Memories In A Diary [Sv][PG]

jätte bra! som vanligt!

Jätte bra.

JÄTTEBERAAAAAAAAAA!½!!!! Ok du ÄR släkt med J.k.Rowling!!!
MEERA

Är på sida 2-.

Oh, jag see och kom ihåg att detta inte uppdaterats på ett litet tag xD.

Här kommer kapitel 7 ^^

---

Kapitel 7

That Hurts!

12 november 2016

”8 juli 1978

Käraste dagbok jag är slut, mitt liv är slut. Det var med smärta i bröstet jag gick fram till altaret igår och viskade fram ett ja åt mörkrets herre. Jag fattar inte att jag gjorde det, men jag hade inget val. Både vår herre och Lucius har övertalat och tvingat mig till det. Jag hade inget val. Jag har inte ord att beskriva hur jag känner. Jag avskyr dem båda så djupt att jag skulle kunna kyssa en råtta. Och på tal om råttor. Slingersvans dök upp nyss och ville prata med min make. Ursh vad jag avskyr det faktumet att han är det. Jag våndas för den stunden han ska ta ut sin rätt på mig som hans fru. Han kommer göra mitt liv till ett helvete. Oh, jag önskar verkligen att vi inte kommer få barn. Hur hemsk skull han inte vara mot dem? Jag önskar nästan jag vore död. Det knackar på dörren, måste gå.
/Mrs D”

Dave la ifrån sig dagboken. Han suckade, hade hans mormor verkligen haft de så fruktansvärt? Vem var Slingersvans och vem knakade på hennes dörr? Dave kilade sig på huvudet, hans mor och far var inte heller de bästa. Dave hade vaknat på natten och inte kunnat somna om. Då hade han satt sig i sällskapsrummet, vid brasan och läst ur dagboken. Den till drog hans uppmärksamhet mer och mer. Det var på något sätt intressant att läsa om hur hans mormor haft det och han tyckte lite synd om henne. Han kollade mot klockan. Snart skulle alla andra vakna också. Det var lördag idag och Slytherins första match för säsongen. Alla var förväntansfulla för Daves nya lag och alla hoppades på att de skulle utklassa Gryffindor. Dave reste sig upp och gick till duschen och duschade en lång stund.


När Ariana vaknade letade hon efter Dave bland alla andra i Slytherins sällskapsrum men såg honom inte. Hon suckade och följde med Will och Mell till storasalen. Dave kom och satte sig ner vid dem efter ett tag, ombytt och klart. Han möte de andras undrande blickar. 
”Vad är det med er?” undrade han och tog en smörgås. 
”Vart var du förut? Vi letade efter dig…” sa Ariana lite surt. 
”Jag tog en dusch, ursäkta mig” sa Dave och kollade åt ett annat håll. Han fick syn på Victoire Weasley som önska den där typen Potter lycka till. Dave hoppades Potter skulle ha en dålig dag på planen, men det hade han väl aldrig? 
”Will, vet du något om Potters form den här säsongen?” undrade han och kollade på Will. 
”Jo, bättre än någonsin…” mumlade Will och gjorde ett hånflin. 
”Men Travers är bra han också, det kommer bli en tuff match” sa Dave och log uppmuntrande bort mot Travers. Travers log nervöst tillbaka, de skulle bli hans första match. Dave reste sig upp efter ett tag. 
”Ja, dags att ge oss av ner till planen och värma upp, kommer ni grabbar?” Sa han och kollade på sitt lag. Ariana reste sig upp och kollade på Dave. 
”Lycka till idag, jag vet att ni kommer äga gryffindor” sa hon och kysste Dave lätt. Alla killarna vid bordet hurrade smått hånfullt. Dave puttade bort henne lätt. 
”Ia, vi måste snacka sen, har inte tid nu…” sa han kort, surt och gick iväg. Ariana såg oförstående efter honom.


Dave och laget samlades inne i omklädningsrummet och Dave skulle köra lite pep snack. 
”Okej, killar. I dag ska vi flyga bättre än någonsin och visa de där ruttna lejonen vad riktigt ormar går för. Jag vet att vi kan göra det, det finns inom varje en av er, det är vår tur att skina på Qudditch planen och visa vad riktigt Qudditch är” sa Dave och alla killarna hurrande. Efter snack i en halv timme så gick Slytherin laget ut på planen när Madam Spinnet ropade åt dem att komma. Dave gick först stolt och lyfte kvasten mot himlen. Alla Slytherin i publiken jublade och hurrade och lät som ett gäng väsande ormar. När Gryffindor laget med James Potter i spetsen kom in på planen jublade och vrålade alla Gryffindorare värre än en flock lejon.
”Dolohov, Potter… Jag vill se ett rent och snyggt spel” sa Madam Spinnet och kollade på de båda lagkaptenerna. Dave och James nickade samtidigt men blickarna de gav varandra var hatiska och hånande. 
”Ni kommer förlora Potter…” sa Dave innan han tog kvasten mellan benen och Madam Spinnet kollade så alla var redo och blåste i visselpipan.
”TRAVERS, TRAVERS, TRAVERS…” Hurrade alla slytherinarna nere på efterfesten i fängelsehålan som var Slytherins sällskapsrum. Alla hurrade deras nya söker som trottsat oddsen och tagit den gyllene kvicken framför nästan på James Potter. Man skulle mins detta länge. Travers älskade uppmärksamheten och Dave var mitt i den också. Han trängde sig ut ur skaran människor som hurrade för det nya laget och hittade Ariana. Han tog hennes arm och började dra henne bortåt. 
”Vi ska prata, kom” sa han och kollade knappt på henne. Ariana var helt oförstående och men följde med. 
”Ia, lyssna på mig nu” sa Dave och kollade på henne när han dragit henne in till pojkarnas sovsal och dit Dave hade sin säng. Ariana log försiktigt och satte sig på sängen. 
”Ja Kapten” sa hon och gjorde givakthälsningen. 
”Tona ner Ia, snälla...” suckade Dave. Ariana tappade leendet och la upp benen i sängen. 
”Vad är fel Dave?” undrade hon försiktigt. 
”Vi, vi är fel. Jag gillar dig som vän, men inte mer Ia... och det som hände på halloween, det var inte meningen” sa Dave och torkade svett från pannan. Han var nervös för hennes reaktion och tog ett djupt andetag. 
”Vad menar du Dave? Halloween var den bästa natten i mitt liv” sa Ariana och han kunde höra att hon dolde snyftningar. 
”Neej, säg inte så Ia, det var det inte alls. Det var en bra kväll... okej!” sa Dave och började få dåligtsamvete och kände sig väldigt illa tillmods. 
”Neeej, det var den bästa” snyftade Ariana och hade nu tårar i ögonen. Dave drog efter andan, vad gjorde han egentligen? Vad var det för fel på Ariana? Bättre hon än någon annan? Han satte sig ner bredvid henne på sängen och tog henne i kram. 
”Ia, jag vill inte såra dig” sa Dave. Ariana kollade försiktigt upp mot honom och kysste honom. Dave besvarade kyssen utan att tänka.


Timmar senare satt Dave och slog med fingrarna mot sin mormors dagbok i fåtöljen vid brasan. Han ville inte tänka på att Ariana sov i hans säng igen. Han slog upp dagboken och började läsa.

”12 juni 1979


Dagboken, förlåt. Jag har inte glömt dig även då jag inte skrivit mycket på slutet att jag inte kunnat skriva så mycket. De är inte så att min herre håller mig sysslosatt, men han håller mig så hårt i sitt grepp. Det känns som jag inte har andats sedan den dagen vi gifte oss. Nu är jag hos min bror, jag får hälsa på honom och hans näsvisa fru Cissy och hennes syster Bella. Bella är ett mostester i en kvinnokropp, jag avskyr henne värre en pest. Men det är något jag måste prata med henne om senare idag. Något avskyvärt har hänt. Jag kan inte tro att de verkligen är så. Mina värsta farhågor är upplyfta. Jag väntar mörkrets herres barn.” 

Dave var tvungen att göra en paus i läsningen och komma ihåg att andas. Var de då hon väntade hans mamma? Det måste det väl vara? Hur gammal är hans mamma? Han tog ett djupt andetag och fortsatte läsa de sista raderna.
”dagbok, jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill inte döda de, så jag måste föda det och det kommer bli världens längsta mardröm. Men jag måste kämpa mig igenom det.
Lovar att skriva snart igen, jag behöver det. 
C.D.”

Amäzing!

Super bra!

Azume!!!!!!! MERA

Tack

---

Nytt Kapitel! :


Kapitel 8
The diary of riddles 

18 november 2016

Dave hade tagit sig upp till uggletornet. Han hade skickat ett brev hem och klagat på att han skulle tvingas hem över jul som bara var några veckor bort. Fast när han satt där och kollade ut över det snö klädda slottet så kom han att tänka på sin mormors dagbok han hade i skolväskan som tungt hängde över axeln. Kanske skulle han kunna fråga sin mor om hans mormor? Fast, vad skulle han få för svar? Dave dröjde sig kvar där uppe i det kyliga uggletornet och drog manteln tätare om sig. Han såg ut över Hogwarts marker ännu en gång innan han drog upp dagboken ur väskan.

”11 september 1979.



Livet blir aldrig bättre än så här kära dagbok. Jag känner mig uppblåst som en ballong redo att spricka även då de är månader kvar tills jag ska föda mörkrets herres barn, jag lär nog inte kunna kalla de mitt eget. Han har tagit med mig till Dolder huset och jag får inte längre vara hos min känslokalla bror Lucius, vilket på sätt och vis är skönt. Trotts de att jag slipper Malfoy herrgården, mitt barndomshem blir jag ändå inte av med markattan Bellatrix och jag får heller inte träffa några andra människor. Jag önskar verkligen jag fått gifta mig med någon annan. Jag saknar Amanda. Min käraste älskade Amanda. Jag kommer aldrig få se henne igen och de smärtar i mig. Jag förstår inte varför alla vackra varelser ska tas ifrån än. Hon var den vackraste av dem alla.
Adjö dagbok ”

Dave var smått stum. Vem i hela fridan var Amanda? Var hans mormor? Neej, det kunde hon väl inte vara? Hon skrev varelse? Kanske var det ett husdjur hon haft? Dave var helt förvirrad och skakade huvudet. Han reste sig upp och kände sig nästan stel frusen om fingrarna. När han ska gå ner genom dörren springer något kort in i honom. 
”Se dig för” fräste Dave och kollade på flickan. 
Den röd håriga flickan tittade upp på honom. 
”fö-öö-rr-lå-åå-t” stammade flickan fram. 
”Det gör inget, men se dig för nästa gång” muttrade Dave och gick vidare. Han skyndade ner för trapporna och ut i snön. Sen skyndade han mot slottet. Kylan började verkligen tränga sig in på honom och han gillade inte att frysa egentligen. Han kom in genom en sidodörr på första våningen och små sprang genom korridoren.
”Dave” hör han någon ropa och han kollar bakom sig och ser Ia. Han bryr sig inte om henne, han orkar inte utan skyndar mot dörren till trappen som leder ner i de dunkla fängelsehålorna. Under den ruggiga vinter skulle nog de flesta lätt frusna Slytherin eleverna önska att de bodde ovan mark och kanske uppe i ett torn som Gryffindor och Ravenclaw. Dave kom in i uppehållsrummet och kände hur brasan sprakade. Han kollade på klockan, än fanns de tid. Han hade haft hålltimme hela förmiddagen och hade bara en lektion vid 16 tiden. Den tråkiga historian som han valt att fortsätta med. Han slog sig ner i en av de smaragdgröna sammetsfåtöljerna. Han drog en djup suck och tog fram dagboken igen. Han ville veta allt om hur de gick för sin mormor.

” 3 november 1979

Kära dagbok.
Idag fick jag en chock. Jag trodde aldrig i mina vildaste fantasier att detta skulle ske. Efter att jag tidigare brutit mot min herres regler har jag blivit isolerad i mitt rum med ständig bevakning av den vedervärdige Bella. Men i morse kom min bror till mig. Lucius sökte upp mig och jag kände att något var annorlunda. Han bad mig följa med honom, han ville rädda mig från det fängelse han tvingat mig till. Jag kunde knappt tro det och impulsiv som jag kan vara följde jag med honom. Jag trodde det skulle funka, jag trodde han skulle kunna rädda mig, men jag hade fel. Mörkrets herres orm Nagini såg oss och berättade det för herren. De tog oss till fånga innan vi lyckats lämna tomten. Nu kommer jag aldrig får någon frihet tillbaka och jag vågar inte tänka på vad han gör mot min bror just nu. Han har ju alltid varit min bror och jag älskar honom för det, men jag… Jag finner inga ord kära dagbok. Ovisheten om min brors och min egen framtid är så ovis. Kanske kommer herren att döda mig efter jag fött hans barn? Vad ska han med mig till sen?
Nu kommer han… Adjö”

Dave hade svårt att veta vad han skulle tro. Allt verkade så kontigt och förvirrat. Hans mormor skrev tydligen inte så ofta. Kanske för att de var så privat att ingen skulle läsa? Han svalde hårt, det var fel att läsa en annans dagbok, så varför gjorde han det? Det gjorde väl inget om personen i frågan var död? Dave höll dagboken i handen när han hörde mer folk strömma in och han kände igen skratten. När han kände en stor hand på sin axel muttrande han. 
”Hej Will”
”Hej Dave, varför sitter du här och deppar?”
”Deppar gör jag väl inte…” mumlade han lite osäkert. 
”Vad har du där? En dagbok?” skrattade Will. 
”Jaa, men det är inte jag som skriver den” sa Dave till sitt försvar. 
”Haha, får jag läsa då… Vem skriver den?”
”Neeej, det får du inte och det var min mormor som skrev den” sa Dave bitskt, reste sig upp och gick.
Han la ner dagboken i väskan under farten. Han lämnade sällskapsrummet och skyndade genom den dunkla korridoren nere i fängelsehålorna och sen upp för trappan till entréhallen. Där mötte han av Ariana som slängde armarna om honom. 
”Ohh, Dave var jag har saknat dig, har inte sätt dig på hela dagen, vart har du varit?” utbrast hon och log lyckligt. 
”Jag har varit för mig själv och de spelar väl ingen roll, du behöver inte veta vart jag är hela tiden” sa Dave smått irriterad och puttade bort hennes lätt. 
”Men vad är det med dig Dave! Du är så konstig… Jag trodde du tyckte om mig… Annars hade jag aldrig…”
”Tyst, du vet inte vad du snackar om och för de första så verken bad eller tvingade jag dig till det, du praktiskt taget kastade dig över mig, varje gång Ia, lyssnar du aldrig… Det finns inget vi eller oss. Du och jag är bara vänner okej!” sa Dave och suckade djupt. Han ville men ändå inte. Ia var ju snygg och det såg bra ut för allmänhetens syn liksom, men Dave ville inte ha någon flickvän över huvudtaget. 
”Meeeen, Dave!” protesterade Ariana. 
”Jag säger bara som det är” sa Dave och fortsatte med stora steg mot storasalen. Det var lunch på schemat eller hur? Dave ruskade lite på huvudet för sig själv. Vad höll han på med? Allt bara sket sig, och den sista veckans qudditch träningar hade gått så dåligt att de inte fanns. Dave hade svårt att släppa sin tankar från dagboken. Hans mormors sorgsna liv var mer intressant än något annat. Han satte sig tungt ner vid Slytherinbordet och det var nästan tomt i stora salen. Dave knäppte med fingrarna och mat ploppade upp på ett fat framför honom och han började små äta. Lunchen varierade så för de äldre eleverna att de var enklare de fick äta när det fanns tid. Dave kliade sig i huvudet och när han kände sig mät lämnade han salen igen och åter gick han ensam genom korridorerna när han fick syn på Mrs Norris, vaktmästarens uråldriga katt och vaktmästaren var minst lika uråldrig han.

Mot kvällen efter den långtråkiga historielektionen så satte han sig ner i biblioteket och låssades plugga när han slog upp dagboken igen.

”18 januari 1980
Kära dagbok, jag är ledsen. Så otroligt ledsen. Jag har inte kunnat skriva på evigheter. De två senaste månaderna har jag legat i koma efter att jag fött mörkrets herres dotter. Jag började må väldigt dålig och blev ännu sämre under förlossningen och hamnade i koma. Min herre är inte glad på mig för att de blev den dotter men hon ska få heta Alexis. Jag hoppas jag får vara med att uppfostra henne eftersom hon är flicka. Men man vet aldrig hur vår herre tänker, hon är ju hans förstfödda vilket fall. Jag vet ingenting längre. Lucius klarade sig gud förbarmad och jag har fått veta att hans fru väntar barn och de glädjer mig på något sätt. De har haft problem med det och ja, namnet Malfoy som jag lämnat bakom mig måste ju fortsätta på något vis. Jag känner mig som tom, men ändå så full av känslor. Kanske borde jag aldrig ha vaknat upp ur koman. Det hade varit lättare för mig, men nu när jag satt denna underbara lilla varelse till världen vill jag se till att hon får de så bra som de går. Inte lämna henne helt åt Toms händer. Jag önskar Amanda kunde på se henne, jag önskar de på något sätt var möjligt för mig att få träffa Amanda. Det är dem två jag lever för min dotter Alexis och min älskade Amanda.
Nu orkar jag inte skriva mer, men jag sak en annan dag
/ ny vaken från döden”

Dave stirrade sig blind på orden ”Älskade Amanda…” och nu hade han fått veta mer om sin mors födsel. Han undrade verkligen vem Amanda var? Han killade sig lite på pannan, skulle han någonsin förstå verken sin mormor eller mor?

Har int varit inne på snart ett halvår O_O Men nu ska vi se om jag hinner bevaka denna som är så Awesome ^^ Mera