Välkommen till en gratis, svensk Harry Potter-community

F5

Prinsen (sjätte året)

Forum > Fanfiction > Prinsen (sjätte året)

1 2 3 ... 6 7 8 ... 33 34 35
Bevaka tråden
Användare Inlägg
Mintygirl89
Elev

Avatar

+1


Sent omsider kommer en kommentar från mig! Men du vet vad man säger: Bättre sent än aldrig!
Bra kapitel som vanligt! Ja, Malfoy är elak som vanligt. Du får förlåta mig om jag skriver det, men även om han verkar må dåligt, så kan jag tyvärr inte känna sympati/empati för honom. Elli verkar förstå varför han inte mår bra, men som sagt, jag kan inte tycka synd om honom.

Bra att Miriam skickade ut honom. Han förtjänade det! Ja, vi får se hur det går.

Så klart jag hjälper dig, ifall jag ser att något låter tokigt, eller om det är något grammatikfel! ♥ Inget att tacka för. Apropå det... här kommer tips! (Du kan aldrig fly från dem, hehe!)

“Tjafs?” upprepade jag, medan bröstet smärtsamt hävde sig. “En av dina klasskamrater har varit med om något fruktansvärt, Malfoy. Det minsta vi kan göra är att prata om det.” Vänd mot de andra fortsatte jag:


Det är kanske inget fel med texten, men jag skulle vilja ändra så det låter bättre.

“Tjafs?” upprepade jag, medan bröstet smärtsamt hävde sig. “En av dina klasskamrater har varit med om något fruktansvärt, Malfoy. Det minsta vi kan göra är att prata om det.” Jag vände mig mot de andra och fortsatte:


“Och vad ska det betyda?” frågade jag långsamt. “I mina öron låter det som ett hot, mr Malfoy.”
“Ta det hur ni vill.” Han såg sig lömskt omkring. Anthony reste sig till hälften från sin stol och gjorde en rörelse mot honom. Många började titta hjälpsökande på mig. Elviras ögon var stora och uppfordrande.


Flytta ner en mening, så att det inte blir en "klump" av alltihop. Sedan vill jag ändra lite i texten så den låter bättre och känns levande.

“Och vad ska det betyda?” frågade jag långsamt. “I mina öron låter det som ett hot, mr Malfoy.”
“Ta det hur ni vill.” Han såg sig lömskt omkring.
Anthony reste sig till hälften från sin stol och gjorde en rörelse mot honom, så ånga började titta på mig, som om de bad om hjälp. Elviras ögon var stora och uppfordrande.


“Det räcker nu”, sa jag tonlöst. “Lämna klassrummet omedelbart, mr Malfoy. 50 poäng från Slytherin. Vi kan inte hota varandra här inne.”


När det gäller antalet poäng, så kikade jag i första boken, och där har det skrivits med bokstäver. Dessutom känns ordet "ska" mer befallande, och det passar bättre.

“Det räcker nu”, sa jag tonlöst. “Lämna klassrummet omedelbart, mr Malfoy. Femtio poäng från Slytherin. Vi ska inte hota varandra här inne.”

“Det kan jag, mr Malfoy.” Jag hade ingen aning om hur, men på något sätt skulle han ut. Bestämt gick jag fram till dörren och höll upp den. När mina ögon mötte hans var det som att se in i totalt mörker och plötsligt reste han sig ursinnigt.


Jag skulle vilja ändra texten så den låter bättre, samt lägga till ett ord och ett komma-tecken.

“Det kan jag, mr Malfoy.” Jag hade ingen aning om hur, men på något sätt skulle han ut. Med bestämda steg gick jag fram till dörren och höll upp den. När mina ögon mötte hans, var det som att se in i totalt mörker och plötsligt reste han sig ursinnigt upp.


“Förlåt, miss Silver”, bad hon och fäste de mörka ögonen på mig. “Han menar inte så illa som det låter. Jag måste gå efter honom. Han mår verkligen inte bra …”
Utan att vänta på svar flydde även hon iväg längs korridoren.


Det låter lite skumt i mina öron när jag läser den röda texten högt.

“Förlåt, miss Silver”, bad hon och fäste de mörka ögonen på mig. “Han menar inget illa, egentligen. Jag måste gå efter honom. Han mår verkligen inte bra …”
Utan att vänta på svar flydde även hon iväg längs korridoren.


Länge blev jag sittande där i klassrummet, och ju mer jag tänkte på det, desto säkrare blev jag på min sak.


Ändra den röda delen, så låter det lite bättre.

Jag satt kvar en lång stund, och ju mer jag tänkte på det, desto säkrare blev jag på min sak.


Det var allt. I övrigt är jag glad över att hon vågade bli ordentligt sträng mot Malfoy. Vi får se hur det går. Nu är det läge att prata med Snape om saken.


Läs gärna Tårar från himlen :D <3 https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia.tenor.com%2F0p-qPPA7sk4AAAAM%2Fcat-look-at-you.gif

19 nov, 2019 19:28

SweeneyTodd
Elev

Avatar

+1


Okej, jag tummade upp kapitel 8 & 9 i förväntansfullt hopp om att jag skulle hinna läsa de i direkt anslutning, men så hände det grejer och jag hann inte… och en tenta kom i vägen + ny kurs men nu har jag ÄNTLIGEN tid att läsa denna fantastiska story. Du anar inte hur dåligt samvete jag har haft över detta, mest för att jag så dumt tummade i kapitlena och sedan bara lämnade det orört i nästan två veckor… som om jag hade tyckt att det bara var sådär…
Ber om ursäkt i förväg för kommentarerna som i vanlig ordning är lite småflummiga eller obegripliga...
Nu ska jag stävja min tentaångest och dyka ner i denna värld som jag kommit att älska så mycket!

Kapitel 8

Att få börja dagen vid hans sida kändes naturligt på ett vardagligt sätt,

Jag fullkomligt älskar hur Miriam använder just ordet vardagligt och hur hon liksom uppskattar de där ögonblicken. För jag tycker att det någonstans säger oss vad hon längtar till. En vardag, en helt vanlig vardag tillsammans med Snape som under rådande omständigheter är omöjlig och bara gör sig till känna i små stunder såsom dessa där hon suger in varje sekund. Vardagen är underskattad. Att bara få komma hem till någon, till barn, till hund whatever, och bara få vara tillsammans, leva tillsammans det är bättre än alla överdrivna kärleksförklaringar och gester. Att vara med sida vid sida och känna att det är naturligt… ♥

men en ljusglimt tändes i hans ögon när jag drog till mig en av burkarna med sylt och hävde en ansenlig mängd över gröten.

Alltså Snape… tycker att det är fint att han har omsorg om Miriam och jag ser det nästan lite komiskt hur den där ljusglimten tänds i ögonen, (inte för att det är det men för att han såg rolig ut i mitt huvud) lite bjäbb som mellan ett gammalt gift par.

Det var nästan ett måste för att det skulle gå att få ner den.

Feel you, Miriam. Gröt är nog det värsta jag vet… plus att jag inte äter frukost… Hade det varit min tallrik hade det varit sylt med gröt… om jag var tvungen helst bara sylt.

Jag hade aldrig begripit hur människor kunde äta utan att lämna spår efter sig,

Magisk förtrollning…? Haha, förstår Miriams fundering, det är jobbigt med sådana typer för man känner sig alltid så barbarisk vid sidan av… eller som ett barn som inte lärt sig bordskick än fast man försöker… haha!

Genom lädret i min sko och hans halvhöga stövel kändes energin strömma mellan oss.

Alltså dessa två!!! Känns som de har sådan kemi sinsemellan sådär så man bara kan röra vid varandra, titta på varandra så förstår den andra precis. Sådana människor är helt fantastiska att ha med att göra. Dessutom är känslan helt euforisk när man bara med en blick kan säga det man vill eller med en rörelse, likt foten under bordet kan känna så mycket känslor.

Det var Ellis farbror som var gift med Dracos moster Malissa

Jag tänker inte alls vara sådär jobbig men tänker att du ändå kanske menar hans faster? – Narcissa har ju bara två systrar båda vilka vi känner till väl =)

[ı] En sorts lugn styrka strålade ut från henne och gjorde att man gärna vistades i hennes närvaro. [/i]

Lugnet före stormen eller verkligen lugn? – Kan inte låta bli att intresseras utav denna person och undra om vad som kommer hända henne under den närmsta tiden, vad som kommer influera henne och om hon kommer tvingas välja sida….

“Det där var verkligen kul, Ronny!” Lavender Brown torkade bort skrattårarna och viftade med ögonfransarna åt honom.

Jag predikar alltid för kärlek och förälskelse, men det finns en gräns där en förälskelse går över i lite nästan obsession och jag måste medge att Lavender Brown skrämde mig lite i böckerna med sin överväldigande ”kärlek” till Ron. Men jag vill ändå tro att hon gjorde det i god tro, trodde sig själv vara kär när det i själva verket bara var en flytande affektion som gick lite överstyr…

alla tillhörde samma elevhem.

Lite typiskt Sverige ändå, haha, att alla ska vara samma, lika – lagom.

Om igen tänkte jag på att våra känslor kanske en dag kunde få se offentlighetens ljus och på vilket sätt vi då skulle kunna vandra tillsammans.

Usch, jag tänker på hur hemskt jobbigt det måste vara att vara på sin vakt konstant. Tänka efter vad man säger, hur man säger och vad man gör. Allt bara för att man råkar älska någon som älskar en tillbaka. Allt bara för att ondska fått makt i världen och gjort den ena till sin soldat – more or less. Jag hoppas verkligen för deras skull att de får uppleva en framtid tillsammans utan murar emellan varandra när de träder ut i offentligheten. Att de kommer att kunna göra så simpla saker som att bara ta varandra i hand, kyssas farväl och uttrycka ord av ömhet utan att vara rädda för sina liv och säkerhet.

Jag begrep inte vad vi hade där inne att göra,

Åh, kvastförrådet… allas elevers favorithångelplats (fanns inget finare ord… ledsen)… Trodde i ett ögonblick att Snape hade något liknande i åtanke när han slet upp dörren, men han har säkert bara hört ljud därinifrån…

det svischande ljud som betydde att platsen förseglades med en trollstav.

Åh, åhh så han kanske hade något i åtanke trots allt!!! ♥

“Ni har haft sylt på den där kinden hela morgonen, miss Silver. Har ni minsta aning om, hur oändligt frustrerande det har varit att inte kunna kyssa bort den?”

AHH, åhh, och hur kunde du avsluta där innan vi fått reda på om Snape faktiskt åtgärdade detta frustrerande, distraherande problem?



Kapitel 9

Det var som om september hade bestämt sig för att kompensera för den förlorade sommaren.

Är det bara jag som avskyr när det gör sådär…? – För när det väl blivit kallt får det gärna förbli så – annars kan man ju inte gosa ner sig bland filtar, täcken och i stora tröjor… inget mys framför brasan och ingen varm choklad!!

Himlen var hög och oändlig med en sol som göt sitt varma guld över sjön och skogen.

Var bara tvungen att lyfta fram denna beskrivning eftersom den var så himla vacker. Det slog an något inom mig som jag inte riktigt kan förklara, men ja – himlen är hög och oändlig och solen är varm och god. ♥

Jag gav kvastförrådet en hastig blick och undrade om jag någonsin skulle kunna gå förbi det igen utan att rodna.

Hm… man undrar ju vad som hände därinne *host host*

törstig efter ljus - som om det behövde lagras inför kommande tider.

’Törstig efter ljus’ jag gillar den beskrivningen av att försöka lapa i sig det sista solljuset innan de mörka tiderna. För övrigt tänker jag att detta är likväl symboliskt. Att Miriam försöker ta in så mycket ’ljus’ hon kan för att ha kvar inom sig när mörkret väl kommer och tar dem med storm.

vi hade nog alla fyra velat vara en liten fågel dold bland trädkronans löv i det ögonblicket.

Urgh, jag med!! Vill så väldigt gärna veta mer om denna ’mystiska’ tjej och om vad hon och Malfoy kan tänkas diskutera… för hon vet väl inte om hans uppdrag? ? ?

När han nådde den grunda delen och började vada mot land såg jag dock vem det var - den absolut sista jag väntat mig.

DUMBLEDORE… McGonagall… Sprout, Flitwick, Trelawney… Snigelhorn? – Hm… SNAPE?
Malfoy? Crabbe och Goyle dock… de hade jag aldrig sett simma… Fast tänk Hagrid…
Älskar att jag såg nu att det stod han så stryk alla kvinnor jag skrev ovan…



Han gjorde ett obekymrat kast med det långa, mörka håret

Snälla Gud, låt detta inte vara Hagrid!!!


Du är oförbätterlig, Severus.

Tack och lov!!!

Severus nickade och berättade att morbrodern hade bott avskilt ute i skogen vid ett litet vattendrag.

Det är nu det avslöjas att Hagrid är den där morbrodern…

Jag betvingade den starka lusten att sträcka ut handen och röra vid honom, eftersom det ändå fanns en liten risk att bli sedd där vi befann oss.

Tänk att vara så nära, så frestad och så kan man inte nå ut på grund av andra… Tur att de håller ut i alla fall och visar att kärleken är störst av allt.

“Träningarna i quidditch har börjat den här veckan, sir, och det är säkert en förfärlig oordning i kvastförrådet, tror ni inte? Det måste nog inspekteras snart igen.”

Oooh Miriam, är listig och jag fullkomligt älskar deras nya ”hemliga” tillhåll!!

Kapitel 10

“Och den som blir till genom en sådan dryck blir oförmögen att själv känna kärlek”

Detta är den enda anledning till varför jag känner mer sympati med Voldemort än Umbridge. Det faktum att han kan inte känna, förstår sig inte på kärlek medan hon kunde men gjorde val trots detta.
Tänk att aldrig få känna den varma känslan, den innerliga känslan som fyller dig på djupet och som kramar om dig inifrån. Den kärlek man kan känna till en älskare, till en förälder, till ett barn, till en vän, till en kollega, till en lärare eller till en medmänniska. Hans öde är fullkomligt tragiskt – för hans liv saknar mening.

Paradoxalt nog upplevde jag stundtals en stark glädje inuti den sfären.

Ljuset tränger alltid igenom mörkret om än i strimmor. Jag tänker på ett citat – ”Se alltså till att ljuset inom dig inte är mörker. Om hela din kropp får ljus och ingen del ligger i mörker, så blir den helt och hållet ljus, som när en lampa låter sitt ljus falla på dig.”
Så länge du bär ljuset inom dig, och inte låter mörkret ta över dig utan du själv ser till att stå kvar, stå fast i ljuset – då blir du helt och hållet ljus trots mörkret som omger dig. Låt aldrig hoppet överge dig, och låt aldrig kärlekens låga slockna.

Han mår verkligen inte bra …”

Hon måste veta om hans uppdrag då? – Jag tänker att hans utbrott är en reaktion på det fruktansvärda han tvingas göra och genomgå. Han tvingas växa upp och utföra ett mord trots att han verkligen inte verka vilja det. Därför blir det kanske jobbigt att diskutera ett mord på en klasskompismamma när han vet att han kommer snart stå där själv med händerna blodiga. För att hans samvete inte klarar av det och för att han håller på att bryta ihop.


Åh, alltså dessa tre kapitlen som jag nu sträckläst – helt underbara!!!
Jag lämnas alltid med ett sug, en längtan att genast få läsa mer att få fortsätta vara kvar i deras värld bara en liten stund till…
All eloge till dig som orkar och lyckas skriva så här fantastiskt. Det har gjort många av mina dagar och denna historia har betytt mycket för mig under det här året!
Tack för denna fantastiska fanfiction!! ♥ ♥ ♥

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2F64.media.tumblr.com%2Fed27ae562c52fd7eca385f92b7b0db6d%2Ftumblr_ojo6qwk9gl1tld2y0o1_400.gifv https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2F66.media.tumblr.com%2Fff022dce12e4921edace604c3c2210cb%2Ftumblr_pr574rdaE01r4xg82o1_r1_540.gif

20 nov, 2019 19:08

Avis Fortunae
Elev

Avatar

+4


Ginerva2003
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tack så mycket!!!


Viloss
Spoiler:
Tryck här för att visa!Åh tack!!! Har saknat dig

Mintygirl89
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tack för plusset och din, som vanligt, engagerade kommentar ♥ Ja, nu är det besvärligt med Malfoy, och jag förstår att det kan vara svårt att känna för honom, när han beter sig som han gör. Dock vet vi ju vad han bär på under sjätte året …

Klart att jag tackar för tipsen! Det tar en hel del tid med den sortens respons och kanske blir det mer nu när kapitlen är så pass färska. Jag försöker se lite mönster i det hela och tror mig ha kommit på en sak: i min iver att inte börja alltför många meningar med ‘jag’, ändrar jag på ordföljden (denna mening är i sig ett exempel på detta). I de korrigeringar du föreslår passar det dock bra att börja meningarna med ‘jag’, så … JAG ska inte vara alltför rädd för det, haha!

Det tål att sägas många gånger: färgsystemet med rött och grönt är tydligt och bra

Håller med om att det kan vara läge för Miriam att prata med Snape om Malfoy. Olyckligtvis var ju Snape inte anträffbar i förra kapitlet. Vi får se vad som händer!

SweeneyTodd
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tack för plus på kapitel 10 och 11! Betyder SÅ mycket att du läser, och du har bidragit med så viktiga saker till den här historien genom ditt sätt att se. ♥ Och snälla, försök att inte ha dåligt samvete, speciellt inte för tummarna - bara att du TÄNKER på den här historien och går till den gör mig glad!♥♥♥ Du har ju jättemycket med studier och tentor, och att du lägger den en del av tiden på att dela dina underbara tankar här känns otroligt.♥

LYCKA TILL MED TENTORNA! Miriam, som också studerar, vet precis hur det är

Sedan är det förstås så att läsningen av dina kommentarer är en sann fröjd för själen. På alla möjliga plan, från humor till djupaste allvar och med kärleken ständigt närvarande.

Alltså, till exempel: jag kan inte beskriva hur härligt det är att du ibland ser på Snape och Miriam som ett gammalt gift par, precis i sådana situationer som med gröten. Lite vardagligt gnabb - som blir desto mer betydelsefullt, när vardagen är allt annat än vanlig.

Det är också underbart hur du delar med dig av personliga erfarenheter och tankar. Älskar när läsare drar paralleller till sig själva och sitt eget liv

Malissa är en påhittad syster som inte finns i böckerna. Hon och Elli är karaktärer från den fantastiska Draco Memoraid, sannolikt Mugglis mest lästa fanfiction skriven av Elzyii, och det känns helt otroligt att jag får lov att ha med Elli i min story.

Apropå inspiration från andra berättelser, är jag ganska säker på att det är från dig jag har fått idén med kvastförrådet

Som så ofta ser du symbolik, ibland där jag inte ens själv medvetet gjort den. Som när Miriam är törstig efter ljus. En text har lika många tolkningar som läsare, och det är så givande att få ta del av!

Skrattade högt vid alla gissningar kring simmaren i vattnet och åt teorin om vem som är Snapes morbror

Som alltid genomsyrar din syn på kärleken allt, till exempel hur man kan se på Voldemort och även hur man kan se på Malfoy. Hans uppdrag under sjätte året är verkligen omänskligt hemskt!

Tack för den stund av lycka som det innebär att sätta sig och läsa dina tankar, om och om igen. Dina ord är en bidragande orsak till att jag fortsätter skriva. ♥♥♥


Kapitel 12 - Halsband

Det började som en vacker dag i mitten av oktober.

Den höga, klara luften gjorde att varenda nyans i de färgsprakande träden kom till sin rätt. Vägen till Hogsmeade låg öppen och lovande framför mig och ungdomarna, där vi travade fram med röda kinder och halsdukarna högt uppdragna mot kylan. Trots solskenet fanns en vind som bet och en vägg av moln anades långt borta vid horisonten.

Inte för att någon som helst köld kunde ta sig igenom min smaragdgröna halsduk. Den var oändligt mjuk och varm på samma gång, så den var säkert förtrollad. Severus hade gett den till mig på min tjugoförsta födelsedag för några veckor sedan. Att bära den var som att ständigt vara omsluten av hans värme och omtanke, även då han allt oftare försvann iväg på sina hemliga ärenden. Jag drog den ännu tätare om mig.

Ungdomarna planerade glatt för sina besök i godisbutiken och puben. Det var många saker de ville visa för Elli, som gjorde sitt första besök i trollkarlsbyn. Hon såg sig omkring med det lugna intresse som var så karaktäristiskt för henne.
“Som sagt, prio ett är att fylla på godisförrådet”, sa Ron förväntansfullt, men mulnade ett ögonblick då han på avstånd fick syn på en grupp ungdomar vars halsdukar lyste nästan lika gröna som min. “Eller du kanske hellre ville gått på äventyr med det där gänget?” sa han lite spefullt, vänd till Elli.

Hon såg på Malfoy och hans vänner med ett stråk av vemod i ögonen, men skakade beslutsamt på huvudet: “Du vet att jag gärna går med er, Ron. Jag är också sugen på godis. Men vad ska de in på den där stigen och göra?”
“Den leder till den så kallade spökande stugan”, förklarade Harry. “Ett övergivet gammalt hus som det går en massa rykten om. De ska väl dit och hetsa varandra att vara ‘modiga’ eller något.” Han gjorde en ironisk grimas.

Slytherinungdomarna, som ivrigt diskuterat något med varandra, tystnade tillfälligt när vi passerade. Jag nickade stumt och Draco gav mig en skygg blick tillbaka. Sedan urladdningen i klassrummet för drygt en månad sedan hade vi inte haft några ytterligare sammandrabbningar. Han hade tyst och aningen surmulet arbetat på vid Ellis sida, och den vrede jag alltid känt mot honom var, som genom ett trollslag, borta. Att jag fått ventilera händelsen med Severus när han, utan att röra en min, hade hjälpt mig att dra av de femtio poängen från Slytherin, hade också känts som någon form av avslut. Under tiden efter det hade det nästan varit som om jag och Draco ingått en tyst överenskommelse om att inte utsätta varandra för mer obehag.


När vi kom in i byn skildes vi åt. Ungdomarna gick till Godisbaronen och jag ville titta på böcker. Långsamt gick jag genom den lilla bygatan för att verkligen hinna insupa alla detaljer i trollkarlssamhället. Lite överraskande var att se Ginny och Dean inne på madam Puddifoots. Jag hade inte trott att det var Ginnys stil, men såg snart att de var i full färd med att fnissa åt de små keruberna som for omkring och strödde rosa konfetti över borden. Dean placerade hjärtformade sockerbitar i munnen som två jättelika tänder varpå Ginny vrålade av skratt och slängde konfetti i håret på honom. Leende gick jag mot bokhandeln och försökte visualisera den omöjliga tanken på mig och Severus inne på det rosa konditoriet.

Något som däremot kändes mer rimligt att drömma om var att gå vid hans sida inne den dunkla bokaffären … komma in genom dörren med min arm tryggt under hans, för att sedan undersöka titlarna i alla ljuvliga hyllmeter tillsammans, på jakt efter det som intresserade oss för tillfället … jag blev stående med handen på en sträv bokrygg medan de vanliga vågorna av längtan nästan slog mig till marken.

Som alltid inne bland böcker upphörde tiden att existera och först vid ljudet av snöglopp mot rutorna insåg jag att det nog var dags att ta sig tillbaka till slottet. Vädret hade helt förändrats medan jag var inne i affären, och den grå väggen av moln låg över de toppiga taken som ett dimmigt mörker. Grupper av elever, som började gå upp mot slottet, skymtade i den tilltagande muren av regn och småspik. Jag drog halsduken tätt om mig igen och den var som en smekning mot huden. Värmen från den tycktes magiskt sprida sig över hela kroppen.



På väg ut ur byn såg jag plötsligt en annan grön halsduk framträda i väggen av regn framför mig och hörde en bekant röst fräsa irriterat åt några suddiga skuggor en bit bort.
“Jag går fan hem nu, när man fortfarande ser handen framför sig! Vi har haft astrist hela dan där inne och jag fattar inte vad ert problem är!”
“Draco”, pep en av skuggorna och jag kände igen Pansy Parkinsons snipiga min. “Kan du inte stanna en liten stund till?”
“Jag orkar fan inte! Vi gör inget vettigt där annat än att försöka skrämma varandra … det är så sjukt omoget!”
“Kom, Pansy”, sa den andra skuggan som var betydligt kraftigare. “Jag följer med dig.” Hon lade armen beskyddande om Pansy som kuttrade nöjt, med en utmanande blick på Draco: “Tack för omtanken, Millicent.”
Draco bara fnös åt dem: “Visst, gift er med varandra eller vad fan ni nu vill. Jag är bara så trött på er två.” Han började sträva uppför stigen medan han fällde upp mantelns huva som skydd.

Jag insåg att vi oundvikligen skulle mötas vid vägskälet och var på väg åt samma håll. Av hans min att döma var han lika besvärad av sällskapet som jag. Pliktskyldigast nickade vi åt varandra och började kämpa mot vinden i uppförsbacken, med snabba steg för att göra plågan kort.



Det dröjde inte länge förrän vi, med den raska takten, hann ifatt en grupp med ungdomar på vägen. När vi närmade oss kände jag igen Hermiones röst:
“Man ska alltid bry sig om ifall man utövar trolldom, Ronald! Man vet ju aldrig …”
Den silhuett som var hennes gestikulerade upprört och pekade på gestalten som måste vara Ron. Längst ut i sällskapet, en liten bit från de andra, gick en smal varelse som tycktes lirka med något, vilket saktade stegen mer och mer. Nu var vi alldeles nära.
“Elli?” Till och med i ruskvädret kunde jag se hur Draco lyste upp och rätade på ryggen. Snöblandat regn stänkte på hans ljusa hår. Elli var dock för upptagen med det hon bar i händerna, vilket verkade vara ett mindre paket. Nu verkade hon efter viss möda få upp det och drog fram ett mörkt, glittrande föremål, ett halsband av något slag.

Draco ryckte till och kastade en skrämd blick på smycket, med ögon lysande av fruktan, vilket fick honom att se ännu blekare ut.


Han tog ett hastigt steg mot Elli, vilket fick henne att rycka till. Halsbandet landade i snösörjan och jag böjde mig automatiskt efter det, men i nästa sekund flög jag bakåt av kraften från Dracos hårt utsträckta arm och hörde hans vettskrämda röst strax intill mig:
“Elli … nej!

Vännerna framför oss vände sig förskräckt om och stirrade.

Till vår stora fasa såg vi hur Elli lyftes från marken. Sakta svävade hon uppåt i snöyran, flera meter ovanför oss, med det lockiga håret böljande i ultrarapid som en skrämmande gloria.

Men det värsta var ansiktet.

Det var lika vitt som en dockas, med glasartade ögon helt utan liv.

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fencrypted-tbn0.gstatic.com%2Fimages%3Fq%3Dtbn%3AANd9GcSPyOzA-TKYoXmc2sqtjC2PoOpwlcK7oWzatyN1E7QGoPO8jPXHBg%26amp%3Bs

Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123

24 nov, 2019 09:55

Detta inlägg ändrades senast 2023-12-27 kl. 19:00
Antal ändringar: 9

Ginerva2003
Elev

Avatar

+1


Super bra kapitel!!!

Det är inte lätt att skriva en spådom när man har dyslexi

24 nov, 2019 11:06

Mintygirl89
Elev

Avatar

+1


Så spännande kapitel! Huuu! Nu har Elli råkat illa ut! Vi vet ju vad som hände i boken... men ändå! Läskigt värre. Särskilt när hon inte rör sig på slutet. Hur ska det gå. Jaså, Sape är inte anträffbar. Typiskt! Vi får se hur det går!

Tips:

Den var oändligt mjuk och varm på samma gång, sannolikt vidrörd av mild magi. Severus gåva till mig på min tjugoförsta födelsedag för några veckor sedan.



Jag vill gärna ändra, så det låter bättre, och så kommer texten förhoppningsvis att kännas levande.


Den var oändligt mjuk och varm på samma gång, så den var säkert förtrollad. Severus hade gett den till mig på min tjugoförsta födelsedag för några veckor sedan.


Det dröjde inte länge förrän vi, med den bråda takten, hann ifatt en grupp med ungdomar på vägen. När vi närmade oss kände jag igen Hermiones röst:

Byt ut det röda ordet mot något annat, så det låter bättre.

Det dröjde inte länge förrän vi, med den raska takten, hann ifatt en grupp med ungdomar på vägen. När vi närmade oss kände jag igen Hermiones röst:



Draco ryckte till och stirrade, fullkomligt skräckslaget, på smycket.

Ändra texten, så det låter lite bättre.

Draco ryckte till och kastade en skrämd blick på smycket.


Såg i fasa på Elli som, inför våra förfärade ögon, lyftes från marken. Sakta svävade hon uppåt i snöyran, flera meter ovanför oss, med det lockiga håret böljande i ultrarapid som en skrämmande gloria.

Om du ser den röda delen, låter det konstigt när jag läser texten högt.

Till vår stora fasa såg vi hur Elli lyftes från marken.
Sakta svävade hon uppåt i snöyran, flera meter ovanför oss, med det lockiga håret böljande i ultrarapid som en skrämmande gloria.


Nu får vi se hur det går.



Läs gärna Tårar från himlen :D <3 https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia.tenor.com%2F0p-qPPA7sk4AAAAM%2Fcat-look-at-you.gif

24 nov, 2019 18:19

Viloss
Elev

Avatar

+1


Såå bra kapitel!

25 nov, 2019 18:43

Avis Fortunae
Elev

Avatar

+4


Ginerva2003
Spoiler:
Tryck här för att visa!Supermycket tack!!!


Mintygirl89
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tack för plus samt kommentar, och vad roligt att du tycker det är spännande Ja, vi vet vad som hände i boken, men här kommer det att ta en delvis annorlunda vändning, och nu är det en annan person som blir drabbad. Snape var inte anträffbar i kapitel 11, men vi får se hur det går nu …

Tipsen är som alltid bra. Angående det tredje tipset, skulle jag dock behöva lite mer hjälp. Jag vill nämligen att Draco inte bara ska kasta en skrämd blick, utan se helt livrädd ut när han ser halsbandet, om du förstår? Har du något bra tips på hur jag kan skriva?♥


Viloss
Spoiler:
Tryck här för att visa!Blir sååå glad att du läser och plussar, tack för troget stöd!♥


SweeneyTodd
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tack för att du är inne och plussar kapitlen, det betyder så mycket att se den tanken och uppskattningen!


https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fencrypted-tbn0.gstatic.com%2Fimages%3Fq%3Dtbn%3AANd9GcQ4PQKA6z1u-mC2JOPIvgi6uZxqeT5twlqKeHCQ6cBrIaHj_6UtKQ%26amp%3Bs

Kapitel 13 - Räddning

Som lamslagna såg vi på den livlösa gestalten som svävade ovanför oss, så totalt olik sitt vanliga jag.

Draco var den som bröt isen. Med ett desperat, rosslande läte hävde han sig fram och började dra i Ellis fot för att få ner henne. I nästa sekund störtade Harry fram och drog i den andra foten. Det började rycka i hennes kropp, ögonen spärrades upp och tycktes se igen, men på något långt bortom verkligheten, något som var för fasansfullt att beskriva. Hon skrek vilt och skärande, medan ben och armar slog okontrollerat. Ron rusade till för att försöka hjälpa Harry att hålla henne nere på marken. Draco hade släppt taget och flämtade förtvivlat utan att ta ögonen från sin vän.
Spring efter hjälp!” hördes Hermiones röst bredvid mig, men i detsamma dök en stor och lurvig figur upp framför oss på stigen. Hagrid - aldrig hade jag blivit gladare att se honom. Utan ett ord plockade han upp Elli och höll henne stilla i famnen, medan han med enorma kliv försvann uppåt slottet.
“Kom!” ropade Hermione och drog i Ron, som stod närmast, men vi andra tre hade vänt blickarna mot det mörka halsbandet som glittrade farligt mot oss från marken.
“Rör det inte!” sa Harry bestämt. “Jag har sett det hos Borgin och Burkes i Svartvändargränden. Det är förbannat med svart magi.” Han gjorde en ansats att skopa upp det med hjälp av sin halsduk, men jag hejdade honom tvärt:
“Låt mig ta det i min, Harry! Den har ett magiskt skydd.” Jag drog av mig halsduken och slöt den försiktigt om smycket, medan de båda pojkarna oroligt följde mina rörelser.

Jo - mina ögon lurade mig inte.

Draco såg lika orolig ut som Harry, om inte mer.

Halsdukens mjukhet gjorde sig påmind mot mina händer och i en plötslig ingivelse vände jag mig mot Draco:
“Spring så fort du kan i förväg mot slottet och leta upp professor Snape. Han är den bäste på mörk magi. Skynda dig!”
Han nickade kort och rusade iväg så snabbt att manteln flög rakt ut bakom honom.



Severus mötte oss redan i entrén. Innan jag hann uppfatta vad som hände hade han befriat mig från den farliga bördan och med hjälp av trollstaven fått ut halsbandet ur tyget.
“Använde ni kraften på det?” frågade han kort och jag skakade på huvudet: “Den brukar inte kunna påverka magiska föremål, speciellt inte om de är besudlade med svartkonster.”
“Och det här föremålet är sannerligen …” Severus höll upp halsbandet på staven medan han höll den andra handen avvärjande mot alla som samlades runt honom. Allt fler nyfikna strömmade till och professor McGonagall trängde sig fram mellan dem:
“Skingra er, är ni vänliga! Albus är inte på plats. Vad kan jag hjälpa dig med, Severus?”
Han svarade först inte, helt fokuserad på undersökningen av länken som gnistrade av silver och opaler. Så såg han häftigt upp: “Minerva, ta hand om smycket. Det är livsfarligt.” Han förde snabbt över det till McGonagalls trollstav och vände sig sedan hastigt om mot oss:
“Jag måste till flickan omedelbart.”



Den stora, svarta manteln böljade framför oss, där vi sprang genom korridorerna. Severus slängde en hastig blick bakom sig:
“Jag utgår från att hon finns i sjukhusflygeln?”
“Ja, ja, det måste hon göra!” flämtade jag med brännande lungor och paniken ringande i öronen i takt med de andras häftiga andhämtning. Det var som att springa i djupt vatten och tycktes ta en evighet innan vi äntligen nådde Madam Pomfreys domäner och Severus slog upp dörren med en smäll. Han gick rakt fram till den propra sköterskan och sa:
“För genast in den nyinkomna flickan på enskilt rum, om hennes liv ska kunna räddas. Och se till att ingen kommer in till oss. Jag måste arbeta.”



“Måste vara något hon fått tag på av misstag …”
“Kan det ha varit någon som skickat det?”
“Vi kontrollerar alla ugglor här, det är omöjligt.”
“ … får förhöra Potter och de andra två, de var tydligen med henne hela tiden …”
“Det har vi redan gjort och de påstår att hon fick det av eleven Katie Bell, inne på Tre kvastar… sannolikt var hon styrd av Imperiusförbannelsen. Hon befinner sig på mitt kontor med två Aurorer just nu … Ungdomarna tänkte ta upp paketet hit och få det undersökt, men miss Jacobsson måste ha blivit nyfiken och öppnat det i förväg ... ”
Inifrån den halvt öppna dörren till sjukhusflygeln kunde vi uppfatta McGonagalls respektingivande stämma. Det var hon som var ställföreträdande rektor när Dumbledore inte fanns på slottet.
“Jag måste avlägsna mig, Poppy, men håll ställningarna och se efter de andra patienterna. Vet du besked om miss Jacobssons hälsotillstånd ännu?”
“Tyvärr inte, men Severus är fortfarande där inne. Vi avvaktar, Minerva.”
McGonagall blev synlig i dörröppningen och styrde stegen mot oss. Vi satt tillsammans i en av sofforna, vilka omtänksamt ställts ut i korridoren som tjänstgjorde som väntrum utanför sjukhusflygeln. Elvira, som inte varit med på utflykten men kommit upp till oss nu, satt lutad mot mig med sorgsen oro i det lillgamla ansiktet, och Ron höll tröstande om Hermione. Harry däremot blängde mot Draco, som satt så långt från oss som möjligt, ihopkrupen i ett av de rymliga fönstren. Draco verkade dock vara helt inne i sin egen värld, med de tunna läpparna hårt sammanpressade och de blanka ögonen fixerade någonstans på väggen som skilde oss från sjuksalen.

Efter att ha gett oss en kärv uppdatering om läget, gick McGonagall bort till fönstret och tilltalade honom försiktigt men bestämt:
“Malfoy?”
Han ryckte till och stirrade vilt omkring sig innan han tittade upp på henne.
“Är allt bra med dig?” Hon synade honom kritiskt och han tittade snabbt bort. Blicken råkade falla på oss och irritationen tycktes göra att han trotsigt kunde se tillbaka på läraren framför sig.
“Varför skulle det inte vara bra?” frågade han trumpet och lindade armarna ännu tätare om sina kantiga knän.
“Har du någon aning om vad som hände miss Jacobsson?” Hon gjorde en ansats att lägga sin arm på hans axel, men han skakade bort den som om den varit elektrisk och flyttade sig så långt bort han kunde på fönsterblecket.
“Jag var inte där!” fräste han. “Jag var tillsammans med Pansy, Millicent och de andra, så du kan ju förhöra dem om du inte tror mig! Jag har inte skadat henne!”
“Det tror jag inte heller, Malfoy”, sa hon försiktigt och fick en djup bekymrad rynka mellan ögonbrynen, “men…”
“Fråga dem istället!” Han gjorde en obestämd rörelse mot oss. “De var ju i alla fall med henne!”
“Jag tror inte att du har gjort någonting, Draco. Men jag skulle väldigt gärna vilja växla några ord med dig mellan fyra ögon om det går för sig. Det tar bara ett ögonblick, kom här nu.”
Motvilligt gled Draco ner ur fönstret och följde henne, med smått ryckiga steg, bort genom korridoren.

Så fort den sista fliken av klädnaden försvann bakom hörnet utbrast Harry förtrytsamt:
“Nu har han en del att förklara, tror jag!”
“Vad menar du, Harry?” undrade jag och kände mig märkligt illa berörd.
“Jag vet att han har någonting på gång, okej?” Harry såg på oss, mörk i blicken. Hermione såg dock upp under Rons beskyddande arm och skakade missnöjt på huvudet.
“Att du ens kan tänka så, Harry! Att Malfoy skulle …”
“Han har hållit på med någonting hela hösten, precis som jag sagt till er hela tiden, om ni velat lyssna! Och jag har bara en känsla av att han har med det här att göra.”
“Så du tror att Malfoy skulle ha försökt döda Elli? Vid Merlin, det här är ju fånigt!” fräste Hermione och jag kände en oväntad tacksamhet mot henne. Jag vände mig till Harry och sa långsamt:
“Jag tror att Hermione har rätt. Malfoy blev helt förtvivlad, när han såg hur Elli påverkades av halsbandet. Jag har aldrig sett honom sådan, och det är faktiskt omöjligt att tänka sig att han skulle vilja skada henne.”
“Hur kan ni vara så säkra på det?” vidhöll Harry envist och stirrade från mig till Hermione. “Hur vet ni att det inte är det här han planerat från första början?”
Innan jag hann svara utbrast Hermione: “För att jag har ögon att se med! Så enkelt är det!” Jag nickade bekräftande. Harry såg dock fundersam ut och verkade absolut inte övertygad.
“Något skumt är det”, sa han och suckade, medan han lyssnade inåt sjuksalen. “Ni vet vad jag tror.”
Men Ron skakade på huvudet. Hermione såg erkännsamt upp på honom och lutade sig lite närmare in i hans famn. “Ni-vet-vem är inte intresserad av att rekrytera sextonåringar”, sa han. “Malfoy är en liten skitunge för honom, inte ens myndig.”
“Jag tror att han har gett Malfoy ett uppdrag”, sa Harry frånvarande och fortsatte att stirra på den stängda dörren. “Ett uppdrag som han inte vill sätta någon annan på.”
“Vadå för slags uppdrag?” frågade Ron misstroget. “Vad skulle Malfoy kunna göra som ingen annan kan? Han är inte särskilt duktig om du frågar mig.”
“Kanske han gör det här på skolan?” mumlade Harry. “På skolan får man använda magi … och …”
I detsamma öppnades dörren ljudlöst och Severus kom långsamt ut. Han blev stående ett ögonblick i dörröppningen innan han försiktigt stängde den och gick fram mot oss.
“Miss Jacobsson har en sträng period av återhämtning framför sig”, sa han mjukt, “men hon kommer att överleva och bli precis som förr.”
“Åh, tack Merlin!” En våg av lättnad gick genom vår lilla grupp. Hermione och Ron kramade ömt om varandra och jag såg i ögonvrån hur han torkade hennes tårar.

Men för mig fanns bara Severus.

Om jag ändå i detta nu hade kunnat få omfamna honom, smeka det allvarligt fokuserade ansiktet, kyssa varenda kontur av de säregna dragen och få honom att förstå hur innerligt uppskattad och älskad han var.

Genom slöjan av tårar såg jag en suddig, långsmal silhuett dyka upp längst bort i korridoren. Den kom sakta närmare, tills den stod alldeles nära mig och Severus. Jag kände en välbekant doft av dyr parfym och hårvax samtidigt som en svag röst hördes bredvid mig:
“Lever hon, professorn?”
“Med nöd och näppe, Draco.” De svarta ögonen vandrade över till gestalten bredvid mig, med en blandning av stränghet och oro. Jag såg försiktigt på den unge pojken. Hans händer var, som så ofta, hårt knutna och de blanka ögonen misstänkt rödkantade. Han tycktes vara helt omedveten om de mörka blickarna från Harry, och jag visste plötsligt en sak med stor säkerhet.

Oavsett vad Harry trodde och vad den unge, plågade Slytherineleven än var inblandad i, och vad som än hände, skulle jag aldrig kunna tycka riktigt illa om Draco Malfoy.



Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123

1 dec, 2019 07:43

Detta inlägg ändrades senast 2019-12- 2 kl. 19:11
Antal ändringar: 5

Mintygirl89
Elev

Avatar

+1


Oj, vilket gastkramade kapitel! Nå, nu har Snape fått se halsbandet, och misstankarna haglar ner. Malfoy går bort, för som Hermione säger, skulle han aldrig skada Elli. Nu är frågan hur det ska gå. Får ha tålamod.

Angående föregående kapitel och det tredje tipset:

Hm... det var en bra fråga, och jag har klurat på den hela dagen sen jag läste kapitel tretton för första gången. Man skulle kunna skriva:


Draco ryckte till och kastade en skrämd blick på smycket, samtidigt som hans ögon lyste av fruktan/rädsla, vilket fick honom att se blekare ut.


Här kommer lite förslag till detta avsnitt:


“Med ett nödrop, Draco.”


Om du ser den röda delen, vill jag ändra så det låter bättre.

“Med nöd och näppe, Draco.”

Oavsett vad Harry trodde och vad den unge, plågade Slytherineleven än var inblandad i.

Vad som än hände, skulle jag aldrig mer kunna tycka riktigt illa om Draco Malfoy.


Egentligen är det kanske inget fel på meningarna, men jag skulle vilja slå ihop dem, så det flyter bättre, samt peta lite så det låter bra när man läser texten högt.

Oavsett vad Harry trodde och vad den unge, plågade Slytherineleven än var inblandad i, och vad som än hände, skulle jag aldrig kunna tycka riktigt illa om Draco Malfoy.


Han tycktes helt omedveten om de mörka blickarna från Harry, och jag visste plötsligt en sak med stor säkerhet.

Lägg till ett ord

Han tycktes vara helt omedveten om de mörka blickarna från Harry, och jag visste plötsligt en sak med stor säkerhet.



Angående att Ron och Hermione kramas:

Spoiler:
Tryck här för att visa!Hoppas vi slipper Lavender. Jag minns att jag avskydde henne hur hon var i boken när hon klängde på Ron som ett plåster.


Undrar när vi får träffa Tonks, Sirius och Remus igen.

Spoiler från våra ugglor.
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Undrar när vi får veta mer om Eugene!




Läs gärna Tårar från himlen :D <3 https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia.tenor.com%2F0p-qPPA7sk4AAAAM%2Fcat-look-at-you.gif

1 dec, 2019 18:34

Ginerva2003
Elev

Avatar

+1


Så bra!!!

Det är inte lätt att skriva en spådom när man har dyslexi

1 dec, 2019 20:32

Refren
Elev

Avatar

+1


Yokan kapitel, längtar efter nästa!

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2F64.media.tumblr.com%2F0812a6f15de7cf2f07db3f8140c8b7a2%2Ffb5187c18f4999e7-a4%2Fs1280x1920%2F833523a92e56d5d166bf4e301b29356c36f61e7c.pnj

7 dec, 2019 23:45

1 2 3 ... 6 7 8 ... 33 34 35

Bevaka tråden

Forum > Fanfiction > Prinsen (sjätte året)

Du får inte svara på den här tråden.