men jag fattade att det var allvar.
"Hitåt!" sa jag och sprang mot den närmaste grottan. Sabina fattade också allvaret och alla fem tumlade in i grottan. Väl inne i mörkret stannade vi.
"Inte ett ljud!" väste Mara.
Jag kunde inte riktigt se tunnelöppningen, men jag hörde förvirrade röster och kunde uppfatta något om att leta igenom hus. Rösterna dog långsamt bort.
"Vi kanske borde gå längre in i tunneln, när de är klara med husen kollar de nog här" viskade jag och började smyga mig längre in. När vi var utom synhåll från grottöppningen tände någon sin stav så att man kunde se de stenblock som låg lite huller om buller.
"Vad ska det här vara bra för? Bara för att du har trubbel med de här måste du väl inte dra in oss? Jäkla smutsskalle!" väste Malfoy efter ytterliggare en bit.
"Håll käft fattar du inte att det här är allvar? Får de tag på någon av oss kommer de knappast låta oss gå med tanke på att vi känner Mara!"
Mara gjorde ett ljud som om hon ville säga något, men insåg att det var uppenbart att det var hon som var jagad.
"Varför är de efter dig?" frågade någon
"Vi tar de sen" fräste Mara.

När vi gått tjugo minuter började gångarna dela sig. Det var tydligen ett helt system med gångar. Vi tog en som ledde i motsatt riktning mot var vi kom ifrån och fortsatte. Malfoy började gnälla igen.
"Vafan ska det här vara bra för? Jag tvingas umgås med smutsskallar och blodsförrädare, jag tvingas gå genom en djungel och gå in i en vansinnes grotta! Vänta bara tills min far får höra om det här!" Jag suckade. Men runt kröken fanns en överraskning. Man såg dagsljus!

Ute i ljuset var det varmt och skönt. Vi var uppenbarligen i en annan stad, och chansen att dödsätarna skulle komma efter oss var väldigt liten. Men snorungen skulle förstås fortsätta gnälla.
"Jag ska gå till trolldomsministeriet och anmäla det här, vänta bara tills-" han avbröt sig och stirrade på en mygga som satt sig på hans arm. Jag drämde till den med handflatan. Malfoy stirrade förfärat på den stora smetiga röda fläcken och på de mosiga resterna av myggan.
"Dun äckliga lilla smutsskalle, du ska få ångra att du gjorde det där!"
"Myggor här kan bära på smitta. De kan antingen göra dig sjuk eller ge dig fula utslag som kan smärta rejält. Du borde se till att akta dig för insekter här."
Vid de orden började han hektiskt leta efter insekter och såg nästan gråtfärdig ut medan han väste om idiotiska rektorer. Tanken på fula utslag var nog mer än han kunde tåla. Han hittade flera insekter på sitt ben, han var tydligen en sån som vissa insekter drogs till.
"Driver du med mig?" frågade han gällt, som om han var beredd att se fula utslag blomma upp på sina händer.
Jag kunde inte hålla mig.
"Ja det gör jag!" sa jag och fick en fnissattack. Mara gav honom ett hånleende, men sen skakade hon på huvudet och fick ett allvarligt uttruyck.
"Vi har inte tid med sånt här, vi måste härifrån nu. Vi är inte säkra här"

Det är *trumvirvel* luna lovegood 21!

"Sofia, vet du vad? Det är konstigt att insekterna gillar Draco. Jag var här i tre veckor, även om jag reste runt, och jag fick inte ett enda myggbett." Jag kollade på Draco, som nu hade börjat klia på sina bett. För det stod han i en ställning som var så konstig att jag inte kunde låta bli att fnissa.
"Sluta skratta!" sa Draco irriterat. "De kliar!"
"Du behöver förresten inte oroa dig för sjukdomar. Det är bara på den andra sidan av landet man behöver det." Jag visade en karta jag hade på min mobil som mamma tvingat med mig.
"Kolla här. Vi är på den nordligaste delen, farliga myggor finns på den i syd."
"Det var ju skönt att höra," sa Draco irriterat.
Sofia tittade surt på mig, varför hade jag varit en sån besserwisser? Ett nytt huvud? Igen? Nej nu fick jag plötsligt lust att dricka vin! Va? Och nu hatar jag mig själv, för att jag är en smutsskalle.
"VEM DU ÄN ÄR, GE MIG RONS HUVUD IGEN!!!!" För alla jag ville få tillbaka den jag är nu, det som jag är van vid.
Det verkar som om tjejen förstod mitt skrik, för jag var ron igen. Äntligen.

Huh fett kinky tycker jag att Sabina får andras huvuden (Alltså inte utseendemässigt- men ni fattar- OCH VEM SKULLE VILJA VARA NÅGON ANNAN ÄN SIG SJÄLV? Okej, tror alla här håller med om att det skulle vara skönt om Draco var nån annan än sig själv, ni har fått till honom sådär underbart jobbig! Vänta... Sa jag underbart....? Gah måste bara tacka för att ni skriver så fint om DM!♥3333 Men tänk såhär, Draco är faktiskt ganska vidrig där också. SÅ VA ELAKA MOT HONOM, HAN FÖRTJÄNAR DET! Ja han hatar mig för tillfället, misstänker att det har med åldern att göra. Och Sofia, jag skrattade så jag dog när jag läste ditt inlägg. Han är så intelligent, lilla Draco *Djupaste ironi*... NI ÄR SÅ DUKTIGA PÅ ATT SKRIVA ALLESAMMANS! Puss ♥
Dracos feeling efter era inlägg --->

Det här var utan tvekan den absolut värsta dagen i Dracos liv.
Han hade inte bara blivit tvungen att lämna de vänner som han var så van att hunsa med för att följa med två av de personer som han hatade mest på hela skolan och två hjärntvättade puckon (varav en kunde mäta sig med Hermione när det gällde att prisas som Hogwarts största besserwisser) utan han hade också blivit tvingad att genomlida en hel dag i naturen; vandrade genom en äcklig djungel, trampandes i illaluktande lera och springandes för livet bara för att en av hans äckliga följeslagare var i trubbel.
Varför skulle det gå ut över honom för?
Det var väl inte hans problem om någon ville sätta en kula mot hennes panna.
"Håll käft fattar du inte att det här är allvar? Får de tag på någon av oss kommer de knappast låta oss gå med tanke på att vi känner Mara!" Meningen som Sofia kastat ur sig brände fortfarande som en stor varböld i hans huvud. Varför var det en sådan självklarhet att alla skulle kunna tänka sig att offra livet för Maras skull? Han ville inte vara med längre. Men det var inte någon som lyssnade på honom, och det var de som gjorde honom mest förbannad.
Dessutom så var hela luften full av äckliga insekter, också något som han hatade.
Draco hade redan fått flera bett och det kliade överallt på honom.
Han blängde ilsket på Sabina där hon gick en bit ifrån honom.
Hur hade hon haft mage att skratta åt honom! En äcklig liten smutskalle som hon-Nej fy, det här var ju rena rama plågeriet.
"Vi går hitåt", sa Mara och pekade in mot en (Enligt Draco) mycket skrämmande smal stig som omgavs av en hel rad med stora tjocka träd. De väldiga kronorna hängde ner över stigen och bildade ett dunkelt sken och märkliga skuggor.
Längst ut på bladviskorna hängde orangea ovala frukter.
De såg äckliga ut och Draco rynkade på näsan. Sedan betraktade han oroligt Mara som hade börjat stega fram och tillbaka på stigen. Det verkade som om hon funderade.
"Okej", sa hon plötsligt och stannade tvärt, "Vi går igenom här och sedan fortsätter vi över floden. Sedan kan vi börja leta efter en plats att vila på."
"Menar du att vi ska gå igenom där?" Sa Draco gällt och stirrade som förhäxad på den mörka nedtrampade stigen.
Mara rätade på sig och såg honom rakt i ögonen.
hennes blick var obeveklig, han hade aldrig sett henne så beslutsam förut, "Ja. Exakt det menar jag."

Bullen1s tur!

Bullen1 nu är du inne, så skriiiv!

Jag såg mig omkring. Om vi skulle följa den otäcka stigen så… jag försökte påminna mig själv om varför sorteringshatten satt mig i Gryffindor. Jag är modig, jag är modig, modig. Jag svalde tungt.
"Så, vi drar…?" sa jag så modigt jag - i denna stund - kunde.
Sofia tog några steg fram och vände sig mot oss andra.
"Mm…" sa hon.
Vi gick några meter, jag vände mig mot Draco som ännu en gång stod med korsade armar och tjurade. Han såg ut att klia sig på armen där ett litet rödflammigt bett syntes. Det kliade plötsligt förfärligt på min högra vad som jag sorgset tittade ner på. Det satt en halvstor mygga på den som lättade när jag viftade med handen över den.
Jag såg upp på Draco igen och sa:
"Följer du med?" Han skakade långsamt på huvudet. "Eller låter du hellre de där monstermyggorna äta dig?"
"Ingen smutsskalle pratar med mig på det där sättet!"
"Ditt val!" Jag sprang fram på stigen efter de andra för jag visste att Draco skulle komma förr eller senare.
Mitt bett svullnade och blev rött medans jag sprang och jag blev trött snabbt.

Hanlio då!