Kiss me [LE/JP] [SV]

Jättesuperdupermegajättebra!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

OMG Elin visste inte att du skrivit denna! ASBRA!!

Älskar sådär lite för mycket tror jag.

Lily vaknade upp med James arm kring sin. ♥ ♥ Men varför la ingen märke till det och retade dem? Sen att Lily ville se hans ögon. Naww. Det är så underbart.

"Peter var väldigt olik sina bästa vänner som alla var väldigt socialt begåvade, kvicka och lättsamma." - Haha menar du att han är socialt handikappad? Jag känner igen mig. Fan vad du hatar på Peter btw (även om det stämmer) hahaha. Detta var roligt iallafall.

Stackars Remus som måste gå igenom det där och sen se att han skadat sina vänner... Som tvingat honom att låta dem vara där som moraliskt stöd? Det är väl fint att inte låta honom gå igenom det ensam men...
James du blöder.... Kanske dags att inte visa dig för Remus så att han inte förbjuder dig från att följa med honom när det är hans time of the month. Klart Remus inte kommer förbjuda honom men gah. De är lite dumma som faktiskt leker med döden sådär. Han förtjänade en utskällning av Lily men fan vad taskigt av honom (fastän han bara försöker skydda sig själv från sina känslor) att säga alla de sakerna. Nu när Lily sett honom blöda måste hon ju få ut något vettigt av dem kring vad det är för udda situation!

Superbra. Längtar efter nästa ♥

Så bra!

12

"Vi måste få dig till sjukhusflygeln." Sade Lily uppskakat och kunde inte slita blicken från fläcken som växte sig allt större på skjortan.
"Nej..." Sade James sammanbitet och slöt ögonen.
"Du får vara så jävla trött på att vara min vän som du vill, James, men du förblöder!" Sade hon och höjde nu rösten. "Bara för att du inte vill vara min vän så tänker inte jag sluta att vara din. Om du inte kommer med mig till sjukhusflygeln nu så kommer jag att tvinga med dig dit om jag så måste-"
"Lily, snälla." Sade James bedjande och var nu tvungen att luta sig mot den kalla stenväggen för att stå upp. Lily skyndade sig fram till honom och tryckte sina händer över såret och försökte ignorera det varma blodet mot hennes fingrar.
"James, snälla, jag vet inte vad jag ska göra." Sade Lily hysteriskt. "Du måste låta mig hjälpa dig!"
"Inte... sjukhusflygeln..." Fick James fram och gled nu längs väggen ner på golvet.
"Är detta du som försöker fortsätta bråka med mig, för om det är det så är du så sjukt dum i huvudet, James!" Sade hon med gråten i halsen och satte sig på knä jämte honom, fortfarande med sina händer över hans sår. James ögon var hårt slutna bakom glasögonen och några svettpärlor rann för hans panna under luggen.
"Fjärde... våningen," andades han tungt. "Spegeln på... fjärde våningen." Lily sade inte emot honom, utan hjälpte honom upp på fötter. Hon försökte att inte låtsas om den distinkta lukten av järn som fick det att snurra i huvudet, eller konversationen de just hade haft som verkade ha samma effekt.
Lily visste inte hur hon hade lyckats få upp James på fjärde våningen, men snart avslöjade han ännu en hemlighet som fanns bakom den stora spegeln. Det här rummet var betydligt kalare än rummen på sjunde våningen, och det fanns ingen öppen spis eller soffa. Det låg fyra madrasser staplade på varandra i ett hörn, och bredvid fanns ett stort skåp i mörk ek. Det fanns också en liten vask i rummet som inte såg ut att ha blivit använd på flera år.
"Ta en av madrasserna." Sade James och pekade mot hörnet. Lily släppte James för första gången och gick och hämtade en av madrasserna. Hon släpade med sig den bort till James som nu såg ut att le under svetten och utmattningen. "Varför ska man använda trollstaven när man kan använda sina bara händer."
Hon höll den spydiga kommentaren hon hade på tungan inom sig medan hon hjälpte honom att lägga sig ner. Han stönade tyst. "Vad vill du jag ska göra nu? Ska jag hämta-"
"Nej, hämta ingen." Sade James. "Jag... kan göra... det själv."
"Gör vad själv? Fixa det där? Är du galen?"
"Om inte du... vill... hjälpa mig, såklart... men... jag förstår verkligen... om-"
"Bara va tyst." Sade hon, och till sin förvåning tystnade han. Hon satte sig bredvid honom och började knäppa upp knapparna på hans nedblodade skjorta. För varje knapp avslöjades ytterligare än bit av James mörbultade överkropp som nu var dränkt i hans egen svett. Hans mage spändes under hennes berörning, och hon märkte med ens hur hennes andning blev mer oregelbunden när hon kände hans heta hud under hennes händer. Hon tog av bandaget som han hade lindat runt sin kropp och hon kunde inte hjälpa att dra efter andan när hon såg det djupa såret. Hon tog fram sin trollstav och lät spetsen vara alldeles ovan såret. Hon kunde inte kontrollera sin hand som skakade medan hon uttalade den helande formeln. Ingenting hände. Hon ryckte till när James febriga hand plötsligt tog tag i hennes, och känslorna vällde upp inom henne.
"Ta det lugnt." Sade han och såg på henne med sin matta blick. Lily svalde och försökte igen. Den här gången började såret att sakta växa ihop, men bara några millimeter i taget. Hon upprepade rutinen tills att såret var så ytligt att det inte längre blödde. Hon var nästan imponerad över hur tyst James faktiskt var. Såret hade definitivt magiska egenskaper som verkade ha kämpat emot Lilys försök att hela det, och hon kunde bara tänka sig hur ont han egentligen hade.
"Du är mycket bättre på helande formler än jag." Sade han ansträngt och formade ansiktet till något hon trodde skulle föreställa ett leende. Hon gav honom ett vagt leende tillbaka och tog fram ett föremål ur sin ficka som hon sedan förvandlade till en skål.
"Snyggt." Sade James och såg menande på skålen.
"Tyst med dig." Sade hon, men hon blev glad över att han hade lagt märke till den felfria förvandlingen. "Aguamenti." Hon fyllde skålen med vatten och satte ner den på golvet. James pekade plötsligt bort mot skåpet.
"Det finns-" han andades djupt som om han inte orkade avsluta meningen. "Det finns handdukar där." Lily lockade till sig en med sin trollstav och blötte sedan den i vattnet och försökte få bort blodet som torkat på James kropp. Det slog henne att det var första gången hon såg James med bar överkropp, och hans tajta T-shirtar hade inte lurats. Hans kropp var muskulös och välbyggd, och han hade kvar en del färg från sommaren. Han gav ifrån sig ett stön när handduken strök över såret.
När hans kropp var ren från blod tvättade hon bandaget för att sedan linda om det.
"Hur fick du det såret?" Frågade Lily kort och tittade inte ens på honom när hon var klar.
"Lily, tack för all hjälp."
"James, varför ville du inte gå med det där till Madam Pomfrey?" Frågade hon igen.
"Lily, jag har redan förklarat-"
"Ja, just det. Att vi inte var vänner." Sade hon och såg nu på honom. Hennes blick var lika grön som hennes ton var giftig. "Jag fattar att ni har något hemligt för er som jag inte får veta, och jag förstår att du försöker vara lojal mot vem-du-än-försöker-vara-lojal-mot, men den lojalitet tog nästan livet av dig."
"Lily, jag kan inte berätta."
"Om du väljer att inte gå till Madam Pomfrey kommer det där att lämna ett ärr, bara så du vet. Jag kunde inte göra det bättre än så." Hon reste sig sedan upp, kämpade mot tårarna som brände under ögonlocken och lämnade honom sedan ensam kvar. Hon hann dock inte långt förrän smärtan hon själv kände hann ikapp henne. Hon gömde sitt gråtande ansikte i sina händer och satte sig ner i den öde korridoren. Lily och James hade aldrig varit vänner innan, så varför gjorde det så ont nu? Varför vände det sig i magen på henne och fick henne att vilja spy? Hon grät för att James Potter inte ville vara hennes vän... och vad var det som var så hemskt med det egentligen? Men det var just det - han var inte längre bara James Potter. Han var annorlunda, men mer avsevärt, någonting med honom fick henne att känna annorlunda. Och nu kändes det som knivar i hennes bröst som gjorde det svårt att andas, som gjorde det svårt att leva...

James låg kvar i det hemliga rummet bakom spegeln och kände sig alldeles tom inombords då Lily hade lämnat honom. Smärtan i kroppen verkade så obetydlig i jämförelse med den ångest som bubblade i magen. Han kunde knappt tro att han verkligen hade gjort det. Han hade försökt skydda sig själv genom att vara ärlig mot henne. De var inte vänner. Eller, jo, det var de väl, men de kunde inte vara vänner, för Lily skulle alltid att få honom att känna mer än någon annan någonsin fått honom att göra. Han skulle göra vad som helst för henne. Han hade varit tvungen att avsluta det för sin egen skull. Deras vänskap skulle sakta men säkert ha tagit kål på honom i slutändan, men han hade dock inte förväntat sig hennes reaktion. Han hade inte trott att Lily skulle beröras utav hans val. Det sista han ville var att såra henne, och det var precis vad han hade gjort. Alldeles upptagen av sina egna känslor, hade han inte märkt att Lilys känslor ändrats. Han hade märkt att någonting var annorlunda mellan dem sedan en tid tillbaka, men var de kanske mer annorlunda än vad han vågat hoppas? Eller var det bara önsketänkande? Antagligen det sistnämnda, men han kunde ändå inte skaka av sig tanken. Han hade ju känt det, men inte vågat känna det. Han hade ju försökt att stänga av sina känslor för att vara hennes vän, men det hade varit omöjligt. För vad hon än gjorde, så räckte det med ett leende för att han skulle misslyckas.
James försökte komma underfund med vad han skulle göra. Skulle han ta tillbaka det? Skulle han be om ursäkt? Skulle han berätta för henne hur han kände? Men hon skulle kräva svar. Svar han inte kunde ge henne. Kanske var det trots allt bäst vad som hade blivit. Men det kunde väl sluta göra så fruktansvärt, äckligt ont...

James, Sirius och Peter gick för att hämta Remus i sjukhusflygeln följande morgon innan frukosten. Remus såg betydligt piggare ut än vad han hade gjort den senaste veckan och verkade laddad för en vanlig skoldag tillsammans med sina vänner.
"Där sitter ju tjejerna." Sade Sirius glatt när de gick in i stora salen. "Kom så går vi och sätter oss hos dem."
"Jag tror att jag sätter mig någon annanstans." Sade James. Marodörerna såg frågande på honom. "Jag och Lily har bråkat."
"Om?" Frågade Sirius och höjde på ögonbrynen.
"Jag vill helst inte prata om det."
"Tagghorn, du berättar ingenting för oss längre." Sade Sirius och lät lite orolig. "Du vet att det inte är bra att hålla för mycket inom sig."
"Tack för rådet, kungen av känslor." Sade James sarkastiskt och satte sig långt ifrån Lily och hennes vänner. Sirius, Remus och Peter följde efter.
"Så när tänkte du berätta att du och Haylie träffas då?" Frågade Remus helt lugnt och såg på Sirius som blev röd om kinderna.
"Hur... Hur... Vem har... var..."
"Jag såg er." Sade Remus. "Ett antal gånger, ska tilläggas."
"Vänta, har du träffat en tjej mer än en gång?" Frågade Peter förvånat. "Betyder det här att Sirius håller på att-"
"Ja, det betyder det." Sade Remus.
"Tramptass, du börjar bli en stor pojke." Sade James nöjt.
"Det är fortfarande bara sex." Sade Sirius och viftade bort deras kommentarer.
"Så det var därför du var så benägen att fixa den där kvällen för Lily. Det var egentligen inte för hennes skull, utan för-"
"Haylies." Fyllde Remus i. "Jag har misstänkt det ett tag, men jag tänkte att du kanske ville berätta det själv."
"Jag har inte sagt något för att det inte finns något att berätta." Sade Sirius.
"Tramptass, det är okej att ha känslor." Sade James.
"Det värsta som kan hända är att de äter upp dig inifrån och du dör." Sade Peter allvarligt. Marodörerna brast ut i skratt, osäkra på om Peter hade skojat eller inte.

"Okej, killarna vet." Sade Sirius när han lyckats haffa henne ensam ute på slottsgården.
"Vet vad?" Frågade Haylie.
"Om oss." Sade han.
"Sa ju att det inte var jag som skulle avslöja den hemligheten." Sade Haylie och lät nästan triumferande. Sirius såg förvånat på henne.
"Så... du är inte arg?" Frågade han försiktigt.
"Arg? Det vikitgaste är att mina vänner inte få reda på det. Dina vänner vet redan om att du är ett svin."
"Aouch." Sade Sirius och gned sig över hjärtat. "Aja, du är ju inte rädd för att säga sanningen."
"Den svider, va?" Frågade hon.
"Ja, vad hade du tyckt om jag sa att jag inte tycker om när du kysser mig vid öronen?" Frågade han henne.
"Fast jag vet att du gillar det." Sade hon självsäkert.
"Okej då, men låtsas att jag inte gjorde det."
"Varför säger du inte något du inte tycker om på riktigt, så får vi se hur jag känner?" Frågade hon.
"Sluta, Haylie." Sade han lite irriterat. Hon drog jackan tätare om sig i kylan och såg utmanande på honom. Hennes kinder var rosiga och hennes mörkblåa blick fäst på Sirius.
"Säg bara en sak!"
"Sluta-"
"En sak kan du väl komma på?" Försökte hon igen.
"Okej, jag tycker inte om när du håller på så här." Sade han.
"Håller på hur?" Frågade hon oförstående.
"Som om du tror att jag vill såra dig!" Utbrast han argt.
"Jag har gjort min hemläxa. Jag vet vem jag ligger med." Sade hon kort.
"Nu gör du det igen!" Sade han frustrerat och såg på henne, men nu såg hon på en av statyerna istället.
"Sirius, jag vet hur du funkar. Du ligger, strular, eller vad fan du gör, med en tjej en gång och sedan går du vidare." Sade hon.
"Om du inte har märkt det så har jag inte gjort det bara en gång med dig." Sade han.
"Åh, vad speciell jag känner mig." Sade Haylie sarkastiskt.
"Tror du jag inte har några känslor, eller?"
"Du verkar ju vara inkapabel till att känna dem i alla fall." Svarade hon och himlade med ögonen.
"Du är ju otrolig..." Sade han och skakade på huvudet. "Är detta ditt sätt att försöka... skydda dig från mig, eller vad du nu än försöker?"
"Sirius, varför bryr du dig? Vi har ju sagt det tusen gånger. Bara sex, inga känslor."
"Det betyder inte att vi inte är vänner." Sade Sirius kallt.
"Men vi är inte vänner. Vi har sex!"
"Nej, det är vad du vill. Du kan inte låtsas om alla de gånger vi har suttit och pratat i uppehållsrummet. När vi har umgåtts med dina och mina vänner. Haylie, jag gillar verkligen dig."
"Va?"
"Ja, jag gillar dig." Sade han enkelt. "Detta är killen som är inkapabel till att känna något."
"Jag... eh..." Hon såg alldeles mållös ut, och stirrade stumt på honom.
"Kan du snälla sluta försöka få mig att såra dig? Och kan du snälla vara dig själv? Om du tror att detta bara handlar om sex, då är du väldigt fel ute. Jag säger inte att vi ska bli Romeo och Julia, men jag vill verkligen vara din vän, därför du är helt klart den häftigaste, mest spännande tjejen jag någonsin har träffat. Vilket är ganska många-" Haylies blick mörknade lite när han sa det sista, "- och det kanske inte hjälper mig just nu när jag försöker bevisa att jag inte bara är ett svin, men det säger dock en hel del om hur speciell du är. Men då måste du låta mig vara din vän, för du gör det riktigt svårt för mig."
"Hur vet jag att jag inte går på någon... Sirius-akt?"
"Har du problem med tillit i vanliga fall, eller har du bara problem med mig?" Frågade han henne allvarligt.
"En blandning kanske." Sade hon och log lite.
"Det här borde vara bevis nog." Sade han och drog henne sedan tätt intill honom. Han lade sina armar runt henne i en värmande kram och tryckte sina läppar mot hennes hår. Han försökte låta bli att andas in doften av hennes hår, för han ville inte verka alldeles knäsvag. Han var ju trots allt Sirius Black.

Jättebra
Man kunde verkligen känna kärleken i luften

Jättebra!!!!!!!!!!!!!!!

Lionel Boot... Är det en ättling (fast påhittad antar jag) till Webster Boot? =) Står ju i Ilvermorny-texten att han flyttar till England och hans ättlingar utbildar sig på Hogwarts så tänkte du läste den delen och därav efternamnet? =)

Om terry boot är en ättling, så ja =) tog bara ett efternamn ur böckerna

Om terry boot är en ättling, så ja =) tog bara ett efternamn ur böckerna