Borgen (sjunde året)

Nu har jag läst kapitlet, som var lika underbart som det alltid har varit!

Jag får en lite kuslig känsla när jag läser kapitlet. Vad kan det vara med dörren? Något mystiskt är det. Åh, hon tänker på Sirius, Tonks och Fenixorden. Undrar hur det ska gå. Sedan hoppas jag att hon tänker på trion någon gång då och då. För hon borde ju fundera på var de är, och sakna dem. Jag syftar på att hon stod dem väldigt nära i de tre första berättelserna. Sedan tror jag Harry, Ron och Hermione skulle bli väldigt chockade om de fick veta vad som hände under sommaren, när Miriam och Snape var i sjön!


Lite tips.

Trots att jag bodde närmare Severus än i det tidigare tornrummet kändes han oändligt mycket mer avlägsen.


Jag skulle vilja peta lite så det låter bättre.


Trots att jag bodde närmare Severus än i det tidigare tornrummet kändes han oändligt långt borta.


Angående tipset i kapitel 8: Jag förstår att du är tveksam, även om du uppskattar mitt förslag. Hm... jag har klurat och lekt med meningen för att få det att låta bättre, samtidigt som det ska stämma med det du skrev i spoilern, men tyvärr sviker idéerna mig.

Du kan kanske be någon annan om hjälp? Trezzan kanske? Hon brukar också komma med bra tips.

Längtar till nästa kapitel. ♥

Vad tror du om Severus hade rätt i sak. ?

Uttrycket är från en bok, Marianne Fredrikssons Blindgång, sidan 322:

Men så här är det alltid med Agnes. Hon har rätt i sak men fel i detaljerna.

Tusen tack för ditt engagemang och din feedback! ♥

Det är en superbra idé! Då låter det mer "naturligt" om du förstår vad jag menar.

Mintygirl89 & Avis Fortunae

Jag tänker att "I sak hade Severus rätt" blir rätt i det här sammanhanget. Det är ju inte en sak han har rätt om utan själva sakfrågan. Och rent litterärt måste jag nog poängtera att det är "snyggast" och fungerar.

Förstår absolut vad du menar Mintygirl89 men hoppas att du förstår hur jag menar med att det blir sakfråga / en sak av sammanhanget när en byter ut i /mot/ en?

Kan ju vara helt ute och cykla så ta det med en nypa salt. ♥

Aha! Tja, jag ser ju saker på annat sätt, och med tanke på att jag bor ensam, läser jag texten högt, och uppfattar den meningen som lite tokig, om du förstår. Men nu föll polletten ner!

Tummen kommer i morgon.

Tack, ni båda ♥ Ni är guld för mig!

Avis Fortunae, klart vi ställer upp! Det var jag som inte fattade galoppen!

Tror att det är frågan om en smaksak här, och att det låter olika för oss. Slutligen bestämde jag mig för den ursprungliga versionen, men vägen dit var intressant. Språk är fascinerande

♥

Nepflite 


Reverus


Trezzan


Mintygirl89


boknörd_




Kapitel 10 - Incident

Det var korpen som bröt isen. När den kraftiga knackningen åtföljdes av hennes högdragna stämma slog det mig att det inte var första gången hon hade väckt mig ur handlingsförlamning. När jag dröjande sköt upp dörren, och stod öga mot öga med den myndiga gestalten, såg jag att hon hade trollstaven framme. En svag glöd syntes från dess topp. Hade hon brutit någon försegling? Jag ville inte veta.

Jessica hade förändrats mycket sedan sommaren. Hon var inte fullt så utmärglad och märkbart trött som då, och det märktes att hon tog hand om sitt yttre. Långa, azurblå naglar fångade skenet från väggarnas facklor, hennes hår var samlat i en blank knut och på huvudet satt en spetsig hatt. Till viss del påminde hon faktiskt om den stränga McGonagall, bara mycket yngre. Men där den äldre lärarinnan börjat mildras i konturerna, hade Jessica fått ännu skarpare linjer, och den isblå blicken var mer genomträngande än någonsin. Jag undvek att se henne rakt i ögonen, skyddad bakom mina tunga ögonlock och svepande, täta fransar. Metrimona fick inte läsas av utan vidare.
“Professor Raven?” sa jag frågande med den melodiska röst som var betydligt mörkare än min ursprungliga. När vi befann oss i borgen var vi tvungna att spela spelet. Här kunde verkligen väggarna ha öron i dessa tider.
“Ni får ursäkta intrånget denna sena timme”, svarade Jessica pliktskyldigt. “Men det har kommit till min kännedom att fyra elever från Gryffindor saknas. Deras sängar står tomma i sovsalen, vilket är synnerligen olämpligt … ja, vi har ju en utökad patrullering”, tillade hon syrligt. “Med tanke på de kritiska tiderna.”
“Ja, naturligtvis.” Jag kände mig mån om att vara tillmötesgående. “Har ni sökt rektorn i ärendet? Han kan ju snabbt sammankalla resurser för att söka efter dem.”
“Det var just den lilla haken”, utbrast hon och det hördes att hennes behärskning var på upphällningen. “Snape … hm, rektor Snape står inte att finna någonstans på bygget, vad det nu ska betyda och …”
“... och det var därför ni sökte upp mig?” Jag fäste blicken någonstans ovanför hennes välformade men skarpa ögonbryn. Hon visste ju, trots att ingen hade berättat rakt ut för henne vem jag egentligen var. Dessutom kunde hon definitivt lägga ihop långt mer än ett och ett, utan att ens behöva läsa mig, och vi hade delat hemligheter om Severus och Sirius i hennes kök. Men nu befann vi oss som sagt i borgen och måste båda spela spelet, även i en sådan här kritisk situation.
“Ja, ni är ju den som arbetar närmast ledningen”, medgav Jessica korthugget. “Nå, vet ni händelsevis något?”
Jag tog ett djupt andetag. Till skillnad från under besöket i hennes stuga, var det den här gången jag som satt inne med mer vetskap. Hennes engagemang i frågan förbryllade mig dock, för även om jag visste att det fanns mycket gott innanför den hårda fasaden, var hennes uppenbara oro för de försvunna ungdomarna ändå oväntad. Hur det än förhöll sig med de omständigheterna, såg jag ingen anledning att undanhålla henne information.
“De saknade eleverna är på straffkommendering i Förbjudna skogen”, sa jag snabbt. “Och jag tror att de är ensamma, även om rektorn säkert vakar över dem på något sätt. Det skulle väl, ehm, inte se så bra ut om de försvann. Jag vet inte den exakta platsen de befinner sig på, tyvärr, men …”
“Tack, miss Prince!” Hon vände snabbt på klacken, så att den ståtliga manteln glänste som dovt röd eld i det svaga skenet från facklorna, och lämnade mig utan ytterligare utläggningar.



Om blickar kunde döda. Hur många gånger hade jag inte hört det uttrycket? Först vid frukosten i stora salen, morgonen efter den kritiska natten, förstod jag dock den fulla innebörden av de orden. De blickar Jessica kastade på Severus var, minst sagt, inte nådiga. Det gick över mitt förstånd hur han kunde hålla sin oberörda fasad inför de isblå laserstrålarna.

Elvira satt ensam en bit från de andra vid Ravenclawbordet och stirrade dystert på de tomma platserna vid Gryffindorbordet där hennes vänner brukade sitta. Jag såg från de övergivna stolarna till Severus som lugnt intog sin sedvanligt enkla frukost vid min sida.
“Det talas om att Dementorer befann sig i skogen i natt?” frågade jag lågt, i hopp om att han skulle ge fragmenten, som flög omkring överallt i luften, ett begripligt sammanhang.
“Jag är medveten om det, Mona.” Han drack det becksvarta kaffet och såg allvarligt ut över människorna, utan att på något vis låtsas om Jessicas uppenbara ursinne. “Vi styrde upp situationen. Ingen har fått några bestående skador och pojkarna kan lämna sjukhusflygeln redan idag.”
“Och miss Jacobsson?” Jag svalde och skyfflade planlöst runt maten på tallriken.
“Hon blir kvar en något längre tid för observation. Vad jag förstår var flickan inte i gott skick redan innan den här … hm, incidenten.”
“Sannerligen inte”, sa jag och kunde inte hejda skärpan i rösten. Elli kommer inte att tåla mycket mer nu, Severus. Jag såg honom rakt i ögonen för att bli läst, men han sänkte varnande blicken mot mina händer och jag insåg att jag rörde om i det sockrade teet med sådan kraft att muggen nästan sprack. Suckande lade jag ifrån mig skeden och lutade mig tillbaka i den stiliga karmstolen. Metrimona Prince, den tysta och diskreta sekreteraren … men den tanken väckte plötsligt en idé till liv.

Det fanns kanske ändå en möjlighet att agera.