Kraften (femte året)

Det finns egentligen bara ett ord som kan beskriva det: Lycka. När jag lägger ut ett kapitel och en stund senare finner en kommentar som den du skrivit, SweeneyTodd. Där jag svävar på moln av vartenda litet ord. Att veta att du läser, känner och är med inne i berättelsen - samt ger den nya dimensioner genom dina vackra tankar.

Att du anar poetiska inslag ibland har nog sin förklaring i, att jag tidigare nästan enbart skrivit poesi och då mest rimmad metrisk vers som kan tonsättas. Även på mina kapitel ser jag som små musikstycken - det ska vara en “melodi” i dem. Du, som håller på mycket med både musik och skrivande, förstår nog vad jag menar Om du vill får du gärna nämna något ställe där du ser likheter med poesin, för jag tycker sådant är väldigt intressant!

Varje citat/kommentar ger mig verkligen jättemycket. När jag skriver numera vet jag på ett helt annat sätt hur saker och ting kan uppfattas … och att du delar med dig av dina känslor vid deras möte är så oerhört fint! ♥ Skapar sådan förväntan hos mig inför vissa kommande kapitel.

Jag tycker inte att din kommentar är det minsta rörig, tvärtom - och jag tycker mycket om just att du skriver det du känner i stunden. Tack!

Tack också Pride Potter som liksom SweeneyTodd hoppas på en bättring mellan Snape och Sirius. Vad fint av er att ni vill det! ♥ Vi får se om jag kan åstadkomma någon förändring med dessa två mycket envisa individer. Det blir inte lätt, men visst förstår jag att man hoppas …

Tack Viloss - för att jag har de finaste läsarna - du, till exempel!

Mintygirl89, som alltid stort tack för hjälp med språk och skrivregler, och tack för utvecklande kommentar som får mig att fundera ett varv till på en del saker i det framtida innehållet.



Snape i HP-böckerna gör mig för övrigt ofta frustrerad, så jag förstår dig verkligen angående det.

c8aina, jag blev superglad när jag såg att du är tillbaka och har läst ikapp! Har saknat dig och är verkligen glad att du tycker om hur berättelsen är skriven.

Trezzan … Känslan när man ser att du har kommenterat. Hjärtklappningen, förväntan och pirret i magen. Följt av insupandet av vartenda litet ord, otaliga gånger. Ärligt talat, hur gör du för att få ut så mycket ur en text? Apropå det, hoppas skrivargrupperna och Stockholm är kanonbra! (Själv var jag i helgen på kryssning med en massa hårdrock och visst medeltidstema = massor av långhåriga karlar med skägg och ibland även kåpor/klädnader, inte helt olika trollkarlar faktiskt, men det är en annan historia).

Miriam är fortfarande 19, men hon fyller 20 den 18 september 1995 och OMG Pride Potter och Trezzan, när ni har en sån där liten konversation med alla rutor i kommentarsfältet! Jag blir så exalterad !! Det är nog första gången några av mina läsare har en sån !!! För närvarande är Miriams födelsedag med på ett hörn i handlingen, men jag skulle inte direkt kalla det ett Sniriam-moment och inte heller har det ett eget kapitel … ännu … finns starka önskemål om detta? Har ni i så fall förslag på present? Jag har nämligen oerhört svårt att komma på bra presenter, både IRL och i skrivar-världen.

OMG Trezzan ÄLSKAR när du skriver OGMG DNU KOMRE SNAPE!!!! och när du ser så underbara saker med varje litet ord! Har själv världens hjärtklappning när jag läser kommentaren … När du utvecklar och beskriver allt som händer mellan dem.

Och så typiskt Snape att creepa till det. Faktiskt helt oavsiktligt. Han är totalt tafatt när det gäller att beskriva andras utseende (men det kommer att bli bättre - vänta bara), konstaterar bara vagt att hon ser annorlunda ut på något sätt än vad hon brukar, ser kanske till och med att hon själv inte är helt bekväm med mugglarkläderna, och så blir det så fel med det där “synlig.” Tro det eller ej, men han bryr sig inte alls om hur mycket eller lite hud hon visar, och trollar dit klädnaden enbart för att hon säger att hon saknar kläderna från Hogwarts. Vill liksom alltid tillfredsställa hennes önskningar direkt men jag gjorde exakt samma reflektion som du när jag skrev det, att det kanske kan uppfattas som om han skyler henne.

SweeneyTodd’s tolkning är också väldigt intressant. Att hon blir mer synlig för honom för att hon är som förbjudet socker - förbjuden frukt.

Åååh, tror du det skulle bli skandal om deras känslor för varandra kom ut? På vilket sätt? Utveckla gärna detta!!!

Vad trevligt att miss Raven hoppar in och skriver en rad Det får hon gärna göra ofta.

Idén du fick om Walburga - du får se!

Angående låt-tipset hade jag bara hört skämtversionen av den här låten innan:


Även om jag inte nämnt allt du skrivit i din som vanligt OUTSTANDING kommentar, så har jag tagit till mig och fullkomligt älskat varje ord! Vill gärna återgälda det, så feel free att skicka om du vill ha respons på Du-Vet-Vad! Är väldigt spänd på vad som kommer att hända i den!

Hälsningar från en annan mycket gammal själ.

Noraaa_5, åh vad kul med ny läsare och att du även har läst Länken, blir så fantastiskt glad! Som du märker älskar jag verkligen att få kommentarer!




Kapitel 9 - Transferens

“Vad gör han här?” viskade Ron till Hermione och mig, där vi satt inträngda vid middagsbordet vid den sent hopkomna kvällsmåltiden, omgivna av ljudligt prat. Han blängde bort mot Snape som satt vid andra änden av den långa bordsskivan, mellan Dumbledore och Lupin.
“Snape brukar aldrig äta här”, fortsatte Ron med rynkade ögonbryn. “Varför gör han det nu?”
Hermione ryckte på axlarna och fortsatte fnissa åt Tonks, som satt och förändrade sin näsa till olika former och storlekar, ivrigt påhejad av flickorna. De var på ganska gott humör, för de hade fått veta att Harry skulle kunna bli hämtad hit om några dagar, då man planerat i detalj för säkerheten. Han var ju för ung att transferera sig. Speciellt Ginny hade lyst upp när hon hörde om Harrys planerade ankomst, och hon var nu så exalterad att hon fnittrade oavbrutet.

Tankarna började hinna ifatt mig. Mina föräldrar måste underrättas, även om de inte väntade hem mig förrän följande dag. Det borde jag ha tänkt på att framföra innan jag lämnade mötet. Vid Merlin, vad var jag för en dotter egentligen?

Precis då jag tänkte det hörde jag mitt namn nämnas vid andra änden av bordet. Dumbledore och Snape tycktes ivrigt diskutera något, men jag uppfattade inte vad. Luften var tung av ljud och matos. Plötsligt ville jag bara att måltiden skulle ta slut, och var tacksam då vi bröt upp och jag kunde söka upp dem i hallen. Dumbledore var den förste jag fick syn på, och han vände sig mot mig med sitt milda ansiktsuttryck.
"Mina föräldrar ...", började jag.
“... är underrättade via Leonardus”, sa han, “och jag har även bett honom att stanna en tid och vara ett stöd för dem. Ni kommer att kunna hålla kontakten, och vi ska göra upp en bra plan för framtiden tillsammans med dig, då allt blir lugnare.”
“Tack så mycket”, sa jag. “Jag förstår situationen, men det är så att … min far … ja, han är väldigt känslig. Det är nog mycket svårt för honom att jag försvann från dem igen så oförberett.”
Dumbledore nickade och såg ut att fundera. Så såg han plötsligt upp och förbi mig, samtidigt som jag kände en välbekant, ljuvligt varm hand på min axel.
“Jag kan transferera henne ikväll, Albus. Så att hon får prata med dem personligen”, hördes Snapes djupa röst bakom mig.
Jag vände mig om och bara såg upp på honom, alldeles varm inuti.
“Tack … det vore … tack så mycket.” Glädjetårar bröt fram i ögonen, och jag kände hur jag oförbehållsamt strålade mot honom.
“Så, så.” Han hade fortfarande handen på min axel och kramade den lätt, vilket sände tusen varma strömmar genom mig. Det var obeskrivligt att känna hans beröring igen. Jag blev inte medveten om Dumbledore förrän han sa:
“Gör då så, Severus. När allt kommer omkring är du en av de skickligaste trollkarlarna i Orden, så du om någon kommer att kunna beskydda Miriam.”
Snape höjde på ögonbrynen vid berömmet. Allt kändes med ens varmt och välbekant, och trots den svåra situationen kunde jag inte vara annat än lycklig. Det var som om jag åter blivit levande, och även om framtiden var svår och oviss, så var den livfull och verklig igen.



Det var långt över midnatt nu. Vi stod mitt emot varandra i ett av de förfallna rummen på Grimmaldiplan, och hans ansikte var mer än vanligt fokuserat i det svaga skenet från den uråldriga kakelugnen.
“Hur gick transferensen hit, med Nymphadora?”
Först såg jag frågande på honom, men sedan gick det upp för mig: “Åh, du menar Tonks?”
“Just det. Hur påverkades du?” Han såg nästan strängt på mig.
“Jag blev bara lite yr …”
“Det är flera timmar sedan och du är betydligt tröttare nu. Vi måste vara ytterst försiktiga.”
Hans sammetssvarta ögon letade sig djupt in i mina då han sa:
“Du måste vara mycket nära mig.”
Det var omöjligt att hålla tillbaka ett leende, då jag försiktigt smög så tätt intill jag kunde. Mjukt omfamnade jag honom, lade kinden mot hans bröst och kunde inte låta bli att njutningsfullt sucka, då hans armar i sin tur slöt sig om mig. Jag blundade och höll honom hårdare.



Så vaknade jag sakta, lycksaligt, medan en alldeles klar och stjärnbeströdd himmel blev allt tydligare framför mig. Hela tillvaron snurrade då jag vred på huvudet och blev medveten om doften av granskog.
“Miriam … Miriam, hör du mig?”
Snapes ansikte dök upp i mitt synfält, oroligt och vaksamt. Jag rörde mig försiktigt i hans armar, men kom inte ihåg var vi befann oss eller varför.
“Snape?” Jag log mot honom. “Snape … finaste … älskade.”
“Vad säger du, Miriam? Du talar svenska … Vet du vilken dag det är?”
Plötsligt kom allt tillbaka.
“Transferensen?” Jag reste mig, försökte se var vi befann oss och såg att vi var i trädgården på baksidan av mina föräldrars hus. Den låg tyst och svagt upplyst av skenet från vardagsrummet. Tydligen var de vakna därinne.
“Du var medvetslös en bra stund.” Han lät djupt oroad.
“Förlåt mig … jag försvann visst helt. Det är bra nu", skyndade jag mig att säga, men så fort jag försökte resa mig började allt snurra igen, och jag kände det daggvåta gräset mot handflatorna.
“Var stilla”, befallde han och drog in mig i sin famn. “Vi stannar här tills vi samlat oss.”
Lydigt lutade jag mig tillbaka mot honom, nästan tacksam att få lite andrum. Inne i huset rörde sig några silhuetter i vardagsrummets varma ljus.
“Är Leonardus därinne med dem?” undrade jag.
“Ja, det skulle jag tro. Vi får förklara situationen”, sa han. “Det är viktigt att de förstår att Hogwarts är den säkraste platsen för dig just nu.” Han såg tankfullt ner på mig.
“Liknar ni varandra mycket, du och dina föräldrar?”
Jag nickade. “Speciellt pappa, tror jag.”
“Då så”, sa han och lät betydligt lugnare. “Då kommer de att förstå.”

Urbra kapitel! Angående slutet:
Andas djupt. Lugnt och stilla... pfft...hahahahahahahahaha! När hon pratade om Snape, höll jag faktiskt på att dö av skratt! Herregud, tänk om Ron och Hermione hade hört det!



Jaså, hon ska inte få träffa Harry? Synd, hade velat läsa om hennes reaktion, när han skriker åt sina vänner.
Nå, det blir spännande att läsa fortsättningen.

Ingen örfil?! Synd, han hade nästan gjort sig förtjänt av det.



Missförstå mig inte, du ska självklart bestämma själv! Det var bara ett önsketänkande.

Superbra kan verkligen känna Miriams känslor för du brskriver dem sååå bra du setter verkligen ordet på dem!
Superbra kapitel!♥

BÄÄÄÄÄSTA!!!

Ahh, äntligen ett nytt kapitel! Jag som precis börjat bli otroligt otålig. Denna tråkiga torsdagskväll blev med ens mycket ljusare!
Är så fascinerad av hela historien, och jag brukar normalt sätt inte tycka om fanfictions med karaktärer som inte är med i självaste boken. Men den här, den är fantastisk och det säger jag inte bara för att göra dig glad. Det finns faktiskt inget jag hatar mer än falskt beröm så ta då verkligen åt dig när jag säger att jag tycker det är bra! (Sedan hur mycket värdering man lägger vid min åsikt är en annan sak )

I vanlig ordning har jag citerat mina favoritcitat/favoritbeskrivningar... råkade bli ett par stycken hehe...;

“Snape brukar aldrig äta här”, fortsatte Ron med rynkade ögonbryn. “Varför gör han det nu?”

Jaa, Ron, varför gör han det nu...? Kan det möjligtvis ha att göra med en viss Miriam som har slutit sig till sällskapet?
Tycker det är roligt att de påpekar beteenden som är ovanliga för att ge mer mening åt hans närvaro.

Ginny hade lyst upp när hon hörde om Harrys planerade ankomst, och hon var nu så exalterad att hon fnittrade oavbrutet.

Åå, kan man läsa om någon mer förälskad utan att faktiskt nämna att hon är förälskad? - Blev så glad att du lät denna detaljen slinka in, vi måste sona för hur mycket filmerna förstörde deras förälskelse.. hehe.

Tankarna började hinna ifatt mig. Mina föräldrar måste underrättas

Hade precis häromdagen en tanke om detta när jag råkade tänka på denna berättelsen. För hon hade väl inte sagt något särskilt till sina föräldrar om var hon var och varför... bra att det kom upp!

Luften var tung av ljud och matos. Plötsligt ville jag bara att måltiden skulle ta slut

Intressant beskrivning, för vid första anblick kanske man bara tänker att det bara beskriver miljön, men är kanske Miriams känslor inblandade? - Tänker just på en nästan ångestliknande känsla när man blir ljudkänslig, doftkänslig och får svårt att andas. Allt blir svårt och tungt. Sedan följs det med att hon vill att måltiden ska ta slut fortast möjligast. Vilket ledde mig in på det tankespåret. Det är något som tynger henne.

Han hade fortfarande handen på min axel och kramade den lätt, vilket sände tusen varma strömmar genom mig. Det var obeskrivligt att känna hans beröring igen

Man måste ju citera när man fangirlar Miriam och Snape!! Älskar att han vidrör henne ''lätt'' men att hon känner TUSEN värmeströmmar genom kroppen. Att något väldigt litet blir så betydelsefullt. Kan det bli mer mushy utan att använda språk? - Älskar de två alltså!

Det var som om jag åter blivit levande, och även om framtiden var svår och oviss, så var den livfull och verklig igen.

Detta fick mig att tänka på ett annat citat från Call the midwife där de säger till en som fått "ett slag mot hjärtat", "You just keep on living until you feel alive again."
Miriam har gått runt känns det som och bara varit. Kanske inte varit fullt så lycklig, men nu när de återförenas känner hon plötsligt hur livet strömmar till henne igen, och fast att hon inte vet vad som komma skall, så kan hon känna sig hoppfull i kontrast till hur det var när dementorerna kom på besök.

Det var omöjligt att hålla tillbaka ett leende, då jag försiktigt smög så tätt intill jag kunde. Mjukt omfamnade jag honom, lade kinden mot hans bröst och kunde inte låta bli att njutningsfullt sucka, då hans armar i sin tur slöt sig om mig. Jag blundade och höll honom hårdare.


Om jag fangirlade innan när han bara vidrörde henne lätt, så dog jag nyss. Tycker att det är så himla fint beskrivet. Det är så fint att detta ögonblicket får ta tid. Du skulle kunnat skriva rakt att de omfamnades, men du låter oss njuta och sugas in i ögonblicket.
Detta att hon börjar försiktigt, mjukt men sedan håller honom hårdare intill sig... alltså hur gulligt?

“Snape … finaste … älskade.”

Skrattade, och hade ett aww moment. Plus i kanten att hon sa det på svenska så att kära Snape inte förstod. Det blev på något sätt så komiskt. Tänk om han visste... undrar vad han hade svarat då??
Det återstår att se om han får det klargjort senare...

Som vanligt var det otroligt bra skrivet, en bra blandning mellan humor, allvar och mush (kommer inte på ett bra svenskt ord för det...). Längtar redan tills nästa! Vad ska hända nu? Hur kommer allt att gå tillväga? Framförallt undrar man ju hur mycket det kommer att hålla på den faktiska historien, eller om det drar iväg på annat håll... spännande!

Åh så bra!

Supermegajättebra kapitel, men det var väl ingen nyhet att det skulle vara ett bra kapitel xD
Något jag speciellt gillade:

“Snape … finaste … älskade.”

Du ska bara veta hur jag skrattade, och så hade jag ett litet aww-moment. Tur att det var på svenska så att kära Snape inte förstod. Undrar dock vad han skulle svarat på det ... Nu är jag nyfiken haha Men hoppas de fattar att det inte är så svårt för dem senare. Annars tänker jag sluta bevaka tråden.

Längtar till nästa kapitel ♥♥♥

PS: Kommer såklart inte sluta bevaka! Skulle inte kunna leva utan din fantastiska fanfic!

Mintygirl89 Noraaa_5 Pride Potter SweeneyTodd c8aina Viloss Trezzan

Ni. Gör. Mig. Lycklig!

Vad det värmer mitt hjärta när min text får er att skratta! ♥

Till exempel Mintygirl89, glad att jag kunde locka dig till skratt! Vill ju som sagt gärna ha in mer humor i storyn. Menar du det stället där Miriam vaknar upp efter transferensen? Ja, tänk om Ron och Hermione hade hört det. Speciellt Ron! Kan du se hans min framför dig? Hehe, vem har förresten sagt att Miriam inte ska få träffa Harry när han återvänder? Men den där örfilen är ju faktiskt mission impossible … sorry!

c8aina, tack, blir så glad att du kan känna känslorna i beskrivningarna!

BÄSTA Viloss! ♥♥♥

SweeneyTodd, jag kunde nästan inte somna på torsdagskvällen för att jag var så exalterad över din kommentar. Jag lägger STOR värdering vid din åsikt. Du skriver på en nivå på engelska som jag aldrig någonsin skulle klara av, och på ett sätt som gör att man på ett självklart sätt flyttas in i storyns värld. Man tar liksom för givet att det ska vara så bra … men så enkelt är det ju inte att skriva! Det som värmer extra mycket är att du gillar min historia trots att en karaktär utanför boken är med i den. För mig var det ett måste att göra så; det fanns liksom en plats som måste fyllas - i alla fall enligt mitt hjärta. Jag stod helt enkelt inte ut med att en viss person blev helt utan kärlek och uppskattning under hela sin livstid …

Som vanligt älskar jag, läser om och frossar i alla kommentarer till citaten och tar inför fortsättningen särskilt till mig dina tankar om Harry och Ginny, samt ordet mush, vilket inte heller jag kan översätta men ändå tycker mig precis förstå betydelsen av.

“Just keep on living until you feel alive again” tar jag med mig i livet. ♥

Noraaa_5, tack, blir supermegaglad att du är med och följer!

Pride Potter, oj vad du skrämde mig men jag blev lugn igen när jag läste slutet av kommentaren … kan ju inte leva utan dina kommentarer heller ju! ♥ Ja, man kan bara hoppas att Miriam och Snape inte ser alltför stora svårigheter … undrar också vad han hade svarat om han förstått! Vi får se vad han gör framöver …

Är en otålig själ och lägger ut nästa.



Kapitel 10 - Natt

Det var Leonardus som mötte oss i dörren. Liksom vi var han iförd klädnad, och jag kände mig tacksam för det. De båda trollkarlarna nickade vördnadsfullt mot varandra.

Sedan, som på en given signal, klev de åt sidan för att ge plats åt mina föräldrar, då de dröjande kom emot mig. Mamma omfamnade mig hastigt och intensivt, medan pappa stannade en bit ifrån mig med tårfyllda ögon och upplösta ansiktsdrag.
“Ja, situationen vet vi ju alla om”, sa Leonardus då vi en stund senare satt i vardagsrummet. Det var han som ledde samtalet, med full uppmärksamhet på mig och mina föräldrar. Snape, däremot, höll en mycket låg profil och betraktade dem med tyst respekt.
“Positivt är att Hogwarts är en oerhört säker plats, skyddat av otaliga förtrollningar och lett av Dumbledore, den ende som Voldemort någonsin fruktat. Miriam kommer också att kunna fortsätta sin planerade utbildning, eftersom jag har en utmärkt kontakt på det universitet där hon tänkte studera. Vi känner även en fransk rektor, som kan tenta av hennes kunskaper så småningom. Så dessa är de mindre problemen”, fortsatte min före detta latinlärare. “Det som är en utmaning i detta är att ni kommer att befinna er i två olika sorters världar och att det brukar gå tämligen vattentäta skott mellan dem.”
“Hur kan vi hålla oss underrättade?” undrade pappa med oro målat i varje ansiktsdrag. “Det var nästan outhärdligt i våras. Om vi inte haft dig då, Leonardus, vet jag inte vad vi tagit oss till.”
“Jag kommer att förse er med en uggla”, sa Leonardus, “och ni kommer alltid att kunna få kontakt med Miriam via mig. De svåra tiderna nu utgör tyvärr en risk för såväl censur som att brev kommer på avvägar, men ni kommer alltid att kunna hålla er underrättade om varandras välmående.”
“Hur känns det för dig, Miriam, att återvända till Hogwarts?” frågade min mor plötsligt.
Jag kände med ens att det var viktigt att vara helt ärlig:
“Det känns faktiskt bra, trots att det hänt svåra saker. Jag tyckte mycket om att vara där, fick många vänner och blev inspirerad i mina studier. Drömmen vore att kunna göra min utbildning på Hogwarts och återvända hit hem ibland. Ungefär som om jag flyttat hemifrån till en annan stad.”
Mamma nickade och jag såg att hon förstod. Jag såg från henne till pappa och önskade verkligen, att de båda skulle bli övertygade om hur rätt det här kändes för mig. Plötsligt kom jag att tänka på något som underbyggde argumenten för återvändandet:
“Min kraft utgör inte en lika stor risk i den magiska världen. Även om jag lärt mig hantera den.”
Vid dessa ord drogs våra blickar mot Snape, som nickade lågmält och bekräftande. Det var allmänt känt att han gett mig en viss hjälp med träning av kraften. Jag hade dock förstått att ingen annan än Dumbledore hade minsta aning om att jag bott i Snapes våning under hela året, och att det var han som vårdat mitt magiska sår.
“Severus Snape är en av de skickligaste och mest mångsidiga trollkarlar jag känner till”, sa Leonardus högtidligt. “Han kommer att föra Miriam tillbaka under Ordens beskydd. Och även om detta kan kännas svårt i nuläget”, sa han medlidsamt, “så kommer det inte att vara för evigt. Till slut stundar bättre tider. Vi är många som verkar för medmänsklighet och rättvisa.”



“Var det svårt för dig?”
Snape såg på mig, oändligt ömsint. Vi satt i ännu ett upplyst vardagsrum, som tillhörde Leonardus. Tröttheten hade hunnit ifatt mig och de hade ordnat med filtar som jag satt insvept i, den varma augustinatten till trots. Det kändes oerhört tryggt och lindrade känslan från avskedet tidigare. Jag hade medlidande med mina föräldrar och visste att jag skulle sakna dem, men att återvända till den magiska världen var inte det minsta svårt, tvärtom. Den hade gett mig en tillhörighet och suddat ut det utanförskap som tidigare varit en kännbar del av mitt liv. Så jag kunde inte annat än svara:
“Ja, det var naturligtvis svårt, men jag är positiv till att återvända.”
“Du är utmattad”, sa han bekymrat. “Kanske ska du inte lita alltför mycket på dina känslor just nu. Leonardus håller på att ordna med tågbiljetter till oss, för jag utsätter dig inte för transferens på ett bra tag igen. Som sagt var du länge utan medvetande, och det är inget att ta lätt på.” Han såg så strängt ansvarsfull ut att jag fick lust att lugna honom, samtidigt som tanken på att vi skulle åka tåg tillsammans gjorde mig så pass skrattlysten, att jag inte vågade öppna munnen. Mitt inre kändes som en spegling av nattfjärilarnas fladdrande mot fönsterrutan.

Efter ett ögonblick försökte jag ändå ta mig samman och räta upp mig i den blommiga soffan bland alla filtar, kämpande för att återvända till situationens allvar:
“Det måste vara viktigt att vi snabbt kommer tillbaka? Du vet att jag inte vill uppehålla dig - från uppdraget …”
“Jag vet.” Hans ögon fick tillbaka det ömma uttrycket, och som om han inte kunde hejda sig, sträckte han ut handen och strök mig över håret, ordnade lite med filtarna. “Tänk inte på det. Det ordnar sig …”
De mjuka orden lade sig tröstande mellan oss och gjorde ögonlocken tunga. Smekningarna över håret fortsatte, och så småningom började mitt medvetande glida iväg i takt med hans dova mumlande:
“Att det skulle bli så tokigt för dig … Du ville ju bara väl …”
Alla de starka intrycken från kvällen började efterhand mattas. Det var som om del efter del av dem bara föll på plats.Till slut tog så tröttheten efter allt som hänt ut sin rätt, och jag drev iväg, vaggad till sömns av hans ljuvliga röst.

så bra

Superbra! ♥