Astrid och Blodtjuven

Amazing! !!!!! Helt fantastiskt! ! Kan inte sätt ord på det!! Du sktiver supermegaasumbra!!

Superdupermegafantastiskthimmelsktjättebra



^Jggw

Eh, det var ju helt onödigt att bumpa min gamla tråd när det ändå typ var dags att lägga upp ett nytt kapitel. Här kommer kapitel 7!

Tack till alla som kommenterar och tummar, ni är bäst ♥ Extra tack till alla nya läsare, superkul att ni hittat hit!

Kap. 7
En motvillig sökare

Astrid satt förstrött och tittade på Ellina, som studerade någon gammal pergamentrulle. Hon lekte förstrött med det askbruna håret som skapade en ljus kontrast mot hennes hy och tuggade på fjäderpennan. Hon satt alltid och tuggade på sina fjäderpennor, och slutresultatet blev alltid att de såg ut som välanvända kattleksaker bara några dagar in på terminen. Astrid drog förstrött på munnen när hon tänkte på det. Ellina höjde ögonbrynen och hennes panna rynkades. Antagligen läste hon något särskilt komplicerat stycke. Hon brukade alltid bete sig som att en svår text var hennes fiende. Som om den skulle ge med sig om hon bara visade sitt ogillande tillräckligt tydligt.

Astrid släppte ut en långsam suck. Hon motstod frestelsen att se efter vad som skedde i Ellinas tankar. Ända sedan hennes legilimantiska förmåga hade gett sig tillkänna så hade den gjort Ellina illa till mods, och Astrid hade svurit, där och då, att aldrig medvetet använda den mot henne. Hon hade lyckats hålla det löftet – oftast – men det var aldrig enkelt. Det pockade alltid på henne, ropade på henne. Hon skulle kunna vara en så mycket bättre vän. Alltid göra vad Ellina ville att hon skulle göra: hon skulle kunna slippa alla gissningar, avläsningar – all rådvillhet och förvirring – genom att bara… tjuvkika. Men hon hade lovat, och hon stod vid sitt ord.

En duns lyfte henne från hennes funderingar. Ivan satt brett leende jämte henne.
”Hej,” stammade hon fram.
”Störde jag dig?” Ivan nickade mot Ellina. ”Vad gör hon?”
Astrid skakade på huvudet. ”Läser.”
Ivan himlade med ögonen.
”Väldigt skarp iakttagelse.”
Astrid suckade.
”Vad vill du?”

Ivans ansiktsuttryck förändrades snabbt. En allvarsam blick mötte hennes.
”Jag vet att du inte bryr dig, men vi lär få ihop ett väldigt, väldigt bra lag i år. Det enda vi saknar är en sökare. Alltså, vi har en andraårselev som förstaval, och… Om jag säger så här, han är duktig för att vara en andraårselev, men han är ingen Charlie Weasley direkt.”
Astrid gav honom en uttråkad blick.
”Du har rätt. Jag bryr mig verkligen inte.”
Ivan tittade frustrerat på henne.
”Men vi kan vinna! Vi behöver verkligen bara en duktig sökare, och Ellina skulle säkert kunna ge även Weasley en match – än så länge i alla fall, hon har ju två år på honom.”
”Varför säger du det till mig?” svarade Astrid uppgivet.
”För att hon lyssnar på dig. Rättelse: hon lyssnar bara på dig.”
”Det är inte sant-” började Astrid protestera.
Ivan log bara tillbaka.
”Även om det vore sant så ser jag inte poängen med det,” muttrade hon.

Ivan gjorde en ansats till att resa sig.
”Tänk på det i alla fall. Hon skulle bli Ravenclaws hjältinna om vi vann quidditchpokalen, vet du. Sista uttagningen är imorgon bitti.”
Astrid lät honom gå utan att säga något. Han hade en poäng. Hur många gånger hade hon inte önskat att Ellina skulle vara mer omtyckt i elevhemmet? Visst, de flesta förlät henne för att hon förstörde deras chanser att vinna huspokalen varje år, men hon sågs fortfarande som lite utanför. Lite eljest som Jeri brukade säga – det där komplicerade ordet som bara betydde ”annorlunda” – och han hade en poäng.

Astrid tittade på Ellina där hon frustrerat satt och försökte kopiera någon ålderdomlig ritual. Det kanske inte var en så dum idé. Hon reste sig beslutsamt. Det skadade ju inte att försöka, i alla fall.

”Ellina,” viskade Astrid där hon stod tätt bakom henne.
Ellina vände sig lugnt om.
”Jag såg att Ivan kom och pratade med dig.”
Astrid rodnade.
”Då vet du varför också, antar jag?”
Ellina nickade och tog ett djupt andetag.
”Jag önskar att de bara kunde släppa det där.”
Astrid vred nervöst på händerna samtidigt som hon önskade att hon aldrig avgivit det där löftet för alla de åren sen. Hon hade blivit ganska duktig på att använda legilimens utan en trollstav vid det här laget… Hon tvingade bort tankarna.
”Du ska inte, jag vet inte… Ge det ett försök?”
Ellina tittade oförstående på henne.
”Vem är du och vad har du gjort med Astrid?”
Astrid skrattade nervöst.
”Jag vet inte. Det kanske hade varit bra, bara. Dessutom ser det bra ut på resumén, du vet. Och du hade kanske sluppit få så mycket skit för att du förlorar oss huspokalen igen.”

Ellina gav ifrån sig en förorättad fnysning.
”Jag har inte fått ett enda minuspoäng än.”
”Och det är fredag. Du har varit här i fyra dagar.”
Ellina skrattade till.
”Det har du i och för sig rätt i. Jag känner bara att det kanske kommer gå ut över studierna, och så.”
Astrid nickade.
”Kanske. Men det kan vara kul också. Du kan väl gå på uttagningen i alla fall, så att jag slipper försvara dig inför Jeri och Ivan hela tiden?”
”Jag ska fundera på det,” sade Ellina med ett flin. ”Men i så fall är det bara därför.”

Du skriver sjukt bra! Man avundas verkligen över hur fint du skriver. Det känns verkligen som om man är inne i din berättelse!♥

Åh, tack så mycket Allyson

Egentligen så borde jag tacka dig för att du skriver en så himla bra ff

Du skriver så himla bra.

Tack, Katherine Black! Jättekul att du börjat läsa - och gillar den!

Du skriver helt AMAZING!!!

Åååååh vad bra skrivit!!!! Like Always!!!