Min julkalender

SO ASUUM! >.<

Jättejättebra!

AZUMIGT!

Jag kom på att jag åker lixom till Paris den 21, där jag inte har ngt internet, så lixom hur det går med den här julkalender har jag ingen aning om... xD

Men men... Vi får se...

xD
Men du kanske har typ 3G eller något?

Inte tillräckligt för att kunna skriva... Och jag har lixom knappt tid att skriva dagens kapitel... x)

Ouch... Nejmeeeen thats okay! Lägg upp i efterhand istället!

Hahah, aa! x)

Fett bra jue!

Del 6:

Seph kände nästan inte hur hon tryckte ner handtaget till dörren som ledde till hennes rum. Hon var för uppslukad av hennes egna tankar. Hon nästan ramlade ner i sin säng och la hennes bästa gossedjur bakom ryggen. Om hon skulle kräkas så ville hon inte göra det på gossedjuret. Hon blundade och sjönk ner i hennes tankar igen. Eller rättare sagt hennes ända tanke. Den tanken som konstant for genom hennes huvud. "Jag mår illa, jag mår illa!" Hon hörde två lätta knackningar på dörren och mamma kom in.
-Seph, du har besök, sa mamma.
Seph svarade inte utan bara kollade ner och nickade svagt. När hon väl kollade upp så stod en av hennes två bästa kompisar där.
-Jag hörde att du kommit hem från sjukhuset, sa hon svagt.
Seph nickade medan hennes kompis kom fram och räckte henne en tidning.
-Här, sa hon.
Resten vad hon sa hörde inte Seph. Hon bara nickade, skakade på huvudet och stack in korta kommentarer mellan varven. Hon stirrade på tidningen med dimmig blick. "Kan hon inte gå snart" tänkte hon. "Kan hon inte gå snart, så jag kan läsa den där himla tidningen någon gång, och bara vara ensam." Hon kände sig som en hemsk kompis, som bara ville att hon skulle gå. Hon försökte halvhjärtat att lyssna på vad kompisen sa, men hade ändå inte riktigt ork till det. Tillslut så slutade kompisen äntligen att prata, och Seph klistrade på ett fakeat leende på läpparna, som om hon hade hört varenda ord och hade tyckt att det varit kul att hon varit här. Hon såg att kompisen inte alls gick på det, men hon log ändå tillbaka och gick sedan äntligen ut ur rummet. Seph la sig ner i sin säng igen, och tog upp tidningen från bordet, där den legat, och försökte läsa den. Hon förstod nästan inte ett ord om vad det var skrivet i pratbubblorna. Hon var alldeles för insjunken i sina tankar för det. Tillslut gav hon upp och kollade bara på bilderna, men kom på sig själv med att bara kolla på en bild hela tiden, utan att riktigt se den. Hon la tidningen åt sidan och bara la sig för att kolla ut genom fönstret. Där ute såg hon de små detaljerna som visade att julen var påväg. Att det redan var andra advent. Hon tvingade fram ett leende åt sig själv. Om hon skulle lura andra att hon mådde bra, så var det väll lika bra att lura sig själv också? Hon lät en hårslinga falla ner i ansiktet. Hon blundade lätt. "Om jag somnar nu så kanske jag aldrig mer behöver vakna" tänkte Seph för sig själv. Hon hoppades i alla fall det. Hur skönt skulle det inte vara att bara få slippa allt? Att bara få låta allt vara över. Aldrig mer få behöva lida. Vad var nackdelarna med att dö egentligen? Inga mer tårar. Inga mer ångest attacker. "Inga mer leenden" sa en röst i hennes huvud. Hon visste inte vart den kom ifrån. Att tänka positivt hade aldrig varit hennes grej. "Inga mer underbara skrattattacker. Att dö skulle vara att ge upp. Att dö skulle vara svagt och fegt." sa rösten. Seph kunde kväva den om hon ville. Bara överlåta henne till allt dåligt. Det skulle vara en lättnad att inte behöva kämpa mer. Bara överlåta sig åt allt dåligt i världen. Men hon visste om hon ville. Att kväva den rösten skulle vara samma sak som att dö inombords. Bara lämna ett tomt skal kvar. En människa utan hopp var ingen riktig människa. Alla hade något hopp. Något som var bra. Vare sig man ville det eller inte. Och just nu ville inte Seph det. Inte alls. Bara få vara dålig en liten stund. Bara låta allt i världen vara skit. "Det är många saker som alltid kommer vara bra" tänkte Seph för sig själv. Nästan ledsamt. Även om hon inte riktigt fattade hur det inte kunde vara bra att det alltid skulle finnas något att kämpa för. Det bara var så. Man behöver inte alltid fatta allting. Det kunde bara vara så ibland.

Sorry för kort... Igen... xD Min hjärna e så trött att den inte riktigt funkar just nu, så om jag skriver mer kommer det bara bli flummigt och weird... xD