Jag vet att du aldrig lämnar mig. [SV]

Du är jätte duktig, längtar till nästa kapitel! ♥

tack för alla fina kommentarer!
------------------------
Kapitel 8 -

Jag kollar mig omkring i den övergivna staden som så sent som igår kväll var fylld med folk. En vindpust blåser förbi och trädens alla löv prasslar. Det första ljudet på ett bra tag nu, var just det ljudet. Ljudet av tusentals löv som prasslar i vinden.
Jag vänder mig hastigt om. Jag svär att jag hörde något! Eller börjar min hjärna spela spratt med mig? Ingen är där.
"Hallå?", ropar jag ut mot ingenstans.
Löven prasslar nu allt hårdare och hårdare för varje minut som går. Kyla drar in mot staden och moln tornar upp sig mot himlen. Oväder var påväg.
Jag bestämmer mig för att det bästa är att åka hem igen, ta det lugnt och vänta på att någon ska komma hem, eller att något ska hända.
Väl hemma känns allt overkligt, inte en enda person i vårat hus förutom jag. Weasleys hus är tomt. Vårat hus har nästan aldrig varit tomt förut. Iallafall inte såhär tomt. Jag kollar ut genom fönstret. Fågeln var borta, den också. Är alla levande varelser borta nu? Nej, det kan inte vara så. Min blick dras mot ett träd som har en tjock mörkbrun stam med mörkgröna löv som vissa har börjat gulna lite, löven tornar upp sig till en ståtlig krona på trädet. Det är ett vackert träd. Jag kollar på min vägg. Börjar jag bli galen? Alla kan ju inte vara borta! Eller?... Jag kollar ut genom fönstret igen, låter blicken fara runt för att än en gång fastna på det vackra trädet. Det enda problemet är att min blick inte har något träd att fästa sig vid, för nu, nu är även trädet spårlöst borta.
Trädet, alla människor, alla djur, nästan allt är borta.
Förutom Jag. Varför har jag av alla personer hamnat här helt själv? Varför jag?

Awesome älskar't

Gud vad spännande! ♥

meer! ♥

det var jätte bra

Asbra! Längtar efter mer!

oooh, scary...

det kommer troligen mer ikväll!

LÄÄNGTAR