Dikter

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

När ska världen sluta se på?
Stanna upp, Lyssna,
Inte låta mig gå?
Trots att det inte syns och hjärtat mitt slå,
Så gör det ont,
Ändå.

Allt jag orkar göra är att se ner,
För hjärtat mitt är trasigt,
Det orkar inte mer.

Det blir lätt så,
När det känns som att allt suger.
Försöker intala mig själv,
Att jag möjligtvis faktiskt duger.

Orimlig tanke,
Förlåt så mycket.
Ville bara känna hopp,
Tankarna sliter mig i stycken.

Kan inte ens skriva en usel liten dikt
Förstår knappt hur dålig det går att va
Detta blev mest som en klagande bikt
En sån ingen vill lyssna på eller ha

Förlåt att jag snor din värdefulla tid,
Den du ville spendera på din genomtänkta insta-feed.
Jag menar inte att vara så dryg,
Det bara blev så, är egentligen rätt blyg.

Din dikt berör mig!
Detta är vi nog många som kan känna igen oss i ...

♥♥♥

Herregud vad fin... Är det ok att spara den i ett dokument med mina och andras dikter? ♥

Åh tack så hemskt mycket, självklart är det okej ♥

Detta är mina första dikter, jag har nog hittat min grej, jag tycker att det är skönt att skriva dikter, jag använder de för att skriva av allt som jag tänker på. När ni har läst dikterna förstår ni ksk mitt största problem just nu...

Umm, nu vet jag inte om det här är för långt för att räknas som en dikt, men äsch. Poesi eller något i den stilen. Denna skrev jag för kanske två(?) månader sedan.

Min hjärna är ett moln.
Luddig och mosig och består till största del av vatten.
Tårarna är vattendroppar som faller när molnet blivit för tungt och behöver lätta en aning.
Det är ju en förutsättning för att det ska kunna fortsätta flyga, även om det så småningom ska försvinna. För gott.
Tankar bildar spänningar. Fler och fler. Snurrar och snurrar. Elektroner far hit och dit. Allt laddas upp under en lång tid och tillslut, när det blir för mycket så smäller det.
Åska. Blixtar. Oväder. Allt som blir kvar är bränder
Bränder i mitt huvud, i min kropp.
Bränderna förstör allt i sin väg. De tänker inte på konsekvenserna.
Och en dag står någon där, i regnet och betraktar förödelsen. Allt som lämnats kvar.
Och kanske. Ja, kanske tänker dem att det borde ha njutit av molnet medans det var sådär vitt och fluffigt. Orört. När det bildade vackra figurer på himlen. När det var fritt. Innan det färgades grått av alla spänningar. Innan den extra vattenångan kom i stilla mak och smög sig på. Blev en tyngd, som tillslut inte gick att bära på längre.
Min hjärna är ett moln och nu är det oväder. Oväder kan vara obehagliga. Jag hoppas de inte skrämmer dig allt för mycket.
För var inte rädd, det ska nog gå över snart. Bara stå där i regnet med mig. Ta med ett paraply, regnjacka och stövlar för det kommer inte bli lätt. Det är inte ovanligt att axlar blir våta från tårar som faller. Ta med omtänksamhet, förståelse och en väldans massa tålamod. Och inte minst choklad. För att det är choklad. Punkt.
Det är så en handskas med moln. När tunga moln behöver lättas. Och det vet jag,
För min hjärna är ett moln. Ett tungt moln.

Väldigt fin bild, som en liknelse som blivit en hel berättelse. En berättelse om hur man kan ta sig igenom det som är tungt:

Min hjärna är ett moln och nu är det oväder. Oväder kan vara obehagliga. Jag hoppas de inte skrämmer dig allt för mycket.
För var inte rädd, det ska nog gå över snart. Bara stå där i regnet med mig.

Dina dikter berör mig.

Du fattar inte hur jag känner
Är vi mer än bara vänner
I nöd och lust
I sjukdom och hälsa
Från morgon till morgon
Från kväll till kväll
Från hjärta till hand
Från fot till märg
Från födseln till döden
Från dop till begravning
Från havet till himmelen
Från stjärnorna till vågorna
Från jorden till månen
Och tillbaks igen
Det är hur mycket jag älskar dig
Jag är din Romeo
Om du är min Julia
Jag följer dig tills döden
Skiljer oss åt
Jag är ditt odjur
Om du är min skönhet
Äkta kärleksmagi
För oss samman
Jag är din Zeus
Om du är min Hera
Även fast du hatar mig
Så älskar jag dig ändå
Jag är din riddare
Om du är min prinsessa
Jag slåss mot drakar
För att få din hand