George Weasley - When I'm gone

gud du skriver så bra ♥ *cry*

Meeer :')

Well, here it comes - finally ^^
-------------------------

14.
"I don't see why this is so important to me. It just is."

Kvällen närmade sig snabbt. Alldeles för snabbt. Solen kastade fortfarande sina skarpa strålar över gräset, lös upp området och gjorde det svårt att tro att natten var nära att ta över. George hade varit ute i princip hela dagen. Han hade bara gått in då han känt sig trött på att gå runt. Då hade han istället lagt sig tillrätta på sängen och drömt sig bort i tankar. Kanske var en mer precis benämning att han dränkte sig i tankar. Tankar som var för svåra för hans huvud att argumentera, för tunga för hans hjärta att bära. Alla handlade om samma saker, hela tiden. Fred. Namnet dök hela tiden upp då han blundade. Han hade sett sin egen handstil som silvriga linjer bilda hans namn, fastristade på insidan av ögonlocken. Varje gång hade han övervägt om han skulle fortsätta ha ögonen stängda eller öppna dem direkt igen. Han ville inte att det skulle försvinna, men ändå värkte det i hans bröstkorg så fort han såg bokstäverna. Fyra bokstäver, annars så meningslösa och ointressanta. Inte för George. De var så mycket mer än bara tecken. Det var så mycket mer än bara ett namn. Det var hans brors namn. Det där speciella namnet som för alltid skulle trösta honom. Eller plåga honom. Fred.

George stod på trappsteget till villa 3. Hans hjärta slog hårt. Ett tecken på att han helst ville därifrån. Visarna på hans armbandsur stod på elvan och åttan. Fem i åtta. På kvällen. Det var dumt att han hade kommit dit tidigare, men han kunde inte vänta längre. Han ville få reda på varför Nathalie ville prata med honom. Hon måste ha haft en anledning till att bjuda in honom. Han bet sig löst i läppen och tog ett djupt andetag. Det fanns tre dörrar som ledde in till tre olika avskildheter. Flickan hade inte berättat i vilken av dem hon bodde. Han fick helt enkelt stå där och vänta, som ett fån, på att hon skulle upptäcka att han var där och öppna dörren för honom. Han fnös kort åt sin egen tanke – fast ingen skulle höra honom. Det fanns ingen annan där.
Han behövde inte vänta lika länge som han trott, eller också så hade tiden flugit iväg då han stått där och funderat över vad Nathalie hade att säga. Dörren till höger öppnades och ett nu välbekant ansikte stack ut från öppningen.
"George." Hennes röst lät len, som om hon sjöng igen. Precis som om hon sjöng, med den där tonen av sorg som hade kryddat hennes sång. "Bra att du kunde komma. Kom in!"
George sa ingenting, utan tog det sista trappsteget upp på verandan innan han tog sig in i villan strax efter Nathalie. Det var uppenbart att hon dolde något. Hon försökte i alla fall, för den där undertonen av en ovälkommen smärta fanns i hennes röst då hon talade. Den här villan såg mindre ut än den George och den lilla delen av hans familj tillbringade sin tid i. Ändå var det inte mycket som skiljde dem från varandra. Tapeterna här var lika ljusa, i samma, diskreta mönster som dem i det avlånga rummet i hans egen villa. Till vänster fanns ett litet rum som antagligen var badrummet. Till höger fanns det lilla köket och rakt fram fanns det två dörrar.
"Jag är här med min mamma..." sa Nathalie när hon såg Georges forskande ansiktsuttryck. George sa fortfarande ingenting. "Vi kan sätta oss i soffan."
Hon pekade mot den delen av rummet som dolts bakom väggarna till badrummet. Där fanns en mjuk soffa i en gul nyans av skinn. George gick motvilligt åt det hållet. Varför kunde hon inte nöja sig med att prata med honom där, just då. Inget speciellt, bara två människor öga mot öga. Inte i någon soffa. Han satte sig vid kanten och Nathalie vid den andra. Soffan var lite mindre än den som fanns i villa 5, så det blev ändå inte så långt avstånd mellan dem. Det uppkom en tystnad, en tystnad som när som helst kunde spräckas. Det behövdes bara en viskning. Flickan vid sidan om George verkade försöka hitta ord. Men till vad? En knut verkade knyta sig i hans mage. Han blev nästan orolig, men han övertygade sig själv att hon inte kunde säga någonting som gjorde situationen värre än vad den redan var.
Efter en stund tystnad till förstördes Georges tålamod.
"Du ville säga mig något?" Hans röst var nästan fientlig. Han hade inte ansträngt sig för att den skulle låta trevlig, men hade inte trott att betoningen skulle vara så ohövlig.
Nathalie verkade stålsätta sig för något. Kanske hans reaktion på vad hon hade att säga... George visste inte, men i vilket fall så tog hon ett djupt andetag innan hon började tala.
"Ja", var det enda hon verkade kunna få ur sig. George kände hur otåligheten växte fram. "Men jag vet inte hur jag ska säga det."
Vilken ursäkt... George tittade ner på golvet, försökte omedvetet göra det lättare för henne att prata med honom. Han skulle få det ur henne. Han skulle inte behövt komma dit för ingenting.
"Var det Rookwood?" Den första meningen kom som en stöt i magen på George. Han kände hur hans hjärta började dunka av en ny smärta, ett smärtsamt minne som han inte kunde få fram en bild på.
Han nickade kort, utan att möta hennes blick och det kom en ny, lätt tystnad. Den här gången dröjde den inte så länge.
"Vad skulle du göra om du stötte på honom?"
George tyckte att frågan lät otroligt dumt. Varför skulle hon fråga något sådant? Han mådde nästan illa, kände sig lite yr av den plötsliga förändringen i hans tankar. Hela hans kropp spände sig. Han försökte slappna av men kunde inte.
"Han är inspärrad i Azkaban", sa han med en överraskande hes stämma. Den höll sig knappt.
I ögonvrån kunde han se hur Nathalie sänkte blicken. Hon hade visst hållit den kvar på honom i väntan på att han skulle möta den.
"Om han skulle rymma?" Nu var hennes röst nästan påträngande. Den hade så mycket större inverkan på George nu än innan.
Kanske var det för att hans sinnen var på helspänn. De hade vridits upp en nivå så fort han hört namnet han ogillade mest av alla. Bara ett namn, ointressant och meningslöst för många. Men inte för honom. För honom var det så mycket mer. För honom var det en början till en sjudande ilska, en smärta som skulle hemsöka honom i resten av hans liv.
"Det går inte att rymma från Azkaban", sa han, nästan mest för att lugna sig själv.
"Folk har gjort det förut och kan göra det igen", sa Nathalie med en nästintill vanlig samtalston. "Om han lyckades, vad skulle du göra då?"
Det blev en kort tystnad. Kort. Den varade inte längre än ett par sekunder, sedan mötte George trotsigt flickans blick och han visste hur hatet syntes i hans pupiller, hur irisen bildligt talat färgades mörkröd av en mordlystnad han aldrig känt förut.
"Jag skulle döda honom."
Nathalie såg bara på honom med ett uttryckslöst ansiktsuttryck, men hennes ögon sprakade av beslutsamhet. Det hade bara gått fem minuter sedan George kom dit, men han kände redan att han fått nog. Han hade pratat klart. Han gjorde en ansats till att ställa sig upp, men släppte inte flickan med blicken. Hon greppade plötsligt tag om hans arm med en sådan kraft att han måste sitta kvar, lätt förvånad över hennes hastiga handling.
"Det är lätt att fejka en död, George. Kom ihåg det."
Hon sa inget mer och väntade antagligen inte på någon motreaktion. Hon släppte taget om hans arm och lät honom ställa sig upp. Sedan gick han ut från stugan utan att se sig om. Och Nathalie hade inte gjort någonting för att hindra honom.

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

åh, så bra!!!!!!

Omg.. Jag typ helt dooooooooog ! MER

åhh meer;D

Är lite ovillig att skicka iväg det här kapitlet, för det är det sista färdigskrivna jag har. (a) Det kommer alltid att dröja en tid innan nästa kapitel kommer, eftersom jag har mycket skola och det är en del att skriva (även ifall det brukar flyta på bra när jag väl börjat med nästa). Ni får njuta extra mycket av denna medan ni väntar. xP
-------------------------

15.
"To be one with nature"

Parkeringen kändes ovanligt öde, även ifall det inte gick mer folk än vanligt på den grusiga, plana ytan. Ilskan bubblade inom George, fick honom att vilja skrika högt, fick honom att vilja slänga sig på marken och aldrig resa sig upp igen. Med bestämda steg och blicken fast riktad framför sig gick den unge mannen över de små stenarna som sprakade under hans skor. Han hade inte planerat att ta vägen någonstans, mer än att komma bort. Han ville bort från det här stället, bort från verkligheten. Han ville fly, fly från vad som var äkta, från vad han kände - från vad han hatade. Ofrivilliga tårar hade börjat täcka hans ögon i ett svagt lager genomskinligt saltvatten. Han hindrade dem från att falla. Han visste inte vad för slags tårar det var; om det var tårar av den sorg han kände, eller av den ilska och bedrövliga känsla som nu omringat honom, stängt in honom i ett hörn utan återvändo. Han svor för sig själv, osäker på om han yttrade orden högt eller om han bara tänkte dem, men han brydde sig inte om att någon kunde höra honom. Han brydde sig inte om någonting i det här helvetet. Allt tack vare Nathalie... Hon hade förstört det för honom, igen. Han skulle aldrig ha gått dit, han skulle aldrig ha gett henne chansen att slita hans själ i bitar på nytt. Det var en sak att tänka på sin bror, tänka på döden, ensam - när ingen annan kunde höra eller se på. Det var en annan sak att göra det när någon var med. Georges blick fastnade på ån framför sig. I en kort sekund kände han för att slänga sig i den, dränka sig i de lugna vågorna, slippa undan från allt som var jobbigt och besvärligt.
Ryck upp dig, George, tänkte han sammanbitet. Du får inte låta ett namn förstöra allt för dig. Du är redan tillräckligt förstörd.
Fast det var inte bara ett namn längre. Tanken på Rookwood var frånstötande och motbjudande, men där fanns ett till, precis intill. Kanske var den bara tillfällig, men hur länge den faktiskt skulle befinna sig där var oklart, otydligt. Nathalie. Nathalie Sandstrom. Hon som hade gjort hans vistelse i Sverige till det helvete det är.
Svagt ovetandes om vart han var på väg smällde George upp dörren till stugan. I hans öron lät det öronbedövande högt, men det verkade inte som om det var så märkvärdigt i alla fall. Mr Weasley satt vid TV-apparaten och studerade den noga tillsammans med en fjärrkontroll, och tittade upp när George kom in. George själv tittade inte tillbaka, även ifall han i ögonvrån kunde se hans pappas bestörta blick. Istället marscherade han rakt fram till dörren som ledde in till hans rum försvann in bakom den. Väl inne i rummet lugnade han ner sig lite. Med tunga suckar lade han sig raklång på sängen och stirrade som vanligt upp i taket. Han lät inte tårarna rinna, han var trött på dem så som resten av sitt förbannade liv. Ilskan måste avta, berättade en röst i hans huvud, men han lyssnade inte på den. Ändå var det som om denna tanke lugnade honom ännu lite till. Han blundade och försökte få sitt bultande hjärta att sakta ner, försökte få ilskan att rinna av honom. Ett tag var tevens sprakande röster det ända som hördes i omgivningen, eller det ända som George faktiskt lyssnade på, men sakta steg andra ljud upp för honom, trängde sig in i hans huvud. Det var inte smärtsamt. Tvärtom så var det riktigt lugnande, fridfullt. De fria vindarna som smekte allt som kom i vägen för dem, de porlande ljuden från när en regndroppe slog ner i vatten eller det smattrande ljudet från när fler och fler droppar sköt mot fönsterräcken. Det hade börjat regna. Kraftigt. Och till dessa ljud omslöts han av en tunn, vacklande sömn.

Han vaknade inte förrän månen stod högt upp på himlen. Sömnen brände i hans ögon, men han ville ändå inte somna om. Det var otroligt skönt att bara få ligga stilla, utan att behöva röra en muskel, med hjärnan halvt vaken så att han inte heller behövde tänka. Han var lugn igen, kanske på grund av den vilande tröttheten som skingrat sig runt honom. Kanske skulle den outhärdliga känslan komma tillbaka, attackera honom igen. Just vid det tillfället brydde han sig inte om det. Han brydde sig inte om någonting. Han slöt ögonen igen och kröp ner under täcket som han legat ovanpå då han somnade. Trots det att hans ögon var slutna, trots det att han kände sig väldigt trött, så hade han inga planer för att hamna i en ny sömn. Istället lät han tankarna fyllas på nytt, men de var för oförstående för att förstå sig på. Han kunde knappt avläsa dem i sitt eget huvud i tystnaden. Det regnade fortfarande. Lite lugnare nu. Förr hade regn varit något dåligt. Något som tydligt tydde på att man inte kunde vara ute, inte kunde ha kul. Man kunde fortfarande vara utomhus, men det var mycket lättare om det var soligt och fint. Nu hade han ändrat uppfattning. Det var rätt mysigt med regn. Den återspeglade bara naturens gång, livets väg. Ibland var det solsken - vackert och helt underbart - men ingen sol utan regn. George var inte säker på hur han skulle klämma in regnet i en ny metafor. Representerade regnet sorgen, eller lugnet? Ilska var något som inte passade in i det vädret. Det fungerade helt enkelt inte, även när vattnet slog som spikar i backen. Ilska, raseri, utbrott... Det var åskans melodi. George kunde inte hindra en fnysning. Var hade åskan tagit vägen då han var som argast? Då hans kropp protesterade, då han inte ville fortsätta leva? Istället hade det börjat regna.
Det blev plötsligt ovanligt tyst. Regnet kändes mer avlägset. Ändå hade den samma, hårda nyans då dropparna slängdes mot fönstret. George hade förbisett en viktig detalj i sina funderingar. Regnet, sorgen, lugnet. Åskan, ilskan, hatet. Orden ekade i hans huvud, verkade dyka upp om och om igen, men han fann ingen innebörd i dem. Ändå var det något särskilt. Det var tydligt att han missat något. Det hade börjat regna då han tagit sig in i sitt rum. Han hade lugnat sig lite. Var det vädret som avspeglade hans reaktion? Eller var det regnet som hade avspeglat hans känslor? Han kunde inte ta sin förra ilska som raseri längre. Det hade gått över för fort. Han brydde sig inte ens om Nathalie just då, även ifall namnet fick honom att rysa av obehag. Det hade alltså inte varit ilska han känt? Det kanske bara var namnet som flickan nämnde som fick hans känslor att reagera negativt... George kunde inte sluta tänka på det, vilket i alla fall gav ett lyckat resultat: Han somnade inte.

Jättebra

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer