En elev med stor betydelse

Måste be otroligt mycket om ursäkt. Min häst fick ett återfall idag och suttit med honom hela kvällen = inget kapitel. Förlåååt nu ser det dock mycket mer positivt ut, så håller tummen och tån för att han är pigg igen imorgon. Älskar att skriva, men han går självklart före allt. Ännu en gång, förlåt

Det gör absolut ingenting! Det är klart att din häst ör viktigare än att få ut kapitlena i tid!

Äntligen! Ett lååångt kapitel som var väldigt roligt att skriva då jag håller mycket på med chakras i verkligheten. Om ni ser missar, let me know!
Också, ifall någon är nyfiken så är min häst nu friskförklarad. Otrolig lycklig
Respons och kritik är kärlek:

Kapitel 14, Severus POV
Första veckan med elever hade varit tillräckligt för att ge Severus en migrän livet ut. Han hade redan dragit av över 100 poäng för alla elevhem sammanlagt, vilket var nästan lika mycket som eleverna lyckats skaffa under veckan hos andra lärare. En andraårselev från Hufflepuff hade redan lyckats smälta en kittel, och en tredjeårselev från Gryffindor hade kunnat förgifta hela klassrummet om det inte vore för att Severus hade lyckats ersätta Hippogriffblodet eleven varit påväg att ösa ner med vatten. Nu var det dock lördag, morgonmötet hade gått på bara en halvtimma och det var så pass tidigt in på terminen att han bara att sommarlovets läxor att rätta. Men eftersom häften av de inte ens var inlämnade än så bestämde han sig för att ta en dag ledigt, för att spendera större delen av dagen i sitt privata logi läsandes. Han var inte förväntad att vara med på alla måltider, så Severus tänkte undvika alla elever fram till middagen och skulle istället låta husalferna servera honom lunch i sitt rum.
Det var inte förrns panget som betydde att en husalf hade dykt upp hördes som han lade ner boken - ett vältummat exemplar av mugglarboken Skattkammarön, en bok som han alltid uppskattat sen han fann den i sin moders lilla samling böcker som barn -- och åt sin lunch i stillhet. Husalfen hade serverat en stor tallrik med rostbiff, ungsrostad klyftpotatis och gräddsås tillsammans med en salig blandning grönskar. Vid sidan om stod en portion äppelpaj och en liten karaff vaniljsås. På bordet fanns även ett vackert kristallglas och en flaska rött vin.
Han hade precis slagit sig ner i en utav sina slitna fotöljer för att plocka upp romanen igen när en patronus i formen av en duva flög in i rummet. Duvan öppnade näbben och Poppy Pomfreys röst hördes, tydligt stressad.
"Severus, jag behöver dig i sjukhusflygen omedelbart. En elev har blivit förgiftad och jag är inte säker på av vad, det verkar vara något nytt. Skynda dig!"
Severus reste sig upp samtidigt som duvan försvann och skickade tillbaka boken till sin plats i bokhyllan med ett ryck av staven.
Poppy hade låtit väldigt orolig, och hon var en fantastisk botare, så Severus antog att det gällde något mycket allvarligt. Han drog sin lärarklädsel över den vita skjortan han bar, och svepte ut ur sitt rum. Hans långa steg tog honom till sjukhusflygen inom några minuter och han gick nästan rakt in i Madam Pomfrey, som var påväg ut i samma ögonblick.
"Oh, där är du Severus! Jag tänkte precis gå och leta efter dig. Följ med mig, jag hoppas du kan känna igen symptomen"
Hon försvann in genom dörren och trots att han var mycket längre än den äldre kvinnan, så hade han nästan problem med att hänga med i hennes snabba steg. Hon ledde honom till en draperiklädd säng, och drog tyget åt sidan.
På sängen låg den enda eleven han någonsin brytt sig om; Miss Weaver.
Hon var nersövd, men flickan for fortfarande runt i sängen med ett plågat uttryck. Hennes hud...den var inte färgad, men skimrade silverfärgat. En linje av färgskimmer verkade följa henne från tinningen ner i en linje, och började med ett lila ljus som sakta flöt över till blått vid halsen, för att sedan försvinna ner under hennes skolklädnad.
Poppy tittade oroligt på när Severus testade flera diagnosformler tills han suckandes vände sig mot botaren.
"Jag vet vad det är, frågan är hur i hela världen hon fått i sig det här..."
Han tittade frågande ner mot flickan, och fortsatte sedan.
"Jag vet även hur man botar det men processen är svår och även om jag klarar av det i teorin så är det inte säkert att hon accepterar mig"
"Acceptera dig, Severus? Vad menar du?"
"Jag måste använda mig av legilimens för att kliva in i hennes sinne och hjälpa henne därifrån. Men hon måste lita på mig för att drycken i hennes blod inte ska kasta ut mig direkt"
Han såg hjälplöst ner mot kvinnan som förstod hans problem. Ingen elev litade någonsin på Severus. Hon stirrade tillbaka mot honom med en bister min, och nickade sedan mot flickan.
"Du måste åtminstone försöka"
Efter några sekunder så suckade han ännu en gång och drog fram en stol. Han kastade en sista blick mot Poppy, för att sedan luta sig över Miss Weaver. Med stadiga händer höll han henne stilla och tvingade upp ögonlocket på ett av hennes ögon. Han vidgade ut sitt sinne, och stötte efter ett ögonblick på vad han sökte.
Plötsligt fann han sig stå på ett marmorgolv. Förvånad över att flickan faktiskt litade tillräckligt mycket på honom för att släppa in honom snurrade han runt och studerade platsen han landat på. Det var omöjligt att se något förutom marmorgolvet för överallt i luften flöt stearinljus runt; lågorna var av hela regnbågens färger och förblindade honom. Med ett djupt andetag slöt han ögonen och ignorerade alla energier som kom ifrån flammorna och försökte känna efter det han kom för. När han började vandra närmare den varma känslan av sinnet som tillhörde kroppen ägare hörde han hur flammorna omkring honom ilsket fladdrade. Han öppnade inte sina ögon, men Severus visste att ljusen hade börjat avge större, våldsamma flammor som snart skulle försöka hindra honom.
Efter att ha vandrat över marmorgolvet i några minuter hörde han ljudet av en gråtande flicka längre fram och längde stegen. Han slog upp ögonen och såg hur ljus hade börjat flocka sig framför honom för att blockera hans syn. Irriterat slog han iväg stearinljusten. Det skarpa ljuset från deras lågor hade redan börjat bränna i hans ögon och han kämpade för att inte blunda igen. Efter ytterligare en minut kom han fram till en liten skakande hög av mörka klädnader.
"Äntligen" Han slog iväg ytterligare några ljus och hukade sig ner vid flickan som låg ihopkurad på golvet.
"Miss Weaver?"
Först reagerade hon inte, men efter några sekunder slutade hon skaka och tittade upp mot sin professor med skrämda ögon.
"Professor Snape? Vad gör du här? Vart är vi? Vad händer?"
Hon darrade på rösten och plötsligt kände Severus hur det högg till i hjärtat på honom av sorg för den panikslagna flickan framför honom.
Utan att märka det lade han sin hand försiktigt på hennes ena axel.
"Slappna av Miss Weaver. Ljusen kan inte skada dig, bara försöka skrämma dig" Han slog iväg ett stearinljus - ett litet med väldigt stark vit låga - ifrån de båda.
"Ser du? Och för att svara på dina frågor..."
För första gången pratade han helt utan irritation, utan sarkasm och utan ilska. Hans mörka röst förklarade mjukt.
"Vi är i ditt sinne, och jag är här för att hjälpa dig ut. Du har blivit förgiftad av ett mycket ovanligt gift...har du hört om chakrapunkter, Miss Weaver?"
Försiktigt skakade hon på huvudet med kisande ögon. Hon var fortfarande nervös, men skräcken började lugna ner sig.
"Nej sir, tyvärr"
Han suckade, och började förklara med en röst som påminde mycket om den han använde i klassrummet.
"Chakrapunkter är sju energipunkter och platsen där magin i din kropp är förvarad. Mugglare använder ofta sin chakra för att arbeta med sina energier via meditation. Med träning kan man öppna sina chakras, men även låsa. Konsten är inte utövad av många trollkarlar och häxor, men genom att öppna sina chakras tillåter man sig känna efter energier omkring sig. På så sett är det enklare att kommunicera med andar och känna av energier omkring sig. Om man låser sina chakras, så blir man istället mer stängd och kan hålla sådant ute utan att känna av det"
Han var egentligen missnöjd över att bli tvungen att ge en så nerkortad beskrivning av ett så brett och komplicerat ämne, men flickan framför honom nickade och han fortsatte.
"Det giftet i din kropp gör är att tvinga upp dina chakrapunkter. Men istället för de kontrollerade, försikigt öppnade punkterna så är de helt uppslagna och känner av allting inom långa avstånd. Om du tänker på chakras som dörrar, kan du jämföra det med att lämna vidöppna dörrar på ditt hus. Du kan gå ut och upptäckta andra hus omkring dig, men andra kan även komma rakt in hos dig. Det är exakt vad som har hänt i din kropp, alla energier inom flera hundra meters avstånd har blivit dragna till dig som insekter kring ett ljus. Så länge ingen ande kommer in så kan inte mycket hända förutom att energierna tar plats och trycker dig in djupare in i sinnet. Obehagligt, men egentligen inte farligt. Däremot, om en ande som vet hur man tar kontroll över en kropp skulle komma in..."
Hans min stelnade till, men Kathryn verkade bli lugnare och lugnare ju mer hon förstod.
"Så om jag har förstått rätt, Professor, så är jag för tillfället fasttryckt mot en vägg i mitt eget huvud för att det är...fullt?"
Han nickade.
"Exakt. Men du måste få tillbaka kontroll innan en otrevligare ande än de spöken inom Hogwarts väggarna upptäcker de öppna dörrarna. Så jag måste be dig att blunda, och andas. Jag kommer guida dig genom att stänga dina chakras igen"
Hon log lite osäkert mot honom, till hans stora förvåning, och nickade sedan mot honom innan hon gjorde vad hon var tillsagd.
"Håll ögonen stängda, och fokusera endast på min röst och det jag säger. Se din kropp framför dig, och föreställ dig hur du känner 7 punkter längst med din kropp. De flyter längst med ryggraden, förutom en som flyter precis ovanför ditt huvud..."
Han pausade i några sekunder för att hon skulle få upp bilden i sitt huvud.
"Nu. Fokusera extra mycket på den lägsta punkten. Den sitter nedanför din svanskota och lyser med en stadig röd färg. Den kallas rotchakran. Se rotchakran som en vidöppen dörr, och dra sakta igen den. Lås den inte, men låt den sakta glida igen"
Han pausade ännu en gång, och fortsatte sedan med punkt efter punkt uppåt. Efter rotchakran var stängd så såg han hur de röda ljusen omkring de två sakta försvann. När navelcharkan var omhändertagen försvann de orangea ljusen. Solar plexuscharkan var de gula ljusen, hjärtcharkan var grönt, halschakrat blått, pannchakrat indigo. Till sist flöt det bara runt en liten mängd stearinljus kvar, alla med vitt ljus.
"Och till sist, den vita dörren ovan ditt huvud kallas kronchakrat. Dra igen den"
Efter några ögonblick var det tomt i rummet de satt i, och Severus såg för första gången att de satt på golvet i ett gigantiskt bibliotek. Böcker prydde hyllor åt alla håll, tusentals böcker.
Han vände tillbaka blicken till Miss Weaver som satt och väntade in nya order.
"Då var det klart Miss Weaver, du är nu fri att styra allting själv. Vi har mer att prata om senare, men nu är det dags att vakna upp"
Han reste sig upp, och drog med henne upp innan han vände sig om och drog tillbaka sitt sinne ifrån hennes.
Plötsligt föll han tillbaka till stolen vid hennes sjukhussäng, och Poppy dök upp vid hans sida.
"Merlin Severus, du har varit borta i över en timma. Gick det bra?" Hon tittade nervöst på både honom och Miss Weaver. Hon låg nu helt stilla, och skimret började försvinna ifrån hennes hy.
"Det ser ut så Poppy"
Poppy satte sig bredvid honom på en annan stol, och de båda väntade spänt på att flickan skulle vakna upp.

Jättebra!

Superbra! Det var jättespännande och coolt Dina ideer är super

Nu börjar det verkligen bli spännande!

Jättebra!
Love Serverus,
Kan inte Miss Weaver, för en kompis eller åtminstonde blib kär i någon?

Jättebra

!!!

Hade planer på ett annat kapitel än det här, ett när Kathryn vaknat, men det gick verkligen inte att skriva mer än halvvägs! Kämpade i flera timmar med inspirationen var som bortblåst. Men för att skapa något får ni en liten, egentligen onödig, del utav Severus. Det är alltid enklare för mig att bara skriva som han ♥ Mycket kort kapitel, och egentligen bara 15.1. 15.2 ska komma ut imorgon, det lovar jag. Men jag publicerar åtmistone något, eller hur?!
LunaLovegood123 jag har funderat mycket på det, och överväger det fortfarande. Tro mig, jag har planer för hennes kärlek men det kommer låååångt fram i fictionen. Men din kommentar gav mig lite idéer för något lite närmare... Nåja, tillsvidare får ni nöja er med den mycket långsamt blommande...gemenskapen? Mellan Severus och Kathryn.
Älskar all den här responsen! Så fortsätt, och om ni ser något konstigt så är det bara att säga till

Kapitel 15.1, Severus POV
Madam Pomfrey lämnade Severus sida efter några minuter och försvann för att undersöka andra patienter. Han sjönk ner djupare i stolen och slappnade av något. Efter några minuter började han studera flickan framför honom som fortfarande var fast i djup -- men nu lugn -- sömn. Flickan som han kommit att studera allt mer ofta ända sen han funnit henne gråtandes i den där korridoren. Ikväll hade han sett henne gråta ännu en gång, fast i skräck. Den tanken gav honom en obehaglig kyla, och han insåg att han tyckte mycket illa om att se henne så rädd.
Ännu en gång tänkte han på hur mycket flickan hade kommit att betyda för honom trots att hon inte visste det -- och om han fick bestämma; aldrig skulle få veta -- och hur orolig det gjorde honom. Han hade hjälpt henne bort från svartkonsterna väg för länge sedan och han borde inte längre se henne som något annat än ett irriterande tillskott till vardagen. Men hon gjorde det knappast lätt för honom att sluta, bara den senaste veckan hade hon varit annorlunda från de andra stolpskotten som kallade sig elever. De få gångerna de träffade på varandra i korridorena sänkte hon inte huvudet och skyndade sig undan hans blick utan istället saktade hon in och log mot honom! En gång hade hon till och med stannat och frågat en fråga om en trolldrycksingrediens de hade arbetat med i klassrummet.
Severus suckade och skakade på huvudet. Förbaskade flicka som hindrade honom från att sjunka tillbaka till sin håla av existerande med endast ilska, depression och avsky. Helt plötsligt fanns det någon som behandlade honom som om han vore...normal? Det gav honom hopp som han skulle må bättre av att vara utan.
"Ingen bryr sig om dig Severus, bara för att någon inte blir helt bortskrämd av ditt yttre betyder inte det något. Du är fortfarande avskyvärd, en dödsätare som var anledningen för Lily Evans död. Du kanske inte förråde Potterfamiljen som Black, och du kanske bara gav Mörkrets Herre den där profetian för att det skulle höja din status när du inte visste vilken pojke det handlade om, men det är fortfarande ditt fel. Om flickan visste vad du gjort skulle hon aldrig mer kunna se mot dig"
När hans blick gled över flickans ansikte ännu en gång greps han plötsligt av en känsla som lämnade honom andlös. Han ville ta hand om henne, se till att hon aldrig fick utstå samma hat -- och självhat -- som honom, göra samma misstag. Det var absurt, han hade redan hindrat henne från att forska mer om svartkonster, men han ville skydda flickan mot allt ont som var emot henne.
Severus skakade på sig, han tyckte inte om sådana känslor. De leder aldrig till något positivt. Med en blick mot klockan insåg han att det var över en timma sedan han lämnat hennes sinne och han kom till slutsatsen att hon antagligen tagit sig ut för att gå rakt in i en djup äkta sömn.
Egentligen borde han väcka henne, det var ytterst viktigt att han fick reda på hur hon hade fått i sig chakra anima -- trots att han starkt misstänkte hur och vilka som låg bakom det -- men något hindrade honom.
"Vi kan diskutera det imorgon, jag har bättre sätt att spendera eftermiddagen än så här" intalade han sig själv och reste sig sakta. Med en sista blick mot Miss Weaver vände han sig om, talade om för Madam Pomfrey att hon skulle kontakta honom om flickan vaknade och försvann sedan för att rastlöst vandra i sina fängelsehålor större delen av eftermiddagen.